Igår gick jag till våldsamt angrepp på den socialdemokratiska kriskommissionens (KK) rapport och framförallt på sättet som partiledningen vill använda sig av den. Jag tyckte och tycker fortfarande att rapporten är tunn och ideologiserande. Visst, den gör inte anspråk på att var en fullständig analys, men den pekar trots allt med hela handen vart vi ska titta. Det måste diskuteras. Och då är det ju helt förkastligt att, som partisekreteraren gör, försöka lägga locket på. Vi borde ha en partisekreterare som uppmanar alla medlemmar till en livlig och öppen debatt. Ibrahim Baylan gjorde precis tvärtom.
Jag är av den uppfattningen att självkritik är vår bäste kamrat. Genom att skärskåda vårt eget verk kan vi vidareutveckla och förändra i en riktning som är vår egen. Alltför länge har vi, som också rapportens inledning noterar, nöjt oss med kritik av den sittande regeringen och dess politik. Klart att vi måste kritisera, men utan självkritiken så kommer vi aldrig att formulera ett alternativ, bara löften om ”lite mer” eller ”lite mindre” av den borgerliga politiken. Vi kan bättre. Vi måste kunna bättre.
En självkritik måste baseras på att vi kan formulera vad det var vi ville, vad vi gjorde och vad det gav för resultat följt av ett försök till förklaring varför det gick som det gick. Det räcker inte med svepande omdömen. Och just denna självkritik är det lite av i rapporten. Överslätande noteras att de sista 20 åren har inneburit ökade klyftor och sämre villkor för de fattiga och att det har pågått även när vi satt i regeringsställning. Men det blir för vagt. Det verkar som att vi inte törs granska vårt eget verk.
Jag skall ta ett exempel. Rapporten tar på 4 sidor upp utvecklingen i skolan sedan 1990-talets början. Tonvikten läggs vid ett antal förändringar och reformer på skolans område fram till idag. Störst fokus läggs på friskolereformen. I huvudsak görs den ansvarig för de försämrade resultaten i skolan. Jag ska inte argumentera mot det.
Men nog är det slående att man som utgångspunkt för denna studie går förbi den största förändringen av alla på skolområdet, kommunaliseringen av skolan! 1991 förs ansvaret för den svenska skolan trots stort motstånd från fack och forskare över från stat till kommun. Skolstyrelsen ersätts med ett bantat och oprecist skolverk, läroplaner tunnas ut. Lönerutvecklingen för lärare hamnar i händerna på kommunpolitiker. Och skolans ekonomi blev en del av en kommunal budget.
Reformen var socialdemokratins förslag, Den genomfördes under Göran Perssons tid som skolminister, snabbt och enligt många utan stöd av ordentliga utredningar och studier. Lärarnas Riksförbund skriver 2008 att:” I dag, 17 år och fem kommunala avtalsrörelser senare kan vi konstatera att både lärarna och eleverna drabbats negativt av det kommunala huvudmannaskapet.”
Vi är många, elever och föräldrar, som sett hur kommuner i jakten på att behålla elever förflackat undervisningen, lockat med datorer, vidlyftiga resor och körkort för att få elever till sina skolor. Varje kommun som ”förlorar” elever till en annan kommun pliktar att betala ganska stora summor för dessa elevers skolgång. För att undgå detta har man då startat egna gymnasier i otjänliga lokaler och med undermåliga lärare, allt för att hålla den kommunala budgeten i balans. Och här faller också ett annat av KK´ s favorit argument. I privata skolor går överskottet till vinst att fördelas medan i den kommunal skolan så går överskott i sin helhet tillbaka till verksamheten. Det är ju inte sant. All kommunal verksamhet ställs varje år inför sparbeting och nedskärningar. Trycket är hårt och svåra prioriteringar måste göras. I fullmäktige och nämnder ställs skolelever mot äldre i omsorgen, vägar mot läromedel. Skulle en skola ett år göra ett överskott så har man också lagt ribban för tillskotten nästa år. I de kommunala budgeten hamnar överskotten där hål måste fyllas. Och ibland även där tak skall täckas om jag har förstått mutorna i Göteborg rätt.
Häri ligger sprängstoff. Men Kriskommissionen blundar och tillfogar i ett par pliktskyldiga rader helt till slut att:”Decentraliseringen som skedde i och med kommunaliseringen av skolan i slutet på 1980-talet medförde inte att resursfördelningen blivit tillräckligt anpassad efter lokala behov. Detta har inneburit minskad likvärdighet i utbildningen.”. Det som i sin tid kallades den största förändringen av skolan sedan enhetskolans införande skulle alltså enligt KK bara ha haft en marginell inverkan på skolans prestanda och läggs inte till grund för rapportens resonemang. Det är symptomatiskt att KK inte lägger större vikt vid saken än att man förlägger den till fel årtionde! I stället riktas fokus mot det mer ideologiskt gångbara i friskolorna och framförallt vinstuttaget i dessa. Men folk känner inte igen sig, verkligheten är mycket mer komplicerad än så.
Min egen dotter gick i friskola mitt i Göteborg. Fordonstekniker och datatekniker samsades i gamla lokaler. Det var elever som kom från Angered, Bergsjön och Backa, en majoritet med utlänsk bakgrund. Hon och pojkarna, ja hon var ensam tjej, kunde se rakt över gatan till den kommunala skolan, där över- och medelklassens barn gick. Min dotter prövade under andra året att flytta över, eftersom hon saknade tjejkompisar. Men efter en månad gick hon tillbaka, utled på snobbiga lärare som inte lärde sig namnen på sina elever och klasstämpeln på hela byggnaden. Den verkligehten delar vi med många men den finns inte i KK´s rapport, för där ändrar man på verkligheten när den inte passar ideologin.
Är det en okunskap som ligger till grund för detta? Knappast det är synnerligen kompetenta människor som står bakom rapporten, professorer och annat med lång erfarenhet. Självklart är det en värdering. En känslighet hos de 52 personer som ansvarar för rapporten om var gränsen går för granskandet. En reform med socialdemokratisk signatur kan inte kritiseras eller granskas. Längre än så sträcker sig inte viljan till självkritik.
Dagens drapa handlar om 4 sidor i KK-rapporten. Jag misstänker att samma ideologiserande verklighetsfrisering står att finna på fler ställen.
Jag skummade dagens media och det verkar som att locket effektivt har lagts på. Inga socialdemokratiska debattörer, inga från partiledningen, inga debatterar. Dagens Arena-nada, DN -nada, SvD -nada, GP- nada ... sorgligt.
Läs även andra bloggares åsikter om kriskommissionen, socialdemokraterna, politik, makt, skolan, sanningen,
Intressant.
AB
4 kommentarer:
Vi behöver inte mer negativism.
Jag ser rapporten Omstart för Socialdemokratin som ett utmärkt diskussionsunderlag. Håller med om att kommunaliseringen av skolan varit misslyckad. Anser dock att orden bristande likvärdighet säger just detta, men det fanns problem även innan denna omorganisation. Problem som politiker ville lösa genom att ideligen försöka förändra lärarrollen. Detta skapade såväl minskade förtroende för som bland professionen, vilket slutligen ledde till att det långt ifrån är de skarpaste hjärnorna som numera söker sig till lärarbanan. Att söka en enda förklaring till skolans problem är naturligtvis missvisande.
Personligen anser jag att rapporten har ett bra språk och rätt anslag och antar att den är av intresse för alla dem som inte varit politiskt aktiva sedan 50-talet. Det största problemet ser jag i partiets organisation och i medlemmarnas åldersstruktur. Eftersom flertalet föreningar inte ens har politiska diskussioner på dagordningen har partiet utvecklats till en konservativ oformlig elefant på lerfötter, som partimedlemmarna i verkligheten hukar för. I en värld av förändrade kommunikationer är t.ex. motionssystemet förlegat. Vi behöver diskutera hur partimedlemmar kan kommunicera på 2000-talet i partiets och i demokratins tjänst. Få vågar gå utanför de osynliga ramarna. Egna intiativ är inget som premieras. Jag ogillar Partikolossen, dess hierarkiska uppbyggnad och dess förlamande skrivna och oskrivna regelverk.
Anonym; Jo jag tycker inte heller negativism är bra, men ofullständighet och fegt krypande är än mer negativt. Om man behandlar skolans utveckling utan att "den största reformen på skolans område sedan enhetsskolan." ges mera utrymme än i en bisats i slutet utan betydelse för den analytiska delen, så fegar man ur och kryper. Man kan aldrig nå en sann beskrivning av verklighetens skola på det sättet, för det är ju precis som du skriver missvisande att söka en enda förklaring.
Det finns en relation mellan den stora nedgången för socialdemokratin och den här verklighetsförståelsen.
Och ja, det finns en hel del tänkvärda ansatser i rapporten, men jag tycker inte att medlemmarnas uppgift är att stå på läktaren och applådera. Därför granskar jag rapporten kritiskt. Bättre stöd kan jag inte ge den. Precis som dina synpunkter om organisationen pekar ut en viktig problematik. Så låt oss fortsätta vara kärleksfulla kritiker.
En stor anledning till de senaste förlorade valet tror jag var en brist i vår omvärldsanalys. Människor i den offentliga sektor har i allmänhet sedan flera decennier fått allt sämre psykosociala arbetsmiljöer och den offentliga sektorn förknippas - och det med rätta - med socialdemokrati.
Får man dessutom mer i lönekuvertet och inte är speciellt politiskt orienterad är det klart man röstar moderat.
Så kan man naturligtvis inte uttrycka sig i en rapport, men på en blogg kan man ;)
Visst, och det särskit om oppositionen inte övertygar med sin brist på förståelse för den verkligheten. Jag är övertygad om att vi förlorade på vår egen insats.
Skicka en kommentar