Bild: Uttryckslabbet - WonderbaumDe rödgröna ska satsa på kulturen i valet. Det beskedet fick vi häromdagen. Vilket lovar gott. Eller...?
Kultur är ett mycket brett begrepp. Det verkar täcka allt. Kultur är arbetsmiljö och regionalpolitik, det är mord och uppförande på bussen, det är mat och sprit, te och kaffe. Kultur har definierats som allt det vi gör, eller som odling. Mera sällan talar man om konst, trots att det är det som de flesta tänker spontant på när ordet kultur nämns. Kulturlandskapet är det odlade landskapet som vi har våra bönder att tacka för. Är då bönderna därmed våra främsta kulturarbetare? Jag skriver det här inte för att raljera eller peka finger, bara för att visa på hur oprecist det blir när man lovar att ”satsa på kulturpolitik”.
I juli 2006, två månader innan valet, presenterade den borgerliga alliansen sitt kulturpolitiska valprogram i en artikel i DN. Man målade upp en stor satsning på kulturen och det viktigaste var en storsatsning på kultur i skolan. Efter norsk modell skulle man satsa upp emot en halv miljard på ett program för att göra teater, dans, musik, bildkonst, författare osv närvarande i skolan. Intäkter från Svenska Spel skulle finansiera det hela och nu skulle alla barn i skolan få möta konst och levande konstnärer i arbete. Konceptet var redan utprövat och genomfört i Norge, det krävdes inga omfattande utredningar, inget uppfinnande av hjulet på nytt. Det norska exemplet hade placerat Norge i världstoppen, vi behövde bara ”översätta”.
Trodde du ja!
Nej, nu handlar det om Sverige och då är det andra hänsyn som skall tas, då förvandlas kulturfrågorna till allt annat än just kultur. Eller rättare sagt: allt blir plötsligt kultur och då står det, som det egentligen handlade om, svagt, nämligen konsten. Nu är det demokratifrågor, arbetsmiljöfrågor, det är enskilda tjänstemäns tyckande om beslutsgångar och elevinflytande, genusfrågor och Gud vet vad som tar över debatten. Oändligt många skattekronor läggs ner på ett utredningsarbete som inte leder fram till annat än att man ”lyfter fram frågorna”. Av den ”kulturella skolväskan”, dvs barnens möte med levande konst och kultur blev det intet. Som så mycket annat i den svaga borgerliga kulturpolitiken under deras snart fyra år vid makten så stannade det vid en tumme. Och en massa administrativa omorganiseringar. Men mera konst blev det inte.
Därför är det inte så upplyftande att läsa den rödgröna programförklaringen. De femton skarpa kulturbudgetar som Pagrotsky hänvisar till har ju inte styrkt kulturen, tvärtom. Biblioteksnedläggning, avveckling av kulturskolor, stängda musikskolor, mindre riksteater, mindre skolteater osv har varit kännetecknet för dessa 15 år. Så det Pagrotsky bevisar är bara att de rödgröna kan komma överens. Av kulturpolitiken har det blivit politik, men inte mera kultur.
Och vänsterpartiet traskar på i sin förutsebara fokusering på allt annat än själva kulturen. För V handlar kulturpolitiken om trygghetsfrågor, jämställdhet och sexuella trakasserier på arbetsplatsen.
Det är väl bara Miljöpartiet som lyckas närma kulturfrågorna själva kulturen när de talar om den borgerliga alliansens misstänksamhet och nödvändigheten av att försvarat ett fritt kulturliv.
Till socialdemokraternas försvar så måste man ändå understryka att (s) talar klartext när man säger: ”Därför handlar vårt gemensamma arbete inte minst om att stärka möjligheterna för fler att själva pröva på, eller ta del av, musik, litteratur, dans, teater, konst, film eller annan kultur.”
Men sammantaget, blev det särskilt mycket konst? Nja...
Vi vet att många, många fler besöker våra kulturhus, museer, bibliotek, teatrar, biografer, konserthus än idrottsanläggningarna. Fler köper biljetter till teater och dans än till fotboll och ishockey. När tiotusen människor besöker konstnärerna i Norra Bohuslän under fyra dagar i påsken, så tar det en hel säsong för våra fotbollslag i samma kommuner att nå de besökstalen. Så är det, även om inte media speglar den verkligheten. Och inte bara media. Våra partier gör det inte heller.
Andra skriver om kulturpolitiken här och här och här.
DN, Svd, GP, DD, Arena
Intressant?
4 kommentarer:
Här ett exempel på socialdemokratisk kommunal kulturpolitik som kanske passar in i sammanhanget även om det är lite ålderstiget.
För 25-30 år sedan skulle man i min lilla och dåvarande hemkommun (nämner inte namnet eftersom den redan har så dåligt rykte) skapa ett nytt bibliotek eftersom det regnade in i det gamla. I flera år diskuterades placering och utformning - och, framförallt, kostnaderna. Inte en enda gång motiverade den socialdemokratiska majoriteten under dessa år biblioteksbygget med behovet av en dylik inrättning för kulturens och den bokliga bildningens egen skull. Jag vet för jag följde ärendet mycket nära (utan att vara politiker). Den ende politiker av någotsånär rang som blandade in kulturbehovet i diskussionen var en moderat kulturnämndsledamot. Och det har jag berömt henne för flera gånger genom åren.
Att biblioteklet nu flyttats igen är en annan femma.
Ja Kjell Åke precis så är det och precis så är det jag menar, och kommunen kunde vara vilken som helst är jag rädd för. Vart de gamla kulturkonservativa högermänniskorna står och hukar nuförtiden vete katten, men det är väl i sällskap med bildningsliberalerna som inte släpptes in av Hägglund och verkllighetens folk, kan tänka.
Jag satt i panelen för en Kulturdebatt i vår kommun för några veckor sedan, och kan bara instämma i att det är väldigt förvirrat ibland. Idrott är INTE kultur!
Även om jag tycker att begreppet "en sund själ i en sund kropp" kan ha en viss relevans, så får det inte användas för att prioritera en tjugonde idrottshall framför en teater- och konsertlokal. Vi måste kunna stå upp för kulturens plats i samhället.
Anna-Lena, Jag vet inte var man skall börja men kanske är det västsvenska repskapet en möjlig plats för att formulera något. För regionen kommer ju att i framtiden vara de som sitter på portföljen (undrar om det är en sån där dokumnetportfölj som de har i filmerna?). Vi borde samverka här på västkusten.
Skicka en kommentar