Upproret börjar i Skåne.

Region Skånes socialdemokrater protesterar kraftfullt mot nedläggningen av 10 tandläkarkliniker i regionen. Eller snarar, kliniker i glesbygd slås samman med andra kliniker mera centralt belägna.

-”Det är en fullkomlig skandal att den borgerliga majoriteten nu lägger ner 10 folktandvårdskliniker i Skåne, säger regionrådet Henrik Fritzon (S). Det kommer att avsevärt försämra människors möjlighet att gå till tandläkaren och därmed riskerar munhälsan bli sämre.”

Det är bra att de skånska socialdemokraterna visar tänderna när den borgerliga regionledningens beslutar om nedskärningar. Människors möjligheter att bo kvar i glesbygd försämrar i snabb takt när service försvinner.

Vi får väl också nu hoppas att Skånes socialdemokrater kommer att ställa sig i spetsen för motståndet mot att förbjuda vinster i vården. Den avveckling av tandvård över hela landet som skulle bli resultatet av ett sådant beslut kommer att få dagens besked från Region Skåne att framstå som en myras fjärt i jämförelse med den nedläggningsvåg och massarbetslöshet ett vinstförbud leder till.

Eller är det kanske en helt annan sak?


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om tandvård, vinster, vinst i vården, glebygd, socialdemokraterna, politik, Region Skåne

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar.

I början av april kom Socialstyrelsen med nya regler för bemanningen i äldre- och demensboenden. I korthet går reglerna ut på ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”

Läs den en gång till. Behoven – inte bemanningen ska styra vilken omsorg de äldre får!

Efter 30 år under socialtjänstlagen så har Socialstyrelsen förändrat regelverket med denna innebörd. Det är varken mer eller mindre än en revolution i välfärdsstaten. I en enda mening vänder man upp och ner på hela välfärdsstatens syfte och mening. Från att de behövande varit till för staten ska nu staten bli till för de behövande! Behoven hos de äldre skall gå före behoven hos myndigheter och institutioner!

Hur det nu går med den saken återstår att se, för intresset bland de närmast berörda, politikerna verkar vara närmast noll. Det är på något sätt slående att en ledande socialdemokrat samma dag går ut i media och kräver verksamhetsförbud för vissa delar av äldre- och demensomsorgen. Inte för att den missköts eller för att den inte verkar utifrån de äldre dementas behov, utan för att den går med vinst.

Det Socialstyrelsen förstår är precis det som politikerna missar. Välfärdsstatens problem är inte verksamhetsformen utan dess mål och mening. I ett läge där ekonomiska och politiska förutsättningar stramas åt, krackelerar välfärdsstatens självbild. Den, som skulle vara räddaren i nöden, skyddsnätet, som tar emot när medborgaren faller, har inte längre råd att byta till en torr blöja eller en vandring utomhus i solen. Den, som i full vetskap om att det är under den första halvtimmen som vård av en hjärtinfarkt kan rädda en människa från långvarig konvalescens, med berått mod beslutar att det är acceptabelt med tre timmars fördröjning.

I det gamla ståndssamhället hette medborgarrätt pengar, idag heter densamma bostadsort. Ett land för jämlika människor existerar inte. Ett land där medborgarens behov går före statens finns inte i föreställningsvärlden. Inte förrän Socialstyrelsen publicerar sin blygsamma regeltolkning. ”Behoven – inte bemanningen – ska styra vilken omsorg de äldre får.”.

Under förmiddagen den 2 april väckte detta några sporadiska uttalande från politiskt och fackligt håll. Mest uppmärksamhet fick den norrländska undersköterskan som hade blåst i visselpipan. Hon var dock missnöjd eftersom de äldres behov gick före personalens. Och Lena Sommestad brydde sig inte alls, för henne var verksamhetsformen viktigast den dagen.
Och var de andra socialdemokratisk debattörerna i bloggforum och andra media befann sig står skrivet i stjärnorna.

Jag utmanar er!
Kom ut ur ur era skrymslen och vrår.
Ta ställning. 

För hur skulle det se ut? Ska människors behov plötsligt få vara styrande?? Ska människor ha rätt att tänka själva! Vad ska då vi göra, vi självutnämnda rättsägare och över allt och alla rådande beslutsfattare? Ska vi inte ha rätten längre att styra över folks liv och önskningar? Nej tack för detta, Socialstyrelsen, vi lägger locket på, och så sätter vi en minimigräns på tre personal. Det har Vi råd med. Om vi lägger ner några sjukhusplatser i Norrlands inland förståss. End of revolution.

Man skulle kunna tro att välfärden och dess innehåll skulle ligga just socialdemokrater närmast hjärtat, det är trots allt ”vårt” projekt.

Men ack nej. Tystnad råder.

Hur länkar man till tystnaden?


Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, socialstyrelsen, socialdemokraterna, äldreomsorgen, demensvården, bemanning, politik, jämlikhet,

Varför vill Sommestad att de sämst ställda skall betala de rikas utsvävningar?

Bilden föreställer Don Quixote och Sancho Panza, riddaren och hans väpnare som drog ut i strid mot väderkvarnarna.

Lena Sommestad är en socialdemokratisk debattör och politiker som jag har den största respekt för. Hon hörde till mina favoriter till partiledningen både 2010 och 2012. Efter att hon valdes till kvinnoförbundets ordförande så anar jag en liten förändring i hennes skrivande. Hon har blivit mer agiterande och mindre resonerande. Populistisk positionering ersätter i en del av hennes texter reflekterande och problematiserande av samhällsutvecklingen.

I en artikel i Aftonbladet för en tid sedan ansluter hon sig till kravet på att ”sätta stopp för vinster i välfärden”. Det är ett populärt krav, företagare som tar med sig miljoner till skatteparadis, pengar som det offentliga har köpt tjänster för genom offentlig upphandling, sticker i ögonen. Men det är också ett populistiskt krav just genom att det inte reflekterar och problematiserar. Mario Matteoni har på sin blogg på ett pedagogiskt sätt ställt frågor för att skapa klarhet i vad Sommestad egentligen menar. Hennes svar en bit ner i kommentarstråden är synnerligen anmärkningsvärt, läs det själva. Nu är hon inte den förste akademiker som blir oerhört provocerad, när ”populasen”, folk utan examen och akademiska poäng blandar sig i debatten på parnassen. Föraktet skrivs med eldskrift i ifrågasättande av förståndsgåvor och behörighet för vanligt folk att ställa frågor. Det är skamligt men nog om det.

Jag skall inte ta upp tråden ”vinst” och vad det betyder. Läs Mario Matteoni och Erik Laakso, för att nämna några på vänstersidan. Låt oss tala om de konsekvenser det skulle få för de företag som, enligt kravet ”sätta stopp för vinster i välfärden”, nu kommer att förhindras verka. Om vi begränsar synfältet till den del av välfärden där vinstdrivande företag bedriver direkt vård av människor, betald av de gemensamma försäkringar som medborgarna genom statens förvaltning förfogar över, så talar vi om vårdcentraler, sjukhus, ambulanstjänster, tandläkare, specialister, fysioterapeuter, psykologer, psykiater etc. Det omfattar ca 20 000 företag i Sverige, med omkring 100 000 anställda, allt från internationella riskkapitalbolag till kooperativet i Lövvik i västra Ångermanlands fjälltrakter. Om dessa nu på ett bräde skall förbjudas verka så talar vi i klartext om verksamhetsförbud, och kapitalförstörelse till mycket stora värden och ett hundratusental människor som skickas ut i arbetslöshet.

Då svarar säkert kravets tillskyndare att dessa ju kommer att få jobb i offentligt driven verksamhet i stället. Men blir det så? Var finns de anläggningarna som krävs? Ska de privata företagen konfiskeras? Eller ska de köpas? Var skall de pengarna tas? För det handlar om oerhört mycket mer än det som själva upphandlingen kostar. Samhället kommer inte ha råd att återanställa dessa 100 000 personer. Räknar vi högt så kanske hälften får ett nytt jobb. De andra hamnar i arbetslöshet och omskolning. Till vilken nytta?

Om vi dessutom antar att dessa 50 000 nu arbetslösa sjuksköterskor, psykologer, läkare, vaktmästare, biträden osv faktiskt har ägnat sig åt vård, vart skall då deras patienter hänvisas? Vilka vårdbehov menar Sommestad är så onödiga att vi kan slopa dem? Behövs vård i Norrlands inland? Eller ska vi förlänga köerna?

Vad exakt tänker Sommestad säga till de av kvinnoförbundets medlemmar som nu ställs i kön vid a-kassan. Och vad skall kvinnoförbundet säga till det ännu större antal kvinnor som man kan anta vara dess politiska bas?

Framträdande politiker har väldigt lätt för att komma med förslag om att hårt arbetande och skattebetalande människor tillsammans med de sämst ställda, de sjuka, ska betala för några få rikas utsvävningar. Man kan fråga sig varför? För även om det i sin populistiska klädnad snabb lockar applåder så tål de ju aldrig att synas i sömmarna. Och som vallöfte så kommer de bara att leda till svek, eller katastrof. Så Lena Sommestad har allt att tjäna på att tänka till en gång till.


Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Lena Sommestad, politik, vinst, välfärden, Carema, vårdföretag,

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna

Det talas om att kapitalismen befinner sig i kris. Om man bortser från återkommande hög- och lågkonjunkturer så ser vi idag en kapitalism som sliter med en krisande finanssektor. Bankernas försök att skapa värden ur luft misslyckas. Men trots det så verkar ju kapitalismen må ganska bra. Börserna stiger och företagen går med vinster. Och likafullt verkar samhället att gå på knäna.

Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna.

I Dorotea ockuperar hundratals bybor sin sjukstuga för att få behålla sina fyra akutvårdplatser och en helgöppen vårdcentral. De skall ersättas med ambulans. I grannkommunen Åsele som skall kunna erbjuda en del av akutservicen läggs ambulansen ner och ersätts med en ”specialutrustad” VWGolf. I bagageurtymmet på denna ”specialutrustade” Golf behandlas svårt sjuka patienter med akutsköterskan uppkrupen i baksätet och utrustningen nerstuvad i framsätets benutrymme. En scen, som hämtad ur ett reportage från en krigszon i mellanöstern.

Denna ”specialutrustade” tjänstebil får inte frakta skadade personer utan måste vänta den dryga halvtimme det tar för ambulansen från Dorotea att komma till Åsele. Huruvida dubbelt så många sköterskor och dubbelt så många bilar, som krävs för att behandla den samma patienten, i längden innebär någon besparing kan ju diskuteras. Vi talar här om två kommuner som mäter 25 mil från öst till väst, vad som händer om Doroteabilen befinner sig i Fredrika och en söndagmorgon får ett larm från Borgafjäll, en resa på nästan 50 mil, kräver inte mycket fantasi för att förstå. Med ett sparbeting på 110 miljoner är nu Västerbottens landsting i färd med att avveckla en fullvärdig vård. Av kostnadsskäl. Inlandets medborgare, skattebetalare som alla andra, kan nu mestadels av tiden bara erbjudas b-vård och liktransporter.

Från socialdemokratiska debattörer och socialdemokratiska media är det tyst. De som på s-info så hängivet försvarar medborgarna mot övergrepp främst i borgerliga kommuner och landsting är tysta. De försöker inte ens ställa frågor för att förstå vad det är som händer i Västerbottens landsting. Är det därför att själva systemet nu ställs i fokus? Är ni rädda för att hamna utanför valbar plats på listorna, eller är det svårt att förhålla sig kritiskt till ett vänsterlett landsting?

Men det här är inte något undantag som enbart gäller det vänsterstyrda landstinget i Västerbotten, inte ens bara Sverige. Över hela Europa ser vi hur stat efter stat är tvungna att dra ner på välfärdsordningarna. Vård-skola-omsorg klarar inte längre av sina uppgifter, välfärdsförsäkringarna försäkrar allt mindre. Statens övervakning av finansieringen leder till mer och mer byråkrati, människor döms ut ur systemen och till en tillvaro långt under en rimlig levnadsnivå. Kort sagt, välfärdsstaten krisar.

Med välfärdsstatens uppbyggnad skapades en enorm arbetsmarknad, nya grupper, främst kvinnor, erbjöds arbete i en välfärdssektor som syntes oändlig. Fri sjukvård, 100% ersättning vid sjukdom, och en a-kassa som befriad från sina medlemmar nu övertogs av staten skulle garantera säkrad ekonomi under vandringen från ett arbete till ett annat. Men man glömde att den skulle finansieras. Man försummade att räkna på vilken tillväxt som krävdes för att förverkliga den. Man trodde att alla dessa nya jobb skulle generera de inkomster till staten som krävdes för att det skulle gå runt.

I samma ögonblick som denna en gång så framgångsrika keynesianska syn på ekonomin förlorade sin nationella bas så gick den i stycken. Keynes klarade aldrig av att få en globaliserad ekonomi att gå ihop med en bevarad nationalstats offentliga sektor. Pengarna är helt enkelt inte längre på plats när man behöver dom. Pengarna till vården i ett litet landsting norra Sverige återfinns nu involverade i infrastrukturbyggen i Malawi på den afrikanska kontinenten, i utbildningsprojekt i Indonesien eller sjukvårdsprojekt på den brasilianska landsbygden. Detta är den globaliserade ekonomins inre logik och det verkar våra inhemska debattörer ha väldigt svårt att förstå.

Välfärden monteras inte ner av ett par borgerliga regeringar, de bara fortsätter den anpassning av välfärdens tjänster som pågått sedan början av 1980-talet. Det är själva tankesystemet som driver välfärdsstaten som krisar, en tro på att en expanderande stat skulle lösa finansieringen genom en ekonmomisk perpetum mobile.

Jag ser att 75% av de socialdemokratiska arbetarkommunernas ordföranden som besvarat SvT´s fråga vill förbjuda vinstutdelning inom offentlig sektor. I sig ett problem, men knappast orsaken till välfärdsstatens kris. Men inför åsynen av det stora socialdemokratiska projektets sönderfall så måste man ha något att skylla på. Det är kapitalisternas fel, det är borgarnas fel, det är vinsternas fel. Det blir kanske mindre smärtsamt på det viset men knappast mera sant för det.

För sanningen är ju den att resten av världen vill vara med och dela på det överflöd som allas gemensamma ansträngning gett upphov till men alltför länge reserverats för en liten elit i den västra hemisfären.

Läs Peter Strobl och Anybody.


Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om välfärden, offentlig sektor, den starka staten, den starka staten, Dorotea, skatter. Åsele, socialdemokraterna,

”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra..."

Hans Nielsen Hauge fick som 25-åring kallelsen. Han var känd som en stor predikant och av kyrkan ansedd som en upprorsmakare. Hans förmåga att fånga människor med sin retoriska förmåga var stor. Det berättas att han en gång i Tune socken höll en predikan som väckte ett sådant gensvar från menigheten, att den utbröt i lovsånger och hallelujarop. Efter högmässan trängdes människor kring honom för att tacka och man uttryckte hur fantastisk hans predikan varit. Hauge svarade då: ”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra redan när jag gick ner från predikstolen.”. Han visade då hur förförande och farligt folkets beundran för ens talekonst kan vara, en beundran som djävulen kan nyttja för att blända och förvilla.

När jag läser om den här händelsen kan jag inte låta bli att associera till en nyligen avsatt partiordförande. En man som som aldrig hörde eller förstod vad djävulen viskade. Han lät sig bländas och trodde att han var osårbar, vilket ledde till hans fall.

Det som förvånar mig är den ilska som släpptes fri i partiet efter att han till slut var borta. Jag trodde väl också ibland på att han hade stödet från gräsrötterna, men i måndags förstod jag vad tystnadskulturen gör med människor. När jag var på arbetarkommunens styrelsemöte igår så gav flera uttryck för hur förbannade de var på denne man som på 10 månader var på god väg, men inte hann förstöra partiet fullständigt. Och det var en ilska som jag aldrig har sett i partiet förr. En ilska som jag kände igen mig i och faktiskt till slut också gav uttryck för.

Väl så kraftfull som en gång ovationerna var.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om förvillelser, dvävulens viskningar, ledarskap, politik, partiledare, storhetsvansinne

Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men...

Jaha, så är det dags att vända blad. I framtiden kommer jag mera att blogga utifrån min egen horisont, från mitt yrke som regissör och mitt liv som boende och verksam på landet.

Jag har under några år i allt högre grad låtit mitt engagemang för en framtidsinriktad socialdemokrati dominera mina texter. Jag närde en tro och en förhoppning om att det skulle finnas en hunger efter debatt inom socialdemokratin, att modiga medlemmar skulle vilja kasta sig ut i ett sökande utan säkerhetsnät och med ambitionen att vända på varje sten. Istället fann jag en rädd och ängslig församling vars blinda lojalitet med sina företrädare fick dem att tro att det var verkligheten som svek partiet och inte tvärtom. Den arenan lämnar jag gärna, verkligheten är bra mycket mer spännande. Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men det betyder ju inte att jag önskar fortsätta klafsa omkring i gyttjan.

Alltså ett streck.

Jag har sedan någon månad delat mitt liv med Samuel Beckett, den store irländske författaren till bland annat I väntan på Godot.

Jag bearbetar romanen Den Onämnbare för teaterscenen. Texten ska vara färdig till första februari och premiär blir i april. Om allt går vägen.

Beckett kan som få andra skriva och gestalta tankar och känslor hos människan i sina olika livsfaser. Han beskriver utsattheten hos människor på marginalen, de som kämpar för att få vara precis som de är. När jag läser Molloy-triologins berättelser om existenser som kanske på utsidan uppfattas som helt normala, men själva från insidan beskriver den utsatthet som förlamar och begränsar. Det är kämpande människor som var och en av oss kan känna igen oss i. De som varje dag slåss mot osynliggörandet är ett tema för min föreställning.

Jag publicerar en del av texten här. Det är ofrånkomligt att inte associera till dagens svenska politiska verklighet. Läs den långsamt, gärna högt och känn hur orden syresätter hjärta och hjärna.

”Hela den här historien om en uppgift som skall fyllas innan jag kan sluta, om ord som ska sägas, en sanning som jag måste hitta innan jag kan sluta tala, sluta lyssna, har jag hittat på i hopp om att den skulle ge mig tröst, hjälpa mig att fortsätta, att tro att jag befann mig på en väg, att jag rörde mig mellan en början och ett slut, ibland på väg framåt, ibland bakåt, ibland på avvägar, men att jag på något sätt hela tiden avancerade. Lögner.

Jag har ingenting att göra, ingenting särskilt vill säga. Jag skall tala, vad nu det innebär. Jag måste tala fast jag inte har någonting att säga, ingenting annat än andras ord. Jag kan inte tala, jag vill inte tala men jag måste tala. Ingen tvingar mig, det finns ingen, det är en tillfällighet, det är ett faktum. Ingenting kan någonsin befria mig från det, det finns ingenting, ingenting att upptäcka, ingenting som kan minska det som återstår att säga, jag har ett hav att ösa ur, det finns alltså ett hav.

Att jag inte har låtit lura mig blir min största behållning, mitt stora mästerverk, att jag har låtit lura mig mot min vilja och trott att jag inte gjorde det och vetat att jag gjorde det och inte lurat mig själv att tro att jag inte lät lura mig. För vad som helst duger inte, det borde duga, men det duger inte.”

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Beckett, den onämnbare, teater, skådespelare, debatt, konst, politik, socialdemokraterna,

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga är ju rena dårpippin.

Jag ska försöka knyta ihop den lilla miniserie jag startat det nya året med. Jag har fört fram tesen att socialdemokratins stora projekt, den starka staten, som skulle bära välfärden på sina axlar, inte har lyckats med sina föresatser. Det är dags för socialdemokratin att ta itu med detta misslyckande, sina fel och brister som Ylva Johansson uttryckte det. Jag har pekat ut makt, delaktighet och integration som mål för att nå huvudmålet för alla, frihet.

40 års erfarenhet visar att de stora centralistiska projekten inte klarar det på egen hand. Medborgarnas engagemang och egeninsats försvinner. Makten över vardagen förloras till tjänstemän och politiker. Jag är övertygad om att framtidens samhälle måste bygga på radikalt mycket mera självförvaltning och egenmakt. De stora kolosserna har visat sig innebära stora problem, det existerar inte längre ett planekonomiskt alternativ om vi fortsättningsvis vill bevara den demokrati som vi har idag.

En fungerande politik kan inte byggas på vad vi inte gillar i de andras politik. Det uppfattas bara som gnäll. Framförallt så öppnar den inte ögonen för alternativa lösningar. Vi engagerar inga kring gemensamma samhälleliga projekt genom att peka på motståndarnas tillkortakommanden. Några tror att det räcker med att vi håller fast vid de klassiska socialdemokratiska värdena. Det är dödsdömt om vi inte fyller ideologin med ett innehåll byggt på nya erfarenheter och nya kunskaper.

Ta frågan om vinsten i sjukvården. Här verkar s falla för en typisk ”inte”-politik. Vinster i den skattefinansierade vården ska inte tillåtas. Det är lätt sagt, men när det skall förverkligas så får den politiken problem. Flera tiotusentals företag är verksamma inom den försäkringsfinansierade svenska vården. De ska alltså alla beläggas med verksamhetsförbud.

Det är svårt att se på vilket sätt vården skulle bli bättre genom med ett sånt ”vallöfte”. Vårdens stora problem är köerna, den sviktande tillgängligheten, den dålig kvaliteten, vårdskadorna och medborgarnas bristande inflytande över sitt eget tillfrisknande? Vad är vårt politiska svar på det?
Det måste ändå vara den goda vården som är huvudmålet. Här ligger själva kärnan i ett vårdpolitiskt program. Vi måste definiera de verkliga problemen, ange vad vi ska förändra till det bättre och gå till val på det.

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga och rikta udden mot valfrihet i vården är ju rena dårpippin. Dåligt underbyggda och populistiska kampanjer mot vinster och rovgiriga kapitalister är att kasta ut barnet med badvattnet. Carema har visat upp flera exempel på dålig vård. Men de har också fått klä skott för förhållanden som de ingalunda är ensamma om att visa upp.

”Årets vårdskandal” har det kallats. Men hur var det egentligen med fakta? Den detaljrika historien om mannen som lämnades ensam framför tv för att dö visade sig komma från en person som inte var i tjänst när mannen dog. Blöjvägningen var ett landsomfattande projekt som både privata och landstingsägda vårdgivare deltog i och att svält är en av de vanligaste dödsorsakerna i svensk äldreomsorg är känt sedan länge.

Faktum är att det inte finns några som helst belägg för att landsting, kommuner eller non-profit-företag skulle utföra bättre vård än vinstdrivna företag. Inte motsatsen heller för den delen. Men däremot så blir det billigare med företagsdriven vård. Caremas ligger 10-15% lägre i kostnad vid upphandlingen än landstingsdrivna vårdplatser.

Om nu Carema kan utföra vård till en kostnad som är 10-15% lägre än landstings-diton, då frågar man sig vad landstingen gör för pengarna. Redovisas de som överskott? Återinvesteras dem? Alla som arbetat inom offentlig förvaltning vet vad som händer mot slutet av året. Den stora köpfesten inleds då risken för ett överskott skall förvandlas till balans eller kanske ett litet underskott så att inte storleken på nästa års anslag minskas. Till vilken nytta är oklart, man använder alltså mångmiljardbelopp utan att någon egentligen vet till vad. Vi får inte bättre vård, inte bättre tillgänglighet men någonstans i den offentligt drivna vården förbrukas dessa miljarder. Skillnaden mot att dela ut dem som vinst är marginell.

Vårdens kvalitet har andra drivkrafter, och det är detta vi måste försöka förstå och finna fram till bra politiska lösningar för. Kvalitet är inte alltid mätbart i statistiska sammanställningar. Vården är i högsta grad en ”upplevelseindustri”. Få områden i samhället utlöser så mycket tyckande som vården. Och på något sätt så visar allt detta tyckande och alla dessa historier om upplevelser av vården att medborgarna bryr sig. Men det berättar också att de känner sig maktlösa och utsatta för godtycke, oavsett om det gäller av självgoda politiker eller rovgiriga riskkapitalister.

Debatten om vård och omsorg ska handla om effektivitet och sparnit, men i ännu högre grad hur vården organiseras, om medborgarnas inflytande, om vårdskador och tillgänglighet, kort sagt om vårdens kvalitet. För även om Carema är ett företag av blodtörstiga, utsugande kapitalistsvin så kan man inte bygga en politisk kampanj som säger nej till alla vinstdrivande företag på grund av dem. Folk vet av egen erfarenhet att det inte är problemet. Det vore en typisk inte-politik som missar medborgarintresset.

Det är bara genom att fokusera på förbättrad kvalitet, tillgänglighet och patientinflytande som en framgångsrik politik kan formuleras. En ja-politik som klart visar vad vi vill ha. Det är en politik för medborgarnas intressen.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om vården, omsorgen, politik, politiker, socialdemokratin, Carema, vinst,

En politik för frihet kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration.

Medan jag filar på slutsatserna av den gångna veckans bloggande så publicerar jag ett mus-steg och några tankar kring de politiska frågorna i ett program för framtiden.

Jag läser Peter Högbergs blogg där han i rubriken skriver att mittens rike är fullt. Från vänsterpartiets kongress till socialdemokratiska bloggar hörs om trängseln i mitten. Man får ofta känslan av att det skulle vara förknippat med skam att befinna sig i mitten. Men det är ju där folk är, så varför skämmas?

Idag står vi handfallna inför mitten, socialdemokraterna verkar sakna självförtroende och leta febrilt efter väljargrupper som inte befinner sig i mitten, som om det vore trängselskatt på dem. Några stretar emot, och påfallande många verkar attraheras av tanken på att finna den oupptäckta kontinenten, väljarna som hållit sig gömda och bara väntar att någon, s helst, likt Sven Hedin på sina mongoliska resor skall komma från civilisationen och ”upptäcka” dem. Men det finns inga oupptäckta kontinenter längre. Vi måste inse detta. Sverige är ett land där allt fler har fått det så mycket bättre. Mer än hälften kan idag räknas till gruppen välstående och mycket välstående. Och runt en tiondel kan idag precis som för 20 år sedan räknas till gruppen fattiga.

Som jag ser det så är det inte trängseln i mittens rike som skrämmer, det är bristen på politiska alternativ som ringer i klockan. Vilka andra vägar finns det för denna mitt att gå i framtiden? Det måste ett parti som önskar sig framgång på det politiska fältet kunna svara på. Idag är ”mittenpolitiken” snarare en konkurrens om vem som kan kalla sig bäste förvaltare av det redan uppnådda. Väljarna förväntar sig att löften infrias. Och då måste ett parti med regeringsambitioner kunna presentera ett politisk alternativ som svarar på dessa väljares önskningar. På vilket sätt kan vår solidaritet med de sämst ställda förenas med majoritetens strävanden? Kan den fattiges väg ut ur fattigdomen förenas med en legitim framtidsförväntan hos en välbärgad majoritet?

Jag är övertygad om att det handlar om makt och delaktighet, makt över sin egen vardag och delaktighet i det som förändrar den. Det är lika giltigt för den som pendlar kring medellönen som för den som vänder på 7000 kronor för att få dem att räcka månaden ut. Det är lika viktigt för den medelklass som slåss för att få ”livspusslet”, dvs att få arbete-barn-dagis-curling-skola-samliv, att gå ihop, som för den som pga arbetslöshet eller sjukdom har all tid i världen men inga pengar att fylla sitt liv med.

Makt och delaktighet är tid och inflytande för de välstående och integration och frihet från förnedring för den fattige. Det kan kanske tyckas vara oförenligt, omöjligt att sammanfoga i en politisk plattform. Men det är ju det som kännetecknade socialdemokratins stora genombrott under 1900-talet, förmågan att förena stora medborgargruppers, folkmajoritetens till synes sinsemellan oförenliga särintressen till ett gemensamt. När vi frigjort oss från vänsterns auktoritära klasskampspraxis fann vi utrymmet för en politik som faktiskt appellerade till en bred majoritet.

Jag tror att vi står inför ett nytt decennium där uppgifterna igen står på samma sätt, om än med helt nytt innehåll. Och de kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration. En politik för frihet. Den politiska utmaningen för ett framtidsinriktat socialdemokratiskt parti ligger i att utforma en konkret politik för detta, och då håller det inte att bara se den borgerliga regeringens brister, att bli ett gnällparti med ”inte”-frågor, utan vi måste först och främst våga se samhällets brister. De brister som vi själva i högsta grad bär ansvar för.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om mittens rike, mitten, politik, integration, makt, socialdemokraterna, delaktighet