Med två dunkar träsprit, en i var hand.

Den 17 december går en ung man ut på det lilla torget vid länsresidenset i Sidi Bouzid mitt i Tunisien. Klockan är 11.28. I händerna bär han var sin plastdunk med träsprit. Hans namn är Tarek al-Tayyib Muhammad ibn Bouazizi. Han häller spriten över sig och med en tändare sätter han eld på sig själv. Folk skyndar till för att rädda honom och hela tiden ber Muhammad sina böner, helt tills han förlorar medvetandet.

Muhammad Bouazizi skulle fylla 27 i mars. Hela sitt liv hade han fått ta ansvar för en familj på 8 personer. Han försörjde sig och familjen på att sälja frukt från en ambulerande vagn. Och hela tiden hade han blivit trakasserad av den korrumperade polisen som krävde mutor för att sluta hemsöka honom. Tidigt den 17 december blir han stoppad av tre poliser och den kvinna som förde befälet vräker omkull vagnen med frukt, konfiskerar hans våg och avslutar med att slå, sparka och spotta på honom där han ligger. Hon kräver underkastelse och han vägrar henne det. I stället går han till en butik och köper två dunkar med träsprit.

Vi känner historien vid det här laget. Överallt möter vi dem, de maktlösa, de som kan trampas på och förnedras utan påföljd för de som har makten. För det är ju detta det handlar om, maktlösheten. Den är universell, inte alltid lika grov och dramatisk som i Muhammad Bouazizi´s fall. Men likafullt, maktlösheten.

I Sverige verkar vi uppfatta maktlöshet som det som drabbar sidsteppade oppositionspolitiker och arbetslösa kanslitjänstemän. När vi talar om makten i de politiska partierna så talar vi om något gott. ”Man måste vilja ha makt” lyder mantrat, som om de har berövats den bara för att de hamnat i opposition.

Men de verkligt maktlösa finner du inte här. Dem möter du i väntrummen på socialkontoren, i häktets celler där asylsökande spärras in, hos kronofogdar och arbetsförmedlare. Du finner dem bland de fattiga barnen, de ensamstående mödrarna, bland papperslösa och underbetalda. I sinnrika system skalas värdighet och självkänsla av dem, som när man skalar en lök. Kastade mellan a-kassa, sjukförsäkring, socialkontor och gata förminskas dessa människor ner till en spillra vars makt över sina egna liv berövats dem.

Idag kan vi läsa om fas 3, den ordning som långtidsarbetslösa hänvisas till, där fullt arbete ska utföras till noll och ingen inkomst. För ett par hundralappar i månaden skall människor tuktas, bekänna sin syndiga lättja och fråntas all makt över sina egna liv.

Men små glipor av hopp kan ändå skönjas. Jag kunde läsa hos en långtidsarbetslös, som på Facebook deklarerade att han hade sagt nej tack till fas 3. Han klev helt enkelt ut ur systemet. Han valde sin värdighet före den förnedrande skärv myndigheten i sin maktambition erbjöd. Han är en maktlös som åtminstone på ett område tagit sin makt tillbaka. Steget från Muhammad Bouazizzi`s desperation till detta milda motstånd är oändligt sett ur ett mänskligt perspektiv, men det som förenar dem är att bägge manar till uppror mot de maktsystem som håller dem nere. Man skulle hoppas att alla som hamnar i fas 3 skulle vända systemet ryggen, säga Nej Tack och på sätt skapa en reva i de maktfullkomligas maktfullkomlighet.

För det är den här maktlösheten som vi måste bekämpa i samhället. Och den kampen har en historia som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia. I århundraden har människor enskilt eller i förening sagt nej. Nu är det nog och i några fall, som i Muhammad Bouazizi´ fall så har det lett till att makten har krossats och de maktfullkomliga fått böja sig i gruset. Vägra gå med på förnedringen.

Muhammad Bouazizi avled av sina skador den 4 januari 2011. Frid över hans minne.

---------------------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om motstånd, makt, maktlöshet, Fas 3, maktövergrepp, Mohammad Bouazizi, politik, socialdemokrater,

Intressant.