För knappt ett år sedan skrev jag en text om Almedalen och almedalssjukan. Nu närmar sig årets upplaga, lika hajpad som någonsin en Beaujoulais noveau i november. Och lika blodlös för den delen.
Instängda bakom medeltida murar ockuperar den politiska eliten och dess svans livsrummet för gotlänningarna. Här utförs likt Fångarna på fortet politiska krumbukter och blindtestning av fågelspindlars nätverksbyggande. Servade av politikens krämare byggs politikerns självbild av en avgörande samhällsaktör upp. Oavsett partifärg samlas man till kvällen, efter utfört uppdrag på bakgårdar, parker och andra till serveringställen omgjorda allmänna platser för att slicka varandras sår och rumpor. Här byggs broar över partipolitikens och den insnävade ideologins tröstlösa träskmarker. Belöningen för alla småaktigt ersatta timmar av politisk lojalitet omsätts i vaknätter och somrig berusning. Osövd och utmattad kan sedan deltagarna återvända till sina sommarstinna återstående semesterveckor, ett sluttande plan på väg till höstens gruppmöten, idoga harvande i nämnder och styrelser och partisamstämda omröstningar i fullmäktige.
Almedalen är manfestationen av politikens kivikisering. Här skapas självbilden av den exekutive makthavaren, drömmen om att vara den inflytelserika, den som väljer vägen framåt och leder sitt folk mot framtiden. Så som den presenteras av hantlangarna i lobbyn. Men lika nersmetad av sockervadd, plastmuggspilsner och fullskitna bajamajor som vilken prylmarknad som helst.
För ett år sedan skrev jag: "Jag vill helst inte förlora min respekt och tro på vårt demokratiska samhälle med skarpa debatter mellan politiska motståndare för att vinna väljarnas förtroende. Men det är något med politikens självbild som skadas av hajpen kring Almedalen.
Det som en gång var en enkel talare som brukade en semesterdag på ön för att från ett lastbilsflak tala om viktiga politiska frågor, har växt till något som mer liknar en politisk marknad med mycket billigt tjafs i utbudet. Med magnetisk kraft suger den politiska eliten till sig sina trupper och stänger in sig innanför murarna och tillerkänner varandra en storhet och betydelse som de faktiskt inte borde ha. Här tar politikerna makten över människors liv och övertrumfar varandra i löften om hur frukten av medborgarnas arbete ska fördelas ut i form av individuella och kommunala bidrag.
Här bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskilt från det folk de vill representera."
Efter ytterligare ett år i kommunalpolitiken så är jag än mer övertygad om att Almedalen borde bojkottas. Bojkotta Almedalen!
Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, demokrati, elit, elitism, Kiviks marknad, lobbyism, partier, politik, politiker
4 kommentarer:
Det här är inte bara en politisk sjuka. Nedvärderingen av det vardagliga harvandet, ofta tröstlöst i sin monotoni och i avsaknad av omedelbara belöningar, har pågått länge inom de flesta verksamheter. Nej, det är de plötsliga infallens impulsstyrda nyhetsbehag som lockar. Som jag ser det bara ytterligare en tröttsam manifestation av myten om naturbegåvning och intuition som allt man behöver.
Det där förstår jag inte alls. Känns mest som gubbsur jantelag för min del.Och förstår inte alls kommentaren heller, att verksamheten i Visby under Almedalsveckan skulle innebära en nedvärdering av det vardagliga harvandet. Varför antingen eller, varför inte både ock? Jag tycker det roliga med Almedalsveckan är den fantastiska blandning man erbjuds. Man kan åka dit specialiserad på ett område och tycka att hela veckan handlar just om det, men man kan också välja och vraka mellan det fantastiska utbudet. Man kan gå på seminarier med kvalificerade politiker och sakunniga i panelerna, med en generaldirektör som moderator och med ett knippe andra gd:ar i publiken bredvid kommunpolitiker och miljöaktivister. Bara där kan det hända. Allting i en mer avspänd stämning än under det vardagliga harvandet där man ofta inte har tid att gå på det som ligger utanför den absoluta intressesfären. Festandet är absolut inte huvudsaken, utan alla möten, alla tillfälligheter, alla åsikter som byts, alla kunskaper som förmedlas. Folkrörelser sida vid sida med myndigheter, näringsliv och politik. Jag undrar om du verkligen har varit där? Annars, testa, Almedalsveckan erbjuder något för alla! Förra året bevistade jag den bl a med två tonårsflickor som tyckte det var jätteroligt att få träffa sina politiska förebilder och växla några ord.
Visst Anna, man kan åka till Visby och ha skoj, även politiker kan det men nu var det ju inte det jag skrev om. Kiviksmarknad är också skoj, och jag skriver om hur mingelkulturens påverkan av förtroendet för politiken, om politikernas självbilder, om förvandlingen av politiker till ett skrå som Almedalen är den främsta exponenten för, allt det som sänker ickepolitikernas respekt och tilltro till sina företrädare. Det måste vara skönt då att ha Jantelagen att ta till så att man slipper argumentera. Och för all del Annaa ha det så skoj, själv åker jag inte dit.
Annaa. Just det där argumentet att det skulle vara så fantastiskt med ett enormt utbud är ju problemet. Politik är för fan inte ett smörgåsbord. Alla de här mingelmänniskorna måste bara bort från politiken (inklusive opinionsarbetet som ledarsidorna etc). De skymmer bara sikten.
Skicka en kommentar