Varför säger Margot Wallström nej?

Det är en fråga som jag skulle önska varje ledamot i valberedningen satte överst på sin dagordning och komihåglista.

Margot Wallström är ett barn av rörelsen, uppväxt och fostrad i det socialdemokratiska partiet. Hon har gått alla stegen i trappan till toppen. Hon är erkänt duktig kommunikatör, hon är skicklig förhandlare, saklig, visar ett kraftfull ledarskap, uppbär ett ansenligt internationellt förtroende, talar språk, hon är populär i breda skikt inom partiet, bär respekt och uppskattning från breda folklager och har en stark väljarbas. Hon är kort sagt det perfekta partiledarämnet.

Så varför säger hon nej? Svara på det kan hon ju bara göra själv. Hennes bevekelsegrunder är hennes. Men är det någon i socialdemokratiska ledningen som har frågat henne? Har den kommande valberedningen ställt frågan? För det är obegripligt att ett sargat och krisande parti som det socialdemokratiska kan kosta på sig att inte få henne som partiledare.

Missförstå mig rätt. Det här är ingen plädering för Margot Wallström. Full respekt för henne. Nej den här texten handlar om ett parti som borde förstå varför hon säger nej. Varför är inte posten som partiledare och statsministerkandidat tillräckligt tilldragande för en person som redan har den röda mattan utrullad? För att leta sig fram till ett svar så handlar det om att skärskåda partiets eget verk. Fungerar partiet som lejonflocken där tronpretendenterna cirklar avvaktande och manövrerande i en yttre cirkel när alfahonan/hannen leder jakten och fördelar bytet?

Har partiet de strukturer som krävs för att insyn, genomskinlighet och öppenhet skall råda? I vårt parti så finns det en tradition av att man växer in i uppdragen. Ingen ska tro att det finns några gräddfiler för att komma fortare fram. Successionsordningen skapar ett åldrande parti. Och man väntar på sin tur. Så sägs det vara i vart fall!

Men i verkligheten så kan de här principerna sättas ur spel. Med de rätta kontakterna, kanske föräldrar och föräldrars vänner, nätverk och medspelare så kan du givetvis ta en annan väg fram i partiet. Inget är vad det synes vara, kort sagt. Och i den turbulens som uppstår i de trånga dörröppningarna till partiets inre krets faller många bort, ett misstag och den hungriga flocken kastar sig över henne. Väl därinne fortsätter manövrerandet för i toppen finns det bara en stol och en person. Spelet fortsätter, bomber planteras och media är medspelare. Taktiskt väntar man med avslöjanden och tips till media tills konkurrenten befinner sig i svag position.

Fult spel finns överallt, det är inget unikt för socialdemokratin. Men fult spel blir värre när det kommer högre upp i samhällssfären. Fult spel skördar skoningslöst sina offer när tystnaden är högsta princip och slutenheten total. ”Jag har ingen kommentar, jag överlåter det till....”. De kryptiska svaren tolkas och vrängs, och man över efterhand upp en förmåga att tolka det outsagda. Jag vet fast jag inget hört.

Det absurda är att det socialdemokratiska partiets ledare inte väljs i ett politiskt medlemsval. Det verkar som att betald medlemsavgift på något sätt är enda förutsättningen. Valet görs i de dolda strukturerna, nätverken och trängseln vid den trånga dörren.

Jag vet inte varför Margot Wallström säger nej. Men likafullt så borde den frågan ställas av alla de som i maktens centrum nu positionerar sig inför det kommande partiledarevalet. Försök svara på den frågan, ställ de nödvändiga följdfrågorna och rannsaka dig själv och det parti som du är ställd att förvalta.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, partiledare, Mona Sahlin, Margot Wallström,

Intressant?

DN, AB, SvD, GP, Sydsvenskan, Arena, Dagens Arbete

Peter Högberg, Johan Westerholm, Peter Andersson, S-Info, Netroots, Erik Laakso, Peter Karlberg, Simone Olofsson, Kicki Liljeblad, Maryam Yazdanfar, Mario Matteoni Ulf Börgersson