I bakvattnet av debatten om de sociala medierna utspann sig denna kommentarsdiskussion på ett inlägg jag publicerade häromdagen. Jag tycker att Peter Karlberg och Leo Holter tillför något till debatten som triggar mina ståndpunkter, alls inte färdigtänkta eller ens klarsynta, men tankar på väg att finna en form.
Jag är mycket kritisk till utvecklingen av den representativa demokratin. Jag skriver om utvecklingen mot en exekutiv demokrati som långsamt ersätter den parlamentariska, och därmed flyttar besluten allt längre bort från folket. Tillsammans med den politiska självbild som utvecklas i dess spår och som manifesteras särskilt i Almedalsmarknadens hypade politikerbild, ser vi utvecklingen rätt framför ögonen. Du kan följa diskussionen i vilket kommunalfullmäktiges presidium som helst och fråga valberedningen i valfritt parti så bekräftas denna utveckling.
Här följer klippen från min kommentarsrulle, tror jag att det heter:
Peter Karlberg Blogger sa...
Dels har du förstås rätt som vanligt, dels skulle jag vilja fortsätta ditt avslutande resonemang, frågorna du ställer, med ett lite annat fokus. Medier/kanaler är teknikaliteter. Vilken funktion de kommer att spela avgörs helt av hur de används.Så har det alltid varit och kommer att förbli.
Det intressanta med medier som erbjuder någon form av interaktivitet (är sociala som man så gärna vill etikettera dem) är ju om användarna nyttiggör sig av dessa möjligheter. Det vi hittills sett är precis som du iakttagit att en mindre grupp, sannolikt redan politiskt engagerade, funnit att bloggar och twittrande ökar räckvidden och leder till upptäckt av nya gelikar (inte nödvändigtvis i termer av åsikter). En del nya tillkommer förstås också. Det vi fortfarande saknar är erkännandet av att den dialog som kan föras också har ett värde i de mer etablerade partiernas utformande av politiken.
Tveklöst har ju nätet betytt oerhört mycket i t.ex. integritetsdebatten, vi har ju t.o.m. fått ett nytt parti baserat på att folk har hittat varandra. Frågan är ju om det är möjligt att utveckla t.ex. vårt parti på ett sådant sätt att det kan ta tillvara denna nya arena i den politiska processen - alltså direkt motsatt till att se det som ytterligare en kanal för propagandaspridning.
21 juli 2010 15.26
LeoH sa...
De sociala medierna skiljer sig inte från alla de övriga medierna. Det är alltid så att det lättviktiga är mer eftetrsökt än det mer politiska.
Det är därför Se&Hör har större upplaga än t ex AiP.
Men ändå, uppkomsten av sociala medier har ändå inneburit att jag kunnat skriva nästan 600 inlägg sen februari 2007 och haft nästan 100 000 besökare på min blogg "Tankar i natten."
Tidigare fick jag hoppas på välviljan hos någon insändarredaktör.
21 juli 2010 15.35
Anders Nilsson sa...
Tack Peter, visst är Piraterna ett exempel och en sorts metaprodukt av de sociala medierna. Av, för och i. De tjänar ju som ett exempel på en möjlighet. Men alltför mycket verkar för mig vara personliga anslagstavlor. Många deltar ju inte ens i den diskussion som skulle ha kunna förts på bloggen. Andra har så strikta regler för kommentarsdeltagelse att inläggen hunnit kallna och bli inaktuella innan kommentarer publiceras. Andra åter publicera i en sådan takt att det snarast är att se som ett privat åsiktsmagasin.
För vårt parti tror jag att det gäller att i ännu högre grad öppna sig. Men det är ett problem i det att vi har så förtvivlat svårt att lyssna, att samtala förutsättningslöst. Vi vill ju så gärna bli bekräftade, hela tiden. Kan de nya medierna tvinga fram en motutveckling där så skulle fantstiskt mycket vara gjort.
Leo, jag tycker nog att de nya medierna, wiki-tanken, är annorlunda än de gamla. Du skriver själv "utan redaktör" och det är ju en avgörande skillnad. Jag tycker nog att de här nya medierna mer liknar gamla tiders samtal eller möten, visserligen mer informellt och med varierande närvaro men likafullt.
21 juli 2010 17.48
Peter Karlberg Blogger sa...
Leo/Anders, det är uppenbart att det inte handlar om mediet i sig utan om användarnas ambitioner. Det är ett stort steg att gå från forna dagars relativt toppstyrda politiska process (och där valarbete betydde just att vara megafon för) till det som en del medier möjliggör - en kontinuerlig för utformandet av politiken ständigt pågående dialog.
21 juli 2010 23.29
Anders Nilsson sa...
Peter, har inte ändå dessa medier något i sig som förändrar förutsättningarna. Just genom sina möjligheter att inte toppstyras. Ungefär som telefonen en gång förändrade möten och samtal till något mera förutsättningslöst, varken utseende, ålder eller härkomst läggs till grund för samtalet. En sorts god anonymitet. Med de sociala medierna, dit gruppsamtal per telefon bör räknas, erbjuder nya möjkligheter till anonymitet, beslut och publicering. Tänk om de politiska partierna hade vågat utnyttja detta, involvera flera i arbetet med beslut och program. I stället verkar det som att man i högre grad verkar för att stifta integritetskränkande lagar mot denna positiva anonymitet och för örigt använder mediet som megafon, ett billigare, mera hypat, grafiskt material. Som man tror ska ge cred bland unga urbana människor. Men man befinner sig alltid i bakhasorna på den utvecklingen.
Det är där den ringa uppmärksamheten spelar roll. Att debatten förs bland en begränsad grupp "politiskt intresserade". Vi tror att vi spelar på en global plan, i verkligheten sitter vi fångade av våra egna illusioner i tomrummet mellan två gipsväggar#Brazil.
22 juli 2010 11.07
fortsätt gärna att kommentera, sociala medier, demokratins utveckling, partiernas utveckling.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, sociala media, partier, debatt, bloggare, samhälle, gemensam sektor, ideell sektor,
