När ´n Verner lämnade partiet.

Som en påminnelse för alla de som tror att dagens fadäser snart skall ebba ut och glömmas. Det ska man inte vara så säker på. Gamla sossar är väldigt långsinta och har gott minne. Det här är en historia från mina hemtrakter i Norrlands inland. Några namn är ändrade på men annars så är den alldeles sann. Jag har publicerat denna berättelse ett par gånger tidigare.

Gubbarna från Gaufins var på Lasses för att förmiddagsfika. Åke Johansson tittade ut genom fönstret och var precis på väg att säga något. Men han sa ingenting. Bländad av det starka solljuset kisade han mot gubbarna kring bordet, så såg han ut genom fönstret igen. Och så sa han:

-Va´ int´ det där ´n Verner?.

Gubbarna tittade ut och Börje Person frågar: -Varst narsch? Börje Person var från Granberget och hade flyttat med, när Gaufinarna flyttade in till Gammsmedjan mitt emot AP´s vid torget.

Det var nya tider nu, 70-talet stod där med alla sina löften om välfärdens skördetid. Ungdomarna flyttade till Vilhelmina och Umeå för att studera och de gamla bar på gröna knappar med vit text där man kunde läsa det stolta "Vi flytt´ int`!". I den nya slalombacken hade den stora världen gjort entré när Lasse Åberg, känd från TV, gjorde lustiga krumelurer och plötsliga dyk. Då när Siewert Öholm fortfarande var folkskollärare i byn.

Centralisering var dagens signatur, och så länge det inte rörde sig om mer än 6 kilometer från Granberget in på samhället, så gick det väl an och Smedjan var ju bra. Och så var det ju nära till gott kaffe och nybakat bröd.

-Vem, sääg du? sa Kjell Gaufin, en av ägarna till Gaufins mekaniska.

-´n Verner Edman. Han gick in på ICA.

-På ICA? Verner! Aldrig i helvete!- Tanken var så omöjlig att saken självdog, och så fortsatte man fika.

Ungefär samtidigt så fick Elsa Wester sin första kund på posten. Det var Eyvor Nordén. Hon skulle skicka ett paket till barnbarnet i Umeå. Barnet fyllde år och Eyvor hade köpt en klänning på Åhlen och Holms. Eyvor kunde berätta samma sak, Verner Edman hade gått in på Hallins, ICA-butiken! Och hon var säker, för hon hade gått där mindre än 5 fem meter bak han. Verner hade gått in på ICA, "bäre rätt in uten å tvek. Han såg då helt frisk ut, så int´ kan det ha vöre av misstag heller." Sa Eyvor Nordén och gick hem till huset på Skuldåkra.

När Eyvor gått började Elsa Wester att ringa. Klockan kvart över tio på förmiddagen var det allmänt känt på byn; Verner Edman hade gått in på ICA!

Verner Edman hade ett litet jordbruk, lite skog, en häst, en gris och två kor. Han var gift med Elvy. Hon arbetade extra på skolbespisningen. Det hjälpte. De hade till och med råd att skicka äldsta dottern på gymnasiet i Östersund. De bodde i backen upp mot kyrkan och hade ett stort potatisland, som sträckte sig hela vägen ner till sjön. Verner sålde potatis till många i byn. Mindre nu än för några år sedan. Kommunen hade exproprierat. Man byggde en ny skola längs med sjön. Strandenskolan fick den heta. Och Verner sa väl inte mycket till det. Synd på ett bra potatisland, men samhället ska ju utvecklas och nya tider råder. Kommunen hade underhandlat och gett ett hyfsat pris. Det var ju trots allt ”demokraterna” som styrde och potatis skulle det ändå bli så att det blev över.

Verner var ”demokrat”, man kallade dem så, socialdemokraterna. Och Elvy var ordförande i kvinnoklubben. Verner var dessutom en stolt socialdemokrat. Det var hans pappa som på 20-talet startade sågen, byn första kooperativa företag. Verner var kooperatör av födsel och ohejdad vana. Han hade så att säga medlemskap i framtiden. Och han hade aldrig handlat någon annanstans än på Konsum. Folk hade väl retat honom och lockat och på pin kiv bjudit på ICA-kaffe. Men det var mer än en hedersak, aldrig att han skulle svika Konsum. Kooperationen, arbetarnas egen affär.

Samhället växte och kommunens behov av mark med det. Flera förhandlingar och flera avtal om expropriering följde. Och potatislandet krympte.

Så kom den dag då riksvägen till Östersund skulle breddas. Folkets hus nere vid folkskolan stod i vägen och hade väl ändå tjänat ut och måste rivas. Kommunen ville bygga simhall och nytt medborgarhus, ja Folket Hus fick det ju inte heta. Det skulle ju vara till för alla, inte bara arbetare. Ett medborgarhus med bio och scen för dansbanden att stå på. Uppe vid sjön. Den sista biten av Verners potatisland skulle tas i anspråk.

Men nu var det som sagt nya tider som gällde. En yngre generation av politiker och tjänstemän fyllde ut kommunhuset. Nu skulle besluten fattas snabbt och en kommuningenjör kunde lätt bli teknisk chef om han visade framfötterna, om inte i den här kommunen så säkert i någon annan. Och då kom det sig att man på kommunhuset inte ansåg sig ha tid att underhandla om exproprieringen. Man tog marken och skickade helt sonika en utbetalningsavi till Verner Edman.

Nästa dag tog Verner Edman avin och gick till Jordbrukskassan. Han satte in pengarna på kontot och fick lite kontanter med sig i plånboken. Så gick han upp på byn och in på ICA. För första gången i sitt liv skulle han välja mellan Gevalia och Löfbergs lila, märken som han varken kände till eller förstod skillnaden på. Det var ju trots allt första gången. Men man vänjer sig väl, tänkte han.

Ingen sa något särskilt, Verner pekade och de skar upp ost och fläsk och frågade om det önskades något mer. Man bugade och tackade för besöket när han betalat och lämnat kassan. Väl ute kastade han en blick tvärs över torget upp mot det nya kommunhuset och så gick han hem. Klockan hade blivit kvart över tio.

Uppe på kommunhuset stod den nye kommuningenjören tillsammans med kommunstyrelsens ordförande och studerade ritningarna för det nya medborgarhuset och de första planerna på bostäder längs med sjön längre bort. De såg inget av Verner när han kom gående hem från ICA. Men i kommunhusets nyanskaffade telefonväxel satt Eva Fredriksson och pratade med Gerd Person på ekonomi om den stora nyheten. Det var ju Gerd som skickat ut den där avin och hon hade undrat mycket över det nya sättet som kommunen sköttes på.

. . . .

Det blev väl inget formellt utträde ur partiet, det fanns ju inte mycket att orda i saken. Det fick dö ut istället, partiet skickade helt enkelt inget inbetalningskort för kontingenten, vilket var ett finare sätt att visa att det åtminstone var någon i arbetarekommunen som hade förstånd att skämmas. Och så var saken ur världen.

Snart var det ingen som längre tänkte på att Verner Edman handlade på ICA. Men ´n Verner visste precis vad han gjorde när han gick dit.


Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, lojalitet, politik, partier, samället, skandaler, överhet, privilegier

Va!!?? Har han mistat vettet?

Det här var nog det allra sämsta svar som Håkan Juholt kunde ge.

"Håkan Juholt ser raset som logiskt.

– Jag har befunnit mig i tio dagars torktumlare av fakta, lögner, rykten och krigsrubriker med väldigt fördömande hårda omdömen, Det är klart att det påverkar människors inställning, säger S-ledaren till Göteborgs-Posten.

Han tror att han kan återvinna förtroendet.

– Det tror jag när krutröken lagt sig."

I stället för öppenhet vill han alltså vänta tills "krutröken" lagt sig. Menar han till folk har glömt? Tror han att folk glömmer 2 ton Toblerone. Nej opinonsraset kräver något helt annat. Gamla hederliga socialdemokrater säger nej och lämnar oss. De har fått nog. Var fjärde s-väljare 2010 vänder oss ryggen. Och då ska vi vänta och se!

Nej vägen framåt kräver öppenhet, dels en personlig redovisning från partiledarens sida och att han betalar tillbaka alla pengar han kvitterat ut. Att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att medborgarna ska gilla arslet är fåfängt.

Partiet måste ställa sig i spetsen för en kamp mot privilegierna och privilegiesamhället. Vi måste visa att vi i ord och handling menar allvar med vårt idéfundament, alla människors lika värde, alla skall stå lika inför lagen.

Johan Westerholm, Erik Laakso, Einerstam, Einerstam2 och Högberg Stig Björn Ljunggren skriver alla viktiga inlägg om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, socialdemokraterna, privilegier, jämlikhet, ersättningar,

Hördu Lina, det där med jämlikhet , det tror jag vi skiter i.

Jag skrev för en vecka sedan att jag ville vänta tills det gått den nödvändiga tiden mellan löpsedlar och egen reflektion. Nu har den gått, jag har läst, lyssnat och kommenterat i olika fora. Jag skriver.

Jag har debatterat med ett antal socialdemokrater som verkar ha uppfattat den senaste veckans mediastorm som om det handlade om huruvida man gillar Håkan Juholt eller inte. Jag tror inte att det är huvudsaken.

För jag gillar ju Juholt. Jag gillar hans talarförmåga, han får ju till och med Reinfeldt att vifta med armarna i debatten. Jag gillar hur han har satt ljuset på viktiga frågor om vilket samhälle vi ska ha. Jag gillar att han gör politik av kultur och bildning. Men jag har också blivit besviken, för jag gillade när han ställde sig bakom SSU-kravet på att hela partistyrelsen skulle ta ansvar för valresultatet, när han krävde att alla skulle avgå, men ogillade när han svek och det visade sig att han bara menade partiledaren, han själv avgick aldrig. Jag blev besviken när han dribblade i Libyen-saken, i frågan om det b-medborgarskap för invandrare, för budgetstrulet och nu senast i ersättningssaken.

Var enda en som någonsin har kvitterat ut ersättning för resa och dubbelt boende, vet att det är en ersättning för de personliga utläggen. Det är inget unikt för riksdagen. Det gäller när du reser för partiet, för vilket som helst företag, offentlig som privat. Juholt är ju en intelligent karl, klok nog att leda vårt parti och han har ju dessutom själv insett att han har gjort fel.

Så för mig handlar det inte om det.

Hela den här saken borde ha handlat om ett ojämlikt samhälle där folket och dess valda företrädare inte är lika inför lagen. Där en vanlig medborgare bestraffas går en riksdagsledamot fri.

Juholts agerande har satt sökarljuset på samhälleliga förhållanden som vi socialdemokrater aldrig kan acceptera. Och det handlar om att de socialdemokratiska ideal om jämlikhet som jag kämpat för i hela mitt 63-åriga liv dras i smutsen av sådana här affärer. Jag har ingen karriär att förlora, jag är bara en vanlig medlem som menar allvar med min ideologi. Vi kan inte ha ett system där ett privilegiesystem skapar en lag för folket och en annan för dess representanter. Och det är det här ojämlika samhället som vreden bland vanligt folk gäller, bland de som aldrig fått en krona till skänks och som lämnar sina röster i valet för vårt parti att bekämpa.

I stället har debatten kommit att handla om medias bakomliggande syften, om konspirationsteorier till höger och vänster inom och utom partiet.. I sin mest absurda enfald så har debatten fokuserat på ansökningsblankettens utformning! En eländig debatt på tobleronenivå driven framåt av socialdemokraterna själva och som tydligen varit mumma för media.

Åklagarens beslut att lägga ner förundersökningen kom som ett brev på posten. Jag hade trott att han skulle gå på att uppsåt inte kunde styrkas, men i stället lämnas en förklaring där förundersökningen läggs ner därför att det förekommit olika praxis i riksdagen och att bestämmelserna skulle vara otydliga.

Läs detta en gång till. Det förekommer olika praxis. Vad betyder det? Jo att folk har gjort lite olika, det är vad det betyder.

Överfört till den profana verklighet du och jag befinner oss i så betyder det att om du går in i en butik så finns det vissa som betalar för sin varor och andra som inte gör det, snatta kallas det. På dörren in till butiken står det inte uttryckligen att alla varor skall betalas i kassan, men vi begriper liksom det ändå. Men enligt överåklagare Björn Eriksson så är det alltså inte möjligt att lagföra någon för snatteri, eftersom olika praxis förekommit och instruktionen har var otydlig. Söker man honom på nätet så inser man att detta ingalunda är första gången som överåklagaren har visat sig som en mästare på juridisk illusionism när det berör samhällets frälse.

Om socialdemokratin ska resa sig så måste vi förstå folket vrede. Vi måste lämna konspirationsteorierna där de hör hemma, på soptippen, och se bjälken i det egna ögat. Menar vi allvar med frihet, jämlikhet och solidaritet så måste vi leva det, även våra främsta företrädare. För om jag tvingas välja så kommer jag alltid att välja folket före ledarna.

Den senaste veckan har visat att jämlikhet är en hållning som bara är mycket tunn fernissa på vissa partimedlemmar.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, privilegier, socialdemokratin, media, drev, jämlikhet,