Jaha, så är det dags att vända blad. I framtiden kommer jag mera att blogga utifrån min egen horisont, från mitt yrke som regissör och mitt liv som boende och verksam på landet.
Jag har under några år i allt högre grad låtit mitt engagemang för en framtidsinriktad socialdemokrati dominera mina texter. Jag närde en tro och en förhoppning om att det skulle finnas en hunger efter debatt inom socialdemokratin, att modiga medlemmar skulle vilja kasta sig ut i ett sökande utan säkerhetsnät och med ambitionen att vända på varje sten. Istället fann jag en rädd och ängslig församling vars blinda lojalitet med sina företrädare fick dem att tro att det var verkligheten som svek partiet och inte tvärtom. Den arenan lämnar jag gärna, verkligheten är bra mycket mer spännande. Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men det betyder ju inte att jag önskar fortsätta klafsa omkring i gyttjan.
Alltså ett streck.
Jag har sedan någon månad delat mitt liv med Samuel Beckett, den store irländske författaren till bland annat I väntan på Godot.
Jag bearbetar romanen Den Onämnbare för teaterscenen. Texten ska vara färdig till första februari och premiär blir i april. Om allt går vägen.
Beckett kan som få andra skriva och gestalta tankar och känslor hos människan i sina olika livsfaser. Han beskriver utsattheten hos människor på marginalen, de som kämpar för att få vara precis som de är. När jag läser Molloy-triologins berättelser om existenser som kanske på utsidan uppfattas som helt normala, men själva från insidan beskriver den utsatthet som förlamar och begränsar. Det är kämpande människor som var och en av oss kan känna igen oss i. De som varje dag slåss mot osynliggörandet är ett tema för min föreställning.
Jag publicerar en del av texten här. Det är ofrånkomligt att inte associera till dagens svenska politiska verklighet. Läs den långsamt, gärna högt och känn hur orden syresätter hjärta och hjärna.
”Hela den här historien om en uppgift som skall fyllas innan jag kan sluta, om ord som ska sägas, en sanning som jag måste hitta innan jag kan sluta tala, sluta lyssna, har jag hittat på i hopp om att den skulle ge mig tröst, hjälpa mig att fortsätta, att tro att jag befann mig på en väg, att jag rörde mig mellan en början och ett slut, ibland på väg framåt, ibland bakåt, ibland på avvägar, men att jag på något sätt hela tiden avancerade. Lögner.
Jag har ingenting att göra, ingenting särskilt vill säga. Jag skall tala, vad nu det innebär. Jag måste tala fast jag inte har någonting att säga, ingenting annat än andras ord. Jag kan inte tala, jag vill inte tala men jag måste tala. Ingen tvingar mig, det finns ingen, det är en tillfällighet, det är ett faktum. Ingenting kan någonsin befria mig från det, det finns ingenting, ingenting att upptäcka, ingenting som kan minska det som återstår att säga, jag har ett hav att ösa ur, det finns alltså ett hav.
Att jag inte har låtit lura mig blir min största behållning, mitt stora mästerverk, att jag har låtit lura mig mot min vilja och trott att jag inte gjorde det och vetat att jag gjorde det och inte lurat mig själv att tro att jag inte lät lura mig. För vad som helst duger inte, det borde duga, men det duger inte.”
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Beckett, den onämnbare, teater, skådespelare, debatt, konst, politik, socialdemokraterna,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar