De väntar bara på rätt tillfälle att dra ner byxorna på Östros i rätt debatt

Rusar den svenska arbetslösheten? Rasar den i höjden? Man får gärna det intrycket när man följer den politiska debatten bland hetlevrade bloggare med valtermometern på plats, men även bland debattens ministerkandidater i höstens val.

Jag måste erkänna, jag läser LO-tidningen. Det är en gammal vana, och sedan den fick en nätugåva har det gjort denna vana enklare. Vem som helst, tom en partisekreterare eller en blivande finansminister, kan ju med ett klick på musen komma dit. Längst uppe på framsidan publicerar de veckostatistiken från AMS och arbetslöshetens utveckling. Jag följer den och jag ser inte något rusande eller andra himlafenomen. Arbetslösheten ligger närmast konstant och skvalpar i ett spänn på 20 000, ibland högre ibland lägre. Den största förändringen kom en vecka i januari då de sjukskrivna som tvingats anmäla sig till arbetsförmedlingen kom in i statistiken och det steg med 10000 personer, men sedan dess har siffrorna på två veckor sjunkit tillbaka med 6000.

Sanningen är den att arbetslöshetssiffrorna idag ligger på snittet för perioden 1996-2009. Den är hög, enligt min mening allt för hög och den hanteras också dåligt av den borgerliga alliansen. Men den stämmer inte överens med den mytbildning om en rusande arbetslöshet, som trummas fram från oppositionens sida. Det är en mytbildning som mer liknar en cynisk förhoppning för att vinna valet än en sann beskrivning av verkligheten.

Jag tror att det är farligt för oppositionen av flera skäl. För det första givetvis då det bara är att gå till statistiken för att tillbakavisa det. Tro inte för ett ögonblick att de borgerliga inte känner till det, de väntar bara på rätt tillfälle att dra ner byxorna på Östros i rätt debatt. Även om det är allvarligt och illa för oss som längtar och kämpar för en ny färdriktningg i samhällsutvecklingen, så är det framförallt det att denna mytbildning, denna fokusering på ett påhitt som inte stämmer med verkligheten, motverkar just utformandet av en politik som stakar ut vägen till framtiden.

De ledande socialdemokratiska debattörerna verkar inte inse att vi sedan 90-talskrisen befinner oss i en historisk strukturomvandling. Här framställs det som om att en traditionell keynesiansk konjunktur-politik vore lösningen. Men det handlar inte om enkelt hanterbara företeelser som ny teknik, omsorgssektorns tillväxt eller avveckling av en eller annan bransch. Nej, det handlar om en gigantisk global strukturomvandling där folkrika länder som Kina, Indien, Sydostasien, Iran, Brasilien, Sydafrika och Nigeria kräver sin del av jordens resurser. För att bygga sina samhällen, sin välfärd. Sverige och Västvärlden står inför en gigantisk omstrukturering, där de fördelar vi tillskansat oss genom den ekonomiska världsordningen, inte längre kommer att stå till buds.

Vi måste finna plats i den globala fördelningen som baseras på våra egna resurser och möjligheter. I den processen kommer många heliga kor att slaktas. Det håller inte att komma med förenklade analyser och snärtiga slagord om nyliberalismens förbannelse eller den ene eller andre ministerns bristfälliga vandel.

Det är många som kan vinna ett val men det är bara de som förstår och försöker hantera framtiden, de som vågar att se utmaningen med 1,5 miljarder kinesers krav på vårdcentraler och a-kassa, lagar som reglera arbetstid och arbetsförhållanden och 1 miljard indiers krav på en hushållsstandard som omfattar både popcornmaskiner, bilar och torktumlare, som kommer att vinna framtiden för våra barn och barnbarn.

Det är inte för att vi är bättre på att styra utan för att vi vill ha ett annat samhälle som vi ska vinna valet 2010. Och då håller det inte med att klämkäckt och med hållna tummar satsa på en politisk agitation som främst inriktar sig på motståndarens tillkortakommanden och framhävandet av sin egen förträfflighet. Då måste vi krossa myterna, inte bygga nya.

De religiösa och politiska ideologierna kommer att genomgå stora förändringar. De som försöker återvända till en svunnen tid kommer för gott att lämnas ensamma på sina isflak.

För övrigt kan jag bara hänvisa till Peter Karlberg, jag har varit på besök där under förmiddagen och njutit.Ibland längtar jag intensivt likt Proust på en mandelkaka från Laaksos skafferi.
Och Anders Widén bygger inte bara hus utan träffar också huvudet på spiken. Liksom jag beundrar den envetna klarsyn hos Eva Hillén Ahlström som kräver människovärde för alla, liksom Claes Krantz modiga självständighet i socialdemokratins ibland väl påtagliga malström.