Hur ligger det till egentligen?

Uff då, jag läser om Håkan Juholt som talar om att " jag har två söner i ett hem i Oskarshamn. Jag vill att de ska känna att de har ett hem. Jag är särbo med Åsa när jag är i Oskarshamn och jag är sambo med Åsa när jag är i Stockholm. Jag vill att mina söner ska veta att mitt hem och mitt hjärta är med dem."

Det hem i Oskarshamn han talar om bebos av hans frånskilda fru och den ene av deras två pojkar, den andre är utflugen. Ska man tolka det som att Håkan fortfarande bor med sin frånskilda fru, och att samboendet med den nya kulbon sker i övernattningslägenheten i Stockholm? Att det är de faktiska förhållanden att arvode för dubbelt boende utgår för stockholmskvarten och att han betalar halva hyran i Oskarshamn hos sin frånskilda fru? Vad avser han med "mitt hem och mitt hjärta är med dem." Jo hjärtat förstår jag men vilket hem? Det bör han nog reda ut innan media gör det.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, mediadrevet, ersättningar, bidrag, sanningen,

En reform med socialdemokratisk signatur kan inte kritiseras eller granskas. Längre än så sträcker sig inte viljan till självkritik.

Igår gick jag till våldsamt angrepp på den socialdemokratiska kriskommissionens (KK) rapport och framförallt på sättet som partiledningen vill använda sig av den. Jag tyckte och tycker fortfarande att rapporten är tunn och ideologiserande. Visst, den gör inte anspråk på att var en fullständig analys, men den pekar trots allt med hela handen vart vi ska titta. Det måste diskuteras. Och då är det ju helt förkastligt att, som partisekreteraren gör, försöka lägga locket på. Vi borde ha en partisekreterare som uppmanar alla medlemmar till en livlig och öppen debatt. Ibrahim Baylan gjorde precis tvärtom.

Jag är av den uppfattningen att självkritik är vår bäste kamrat. Genom att skärskåda vårt eget verk kan vi vidareutveckla och förändra i en riktning som är vår egen. Alltför länge har vi, som också rapportens inledning noterar, nöjt oss med kritik av den sittande regeringen och dess politik. Klart att vi måste kritisera, men utan självkritiken så kommer vi aldrig att formulera ett alternativ, bara löften om ”lite mer” eller ”lite mindre” av den borgerliga politiken. Vi kan bättre. Vi måste kunna bättre.

En självkritik måste baseras på att vi kan formulera vad det var vi ville, vad vi gjorde och vad det gav för resultat följt av ett försök till förklaring varför det gick som det gick. Det räcker inte med svepande omdömen. Och just denna självkritik är det lite av i rapporten. Överslätande noteras att de sista 20 åren har inneburit ökade klyftor och sämre villkor för de fattiga och att det har pågått även när vi satt i regeringsställning. Men det blir för vagt. Det verkar som att vi inte törs granska vårt eget verk.

Jag skall ta ett exempel. Rapporten tar på 4 sidor upp utvecklingen i skolan sedan 1990-talets början. Tonvikten läggs vid ett antal förändringar och reformer på skolans område fram till idag. Störst fokus läggs på friskolereformen. I huvudsak görs den ansvarig för de försämrade resultaten i skolan. Jag ska inte argumentera mot det.

Men nog är det slående att man som utgångspunkt för denna studie går förbi den största förändringen av alla på skolområdet, kommunaliseringen av skolan! 1991 förs ansvaret för den svenska skolan trots stort motstånd från fack och forskare över från stat till kommun. Skolstyrelsen ersätts med ett bantat och oprecist skolverk, läroplaner tunnas ut. Lönerutvecklingen för lärare hamnar i händerna på kommunpolitiker. Och skolans ekonomi blev en del av en kommunal budget.

Reformen var socialdemokratins förslag, Den genomfördes under Göran Perssons tid som skolminister, snabbt och enligt många utan stöd av ordentliga utredningar och studier. Lärarnas Riksförbund skriver 2008 att:” I dag, 17 år och fem kommunala avtalsrörelser senare kan vi konstatera att både lärarna och eleverna drabbats negativt av det kommunala huvudmannaskapet.”

Vi är många, elever och föräldrar, som sett hur kommuner i jakten på att behålla elever förflackat undervisningen, lockat med datorer, vidlyftiga resor och körkort för att få elever till sina skolor. Varje kommun som ”förlorar” elever till en annan kommun pliktar att betala ganska stora summor för dessa elevers skolgång. För att undgå detta har man då startat egna gymnasier i otjänliga lokaler och med undermåliga lärare, allt för att hålla den kommunala budgeten i balans. Och här faller också ett annat av KK´ s favorit argument. I privata skolor går överskottet till vinst att fördelas medan i den kommunal skolan så går överskott i sin helhet tillbaka till verksamheten. Det är ju inte sant. All kommunal verksamhet ställs varje år inför sparbeting och nedskärningar. Trycket är hårt och svåra prioriteringar måste göras. I fullmäktige och nämnder ställs skolelever mot äldre i omsorgen, vägar mot läromedel. Skulle en skola ett år göra ett överskott så har man också lagt ribban för tillskotten nästa år. I de kommunala budgeten hamnar överskotten där hål måste fyllas. Och ibland även där tak skall täckas om jag har förstått mutorna i Göteborg rätt.

Häri ligger sprängstoff. Men Kriskommissionen blundar och tillfogar i ett par pliktskyldiga rader helt till slut att:”Decentraliseringen som skedde i och med kommunaliseringen av skolan i slutet på 1980-talet medförde inte att resursfördelningen blivit tillräckligt anpassad efter lokala behov. Detta har inneburit minskad likvärdighet i utbildningen.”. Det som i sin tid kallades den största förändringen av skolan sedan enhetskolans införande skulle alltså enligt KK bara ha haft en marginell inverkan på skolans prestanda och läggs inte till grund för rapportens resonemang. Det är symptomatiskt att KK inte lägger större vikt vid saken än att man förlägger den till fel årtionde! I stället riktas fokus mot det mer ideologiskt gångbara i friskolorna och framförallt vinstuttaget i dessa. Men folk känner inte igen sig, verkligheten är mycket mer komplicerad än så.

Min egen dotter gick i friskola mitt i Göteborg. Fordonstekniker och datatekniker samsades i gamla lokaler. Det var elever som kom från Angered, Bergsjön och Backa, en majoritet med utlänsk bakgrund. Hon och pojkarna, ja hon var ensam tjej, kunde se rakt över gatan till den kommunala skolan, där över- och medelklassens barn gick. Min dotter prövade under andra året att flytta över, eftersom hon saknade tjejkompisar. Men efter en månad gick hon tillbaka, utled på snobbiga lärare som inte lärde sig namnen på sina elever och klasstämpeln på hela byggnaden. Den verkligehten delar vi med många men den finns inte i KK´s rapport, för där ändrar man på verkligheten när den inte passar ideologin.

Är det en okunskap som ligger till grund för detta? Knappast det är synnerligen kompetenta människor som står bakom rapporten, professorer och annat med lång erfarenhet. Självklart är det en värdering. En känslighet hos de 52 personer som ansvarar för rapporten om var gränsen går för granskandet. En reform med socialdemokratisk signatur kan inte kritiseras eller granskas. Längre än så sträcker sig inte viljan till självkritik.

Dagens drapa handlar om 4 sidor i KK-rapporten. Jag misstänker att samma ideologiserande verklighetsfrisering står att finna på fler ställen.

Jag skummade dagens media och det verkar som att locket effektivt har lagts på. Inga socialdemokratiska debattörer, inga från partiledningen, inga debatterar. Dagens Arena-nada, DN -nada, SvD -nada, GP- nada ... sorgligt.

Läs även andra bloggares åsikter om kriskommissionen, socialdemokraterna, politik, makt, skolan, sanningen,
Intressant.
AB