Inget liv är värt att slösas bort på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet.

Den 24 januari 1974. Jag kommer till jobbet som vanligt. Eftermiddagsskift på Gränges Aluminium. Stämplar in kl 14.00, hämtar tappschemat och ger mig upp i hallarna, trucken står utanför verkstaden med motorn på. En hälsning från förmiddagsskiftet som visserligen bryter mot regelverket, men som vi ändå gör för att undelätta för varandra.

Uppe i hallarna hämtar jag dagens tappskänk, kör fram till första ugnen som skall tappas, hugger ett hål i slaggskorpan och ställer skänken på värmning. Efter ett par minuter är allt klart för att börja. Jag har gjort det tusentals gånger förut. Allt verkar vara som det ska. Klockan är 14.36. Jag vet det eftersom den krossas och stannar exakt då. För det var ingen vanlig dag på jobbet. Det var den där dagen då det händer som inte ska hända.

Jag går fram för att kolla att tappningen går rätt och hinner konstatera att det är metall och inte slagg som kommer, sedan vet jag inte mer. Skänken exploderar, jag slås medvetslös och kastas 3 meter bakåt, landar på huvudet på golvets järngaller. Min hjälm slår i väggen 30 meter bakåt och 10 meter över golvet. Det berättar mina arbetskamrater senare. Själv vet jag bara att jag vaknar till och försöker släpa mig bort, jag är blind på det ena ögat och ser svagt med det andra. Sedan tynar jag sakta bort. Antagligen dör jag. Jag svävar över min kropp som jag kan se ligga på golvet och återupplever hur jag flyger genom luften och landar. Två gångar i en sorts slowmotion.

Hjälpen kommer snart, jag körs till sjukhuset i Sundsvall och mina skador listas; huvud och överkroppens framsida med 2a och 3e gradens brännskador, alla muskler och senor i nacken sönderslitna, brott på nyckelbenen och höger handled, oräkneliga frakturer på skallbenet och käken, flera tandskador. Ögonens status är oklar eftersom brännskadorna ”limmat” ihop dem. Jag fraktas omedelbart vidare till brännskadeavdelningen på Uppsalas akademiska sjukhus, där man konstaterar att jag har haft tur i oturen. Det var gummirök som orsakade explosionen, och den lade sig som en heltäckande antiseptisk mask över brännskadorna. På så sätt slapp jag de infektioner som deformerar alla brännskador. Nu återstod bara väntan, väntan på att ny hud skulle växa ut under ”gummimasken”. Efter fyra veckor i isolering lossnar den och jag kan förbereda mig på att åka hem. Med armen i gips och en heltäckande blå tatuering över högra ansiktshalvan återvänder jag till Sundsvall. Efter 5 månaders som sjukskriven orkade jag inte gå sjukskriven mer utan bad min läkare och företaget om att få börja jobba igen. Ett antal år följde med operationer och rehab.

Det här blev en rubrik och en liten notis i tidningarna, men för mig så förändrades hela mitt liv. Lite mindre rädd för att dö, desto gladare för att leva, har man hälsat på hos döden så får varje dag, varje timme och minut ett helt nytt värde. Jag blev kräsen på livet, inget halvdant ljummet dög längre. Inget liv är värt att slösas bor på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet. Jag jobbade kvar 3 år på Gränges, sedan bröt jag upp och sökte en helt annan livsväg. Jag sökte mig till teatern och har fortsatt där till den dag som idag är.

Intressant