Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.
Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)
Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.
Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.
Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.
Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.
När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!
Har vi inte mer att komma med så har vi inget!
Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.
Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.
Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.
Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.
Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten
Laakso Mitt i Steget SR
DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten
13 kommentarer:
Här finns egentligen bara en kommentar Anders!
Jomenvisst!
Men lite till kan jag allt fylla på med;
Vi vinner inga val på att tala om hur dåliga alliansen är. Vi måste berätta hur mycket bättre (s) är tillsammans med v o mp. Men då måste vi ha en politik som vi alla känner för: Yes, nu kör vi.
I stället klär vi oss i säck och aska och gnäller än på Mona S än på Ibbe och än på Vanja.
Vi borde alla gå ut i ett gigantiskt folkrörelsearbete efter kongressen för formulera en rejäl socialdemokratisk vision för 2000-talet. Då skulle vi sopa mattan med alliansen.
Vad gör vi i Umeå i partiet, Jo strider om en liten vacker skog...
Jag tror på visioner om ett samhälle som vi kanförstå, som vi kan känna inpå kroppen. Idag så fortsätter utvecklingen mot ett ännu mer ojämlikt samhälle och då kan vi inte chansa på att regeringen gör bort sig ännu mer och sköter statens finanser dåligt. Det är oklokt. Och vi måste kunna diskutera vilken politiken ska vara. Hoppas kongressen inser detta. Idén om ett folkrörelsearbete är strålande.
Det finns några skillnader mellan Anders och mig. En är: är en framgångsrik ekonomisk politik för fler jobb viktig eller inte. Jag säger att den är det, Anders tycker att det är att spela på den borgerliga planhalvan.
Men när man säger att en politik för fler jobb är högerpolitik: då har man verkligen gått i den borgerliga fällan. Särskilt som verkligheten säger oss att den borgerliga skattesänkarpolitiken just nu faktiskt inte leder till fler jobb.
SÅ varför ska vi då acceptera denna borgerliga dagordning? Gå med på att borgarna är bättre på att förvalta staten, sköta finanserna, se till att villalånen är rimligt låga och att vi fortfarande har ett jobb att gå till på måndag? När det inte är så? Jag förstår verkligen inte.
Att det enda sättet att skapa en framgångsrik ekonomisk utveckling är genom ökade klyftor är en myt. Den myten får vi akta oss som synden för att själva börja sprida. Vi är inte (bara) bättre än borgarna för att vi vill finare saker. Vår politik är dessutom bättre för samhälllet som helhet. Och den fungerar.
För nej, vi vinner inga val på att bara vara mot de andra. Men vi måste våga visa på skillnaderna. Och vi vinner heller inga val på att bara vara mot oss själva.
Sedan Anders: att statsskulden är låg idag beror ju på saneringen under det senaste årtiondet. Just nu lånar samma regering som skryter med att de är sparsamma när det gäller stöd till arbetslösa och kommuner till skattesänkningar. De slösar när det gäller vissa grejer, samtidigt som de snålar när det gäller annat. Det är inte populism att påpeka det. Det är ren och ram sanning.
(För övrigt. Har du Anders någon kommentar till att fattigdomen ökar så radikalt idag - på grund av kombinationen ökande arbetslösheten och nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna? Det är nämligen också verklighet. En verklighet som jag inte för mitt liv förstår varför vi inte ska lyfta fram och belysa. Och en arberarrörelse som inte vågar lyfta fram ökande orättvisor för att man är så ängslig för sin egen historia vet jag inte om jag tycker att den egentligen förtjänar epitetet "rörelse" - eller "arbetar" heller - längre).
Som jag ser det så skiljer Johan och jag oss åt i det att vi ser olika på vilket som är huvudfrågan att driva under de kommande 11 månaderna fram till valet. Johan anser att vi ska skall lägga tonvikten på att de borgerliga sköter staten illa, finanserna framför allt.
Jag anser att vi ska lägga tonvikten på den klasspolitik de borgerliga för,att klyftorna ökar i samhället.
Johan anser säkert också att klyftorna ökar men ser det som ett resultat av att borgarna är inkapabla att sköta statens finanser.
Jag tror, i motsats till Johan, att vi går i moderaternas fälla genom att ifrågasätta deras kompetens som statsförvaltare.
Jag ser det som ett resultat av att man tvärtemot, utifrån ett borgerliget perspektiv, sköter staten som man kan fövänta sig att staten skall skötas.
Jag menar också att den nuvarande utvecklingen är en fortsättning av den politik som genomfördes av den socialdemokratiska regeringen under Persson. Klyftorna ökade och bördorna för budgetsaneringen fick bäras av de sämsta ställda i samhället. Jag menar att vi socialdemokrater med kraft och tydlighet ska bryta med den här utvecklingen, och att det förutsätter att vi måste se på vår egen historia med självkritiska ögon. Annars riskerar vi att göra om samma misstag. Det politiska budskapet måste formuleras utifrån konkreta åtgärder för att minska klyftorna, diskrimineringen och ojämlikheten i samhället.
En annan skillnad är att jag inte taggar andra med uttryck som "populist", "högerpolitik", "sprida borgeliga myter", "bara vara mot oss själva.", "bara erbjuda himmelsblå visioner" för att bara nämna några av epiteten. Vem är det som "säger att en politik för fler jobb är högerpolitik"? Och vem är det som har "verkligen gått i den borgerliga fällan."? Jag antar att Johan menar mig, men då räcker det inte med att påstå, då får man nog också visa på det med citat och källor.
Det resulterar i en retorik som inte inbjuder till diskussion utan snarare ger intrycket av att den försöker lägga locket på.
För egen del är jag inte intresserad av att hamna i en sån här käbbeldiskussion.
Vilket inte avhåller mig från att vara öppet självkritisk till vår egen historia.
Anders. Vill börja med att uttrycka min uppskattning för det nedtonade tonläget i din senaste kommentar. Tror diskussionen tjänar på att man försöker uttrycka sig hyfsat. Tackar för det. Vill också naturligtvis be om ursäkt om du uppfattade det som personangrepp jag ägnade mig åt - det var verkligen inte meningen eller syftet. Tvärtom (däremot är jag genuint osäker på hur du egentligen resonerar och hur det skiljer sig från vad jag tycker, men det är inte en attack utan bara som det är).
För jag har några frågetecken. Du säger
"Johan anser att vi ska skall lägga tonvikten på att de borgerliga sköter staten illa, finanserna framför allt."
Det har jag ju som du vet varken sagt eller tyckt. Jag har sagt att vi ska påpeka att den borgerliga regeringen misslyckas med jobben. Detta kan du inte ha missat eller missförstått. Därför undrar jag i all vänlighet vad du fick ovanstående ifrån?
Vidare. Du skriver - förvisso med en lite brakslapp - att "Johan anser säkert också att klyftorna ökar men ser det som ett resultat av att borgarna är inkapabla att sköta statens finanser."
Det som förvånar mig här är att jag ett antal gånger undersrykit vad jag menar är det som gör att klyftorna ökar: nämligen kombinationen av misslyckandet med jobben och en politik som aktivt går ut på att öka klyftorna i samhället (framförallt mellan de som har och de som inte har jobb). Återigen har jag svårt att tro att du missat eller missförstått detta. Varför skriver du då som du skriver ovan?
Sedan skriver du att det den borgerliga regeringen egentligen inte för någon annan politik än den socialdemokratiska regeringar tidigare gjort. Och är tror jag att vi tycker genuint olika. Mer om det nedan.
För sedan blir det ännu mer tydligt att vi faktiskt på vissa punkter tycker genuint olika (och inte bara missförstår varandra) när du skriver att "Jag tror, i motsats till Johan, att vi går i moderaternas fälla genom att ifrågasätta deras kompetens som statsförvaltare." Och här tycker vi nog helt enkelt olika (även om begreppet "statsförvaltare" är ditt, jag har konsekvent pratat om jobbpolitik). Jag förstår inte hur vi kan gå i moderaternas fälla om vi avslöjar att de faktiskt inte har levt upp till sitt viktigaste vallöfte.
Vad jag däremot blir lite osäker på är varför vi tycker olika. Håller du med om att den borgerliga regeringen misslyckas med jobben, men tycker ändå att vi av taktiska skäl ska hålla tyst om det, eller tycker du att den borgerliga politiken är framgångsrik när det gäller sysselsättning och jobb (och att vi därför inte ska framföra en kritik som inte håller i sak)?
Om det är det första förstår jag helt enkelt inte hur du tänker, och om det är det andra menar jag att du har fel.
För problemet med din sammantagna argumentation är ju lätt att det kan komma att framstå en ganska förlåtande bild av den sittande regeringen. De gör ungefär som Persson, och sköter det hyfsat bra. Jag menar att bägge de punktena är direkt felaktiga. Och det säger jag inte av taktiska skäl, utan för att jag faktiskt menar att det också är så.
Vad gäller nittiotalet lämnar jag den diskussionen till ett annat tillfällle. Även om den också är intressant så det förslår.
Johan,
i dagens läge är den borgerliga regeringen intresserad av att måla framtiden så svart som möjligt. De vet att de kan vinna på två sätt, antingen genom att det blir mindre mörkt vilket skulle bevisa att de har gjort det bra, eller genom att det blir så mörkt som de förutsatt och därmed visas "realism" i den värsta krisen sedan 1930-talet. Med jobbskatteavdrag och fortsatt låga räntor kommer de att belönas av väljarna.
Idag sjunker för tredje veckan i rad antalet anmälda till AF, antal varsel avtar, räntorna håller sig kvar på rekordlåga nivåer och väntas inte nå 2%-nivån förrän i slutet av 2010. Jag vill hävda att det inte är något bra utgångsläge för en rödgrön allians om frågan om ledarskapet blir huvudfråga. Och det blir det när vi fokuserar på om borgarna är statsmannamässiga eller inte.
Jag menar att svenska folket vill ha ett samhälle som kännetecknas av jämlikhet och möjlighet att få det bättre, av rättvisa men inte nivellering, av valfrihet men inte roffarmentalitet, av ett just samhälle med en stat som gör det lättare för folk att förverkliga sina drömmar om arbete, studier, barnens framtid och morsans demensvård.
Därför menar jag att vårt valmanifest och våra löften inför 2010 och framöver måste kunna beskriva hur vi vill tillmötesgå denna "längtans stämmning" eller hur nu Branting uttryckte det.
Det är såtillvida skönt att du har lämnat tanken på borgarnas inkompetens som huvudmål i valrörelsen, för att i stället fokusera på jämlikheten och verkligheten för de som får betala.
Du måste förstå att det är lätt att tolka: "Myten om den framgångsrika krisbekämpningen måste avslöjas. Annars kan de rödgröna framstå som hur sympatiska och framtidsinriktade som helst – folk kommer ändå att rösta på killarna med de allvarliga minerna som ser till att lönen fortsätter trilla in och räntan är låg." (din egen slutsats http://johansjolander.blogspot.com/2009/09/fragan-som-kommer-att-avgora-valet-och.html )som att vi i första hand ska inrikta oss på regeringens inkompetens och att ett program för en bättre framtid är meningslöst utan denna prioritering.
Jag tror att det är precis tvärtom. Och det beror i första hand på att vi själva under 12 år drev en politik med "ädla" motiv men som precis som de borgerliga också ökade klyftorna, minskade antalet arbetande, ökade förtidspensionerna och lät de lågavlönade kvinnorna i offentlig sektor betala. Förbättringarna tillföll i första hand grupper i den övre medianen och en del privatanställda arbetare i storstadsområdena.
När du betecknar kritiken mot dessa förhållanden som att "vältra sig i bitterhet över saker som har skett.", så tror jag allvarligt talat inte att du skulle vinna särskilt många röster i de här grupperna. Och det är de här två grundhållningarna som jag opponerar mig emot.
Jag tycker att du faktiskt försöker gå förbi den nödvändiga självkritiken med ditt förhållningssätt. Vi måste återvinna trovärdigheten i breda grupper i samhället och det beror inte som jag ser det på ledarskapet utan på innehållet i budskapet. Vad det ska vara är uppenbarligen vi både eniga och oeniga om, men försök inte framställa det som att jag skulle vara för något annat än en politik för frihet och jämlikhet, och att jag varnar för att den borgerliga regeringen kan vinna på att vi fokuserar mer på deras regeringskompetens än innehållet i deras politik.
Då förstår jag det som att du tycker att orsaken till att vi inte ska kritisera regeringens regeringsduglighet och jobbskaparförmåga är att du tycker att det går rätt bra för Sverige just nu. Jag kommer säkert att återkomma till detta, men när det gäller den verklighetsbeskrivningen av Sverige idag så vill jag ändå passa på att tipsa om följade artikel i DN
http://www.dn.se/ekonomi/svensk-arbetsloshet-i-eu-botten-1.965568
som rätt fullödigt granskar hur väl Sverige under den sittande regeringen står sig i den rådande globala konjunkturen.
Sedan tycker jag handen på hjärtat att det är lite oförskämt att hävda att jag inte har brytt mig om klassklyftor och fattigdom tidigare i denna diskussion. Det är faktiskt en typ av härskarteknik ("better than thou") som i det här fallet är rätt enkel att falsifiera - det är bara att gå tillbaka till vad vi faktiskt har skrivit tidigare. Om man ska vara sådär fånigt polemiskt som jag tycker vi kan ställa oss över så är det jag som pressat dig om exempelvis den ökande fattigdomen i dagens Sverige och inte tvärtom. Men det tycker jag vi kunde hålla oss för goda för. Därför tycker jag att den kommentaren var lite onödig.
Vad gäller formuleringen "vältra sig i bitterhet" så kan jag förstå att den upplevs (och är) provocerande, men jag skulle faktiskt vilja vidhålla att den har sin relevans. Du skrev i ett av dina första kommentar på min blogg att "Sorry baby, it´s payback time" och det stämningsläget - att folk som idag förlorar jobbet, får sänkt a-kassa, utförsäkras från sjukförsäkringen - ska få betala priset för att du (och många andra, däribland jag) uppfattar att socialdemokratin inte klarade av alla de utmaningar man stod inför under nittiotalet kan jag alls inte känna någon sympati för.
Låt oss diskutera 90-talet. Analysera vad som gick fel. Komma med förslag om vad som borde bli bättre. Arbeta med att bygga upp förtroendet och - ännu viktigare - i praktiken åstadkomma resultat i jämlikhetspolitiken. Det är konstruktiva vägar framåt. Jag har inga som helst problem när du argumenterar på det sättet.
Men i detta ligger också att ifrågasätta och sänka de borgerliga myterna om hur samhället fungerar. Det du gör är tyvärr - och jag håller fast vid den kritiken, du får gärna bemöta den om du vill - att du understödjer myterna när du vidmakthåller motsatsparet jämlikhetspolitik å den ena. ekonomiskt framgångsrik politik å den andra sidan (och med ekonomi menar jag nu som alltid framförallt jobben).
För det blir milt sagt lite dubbelt när du säger att å ena sidan är vår viktigaste uppgift att mobilisera "kärntrupperna", å andra sidan får vi inte tala om saker som går åt fel håll eftersom räntan är så låg.
Det pågår idag ett idelogiskt betingat mycket medvetet och faktiskt - i stora delar - skickligt genomfört angrepp på det sammanhållna välfärdssamhället. Detta angrepp är något helt annat än de problem socialdemokratin på nittiotalet hade med att möta en helt ny ekonomisk och politisk verklighet i globaliseringens genomslagsålder. När vi kokar ner den här diskussionen så tror jag det är att du inte ser och dessutom aktivt försöker skyla över denna disktinktion som jag tror är vår stora stötesten.
Sedan bör man erkänna att det i stor utsträckning gick åt helvete på nittiotalet. Vissa fick betala åt fanders för mycket. Men det är faktiskt ingen ursäkt för den sittande borgerliga regeringen. Eller en orsak att inte granska utvecklingen som den är just nu, eller jämföra de politiska förslag som nu lägga fram av respektive partier och inte de förslag de hade för tio år sedan.
En borgerliga regeringen för en borgerlig politik, vilket var förväntat. Det innebär att klyftorna i samhället ska öka. Genom ökade klyftor skall människor förmås att satsa mer, är deras tanke. Jag tror inte på den modellen. Jag tror att ett sunt samhälle skall ha små klyftor och framför allt en politik som motverkar klyftorna.
Sett ur ett borgerligt perspektiv så tror jag att de anser att regeringen gör ett bra jobb. Ur en jämlikhetsperspektiv så är det illa.
Här är problemets kärna. Sett ur jämlikhetens perspektiv så så var de socialdemokratiska åren 1995-2005 lika illa. Klyftorna ökade i en omfattning som aldrig förr. Inom LO-kollektivet galopperade klyftorna. En halv miljon människor blev förtidspensionerade, antalet papperslösa sprang iväg.
År 2006 förlorade vi valet. Moderaterna blev näst största parti inom LO-leden, visserligen miltals från våra siffror, men likafullt en historisk förändring. Många människor var trötta på en socialdemokratisk politik som i sin retorik talade jämlikhet men i sin praktik verkade tvärtemot. Man hade tröttnat på ett grötmyndigt mässande om samhällsansvar och självbelåtet skrytande över sin förmåga att leda landet och förvalta staten. Folk såg, utvecklingen mot ett 2/3-delssamhälle.
Många förväntade sig att nu skulle socialdemokratin samla sig kring ett nytt program för frihet, jämlikhet och solidaritet. I stället fick man gnäll, men inte några egna förslag. Vi var några stycken redan 2006 som reagerade på det då, idag så är det väldigt många. Vi kräver en konkret politik för jämlikhet, vi satsade allt i rådslagen för där såg vi chansen, och väldigt många bra idéer kom också till uttryck .
Vad sker då inför höstens kongress. Partistyrelsen släpper bomben. Vi skall i första hand avslöja borgarna som misslyckade regeringsinnehavare. Vi ska fortsätta gnälla, men ännu mer. Vi vinner inga röster på visioner och luftiga löften, hävdar man och papegojorna kraxar med.
Idag går (s) ut med siffror om arbetslösheten hämtade från den officiella statistiken som påbjuds av EU. Det kan ju tyckas vara rimligt. Men 2006 avvisade vi den statistiken, eftersom den inte avspeglade det verkliga läget. Idag passar samma statistik oss tydligen. Men den är inte särskilt relevant nu heller.
Den beräknar arbetslösheten på åldrarna mellan 15 och 74 år. Alltså elever som går i 8 och 9 klass på grundskolan liksom på ett stort antal av de som passerat pensionsålder för länge sedan. Det är givetvis orimligt.
Därför räknar heller inte LO enligt den statistiken. LO och Arbetsförmedling räknar de som är inskrivna i Arbetsförmedlingen. Dvs de som har ställt sig till arbetsmarknadens förfogande och söker arbete. Det är rimligt. Och de siffrorna talar ett annat språk. Antalet inskrivna arbetslösa minskar, fler jobb förmedlas än de som sökande som tillkommer, varslen minskar.
Statistiken spelar borgerligheten i händerna. Konjunkturutvecklingen går deras väg. Det är knappast deras förtjänst eftersom det är en global ekonomisk kris som håller på att bottna och vända uppåt. Själva vill de givetvis svartmåla så mycket som möjligt för att kunna skörda politiskt 2010. ”Det blev inte så illa som vi hade anledning att tro, tack vare vår kraftfulla och ansvarsfullla politik” kommer Borg, Reinfeldt och de andra i regeringen att säga. Och vi som satsade allt på att det skulle gå åt helvete står där med svansen mellan benen, SD i riksdagen, och en rödgrön allians i spillror.
Därför att vi satsade på att gnälla istället för att formulera en vision om ett annat samhälle.
Relevansen och trovärdigheten i Johan uppfattningar om oförskämdheter och härskartekniker bedömer den läsare som orkat följa debatten bäst själv.
Anders. Låt oss granska din argumentation. Du skriver i ett synnerligen talande stycke följande:
"Vad sker då inför höstens kongress. Partistyrelsen släpper bomben. Vi skall i första hand avslöja borgarna som misslyckade regeringsinnehavare. Vi ska fortsätta gnälla, men ännu mer. Vi vinner inga röster på visioner och luftiga löften, hävdar man och papegojorna kraxar med."
Vad hittar vi här? Jo inte mindre än tre grava argumentationsfel.
1) Du hänvisar till ett partistyrelseförslag att vi bara ska granska borgarnas regeringsduglighet, inte presentera en egen politik eller egna visioner. Detta förslag länkar du inte till eller citerar. Eftersom det inte finns något sådant förslag.
2) och vidare, även om det funnes något sådant förslag så är det inte detta obefintliga förslag vi diskuterar, utan min text, där jag mycket tydligt gång på gång understrykit att det behövs både egen politik och kritik av den borgerliga. Alltså något helt annat än det du försöker polemisera mot.
3) och dessutom en grov förolämpning; när undertecknas framställs som en "papegoja" som "kraxar med".
Istället för att föra en saklig argumentation hittar du på en motstånderare, tillskrivern den åsikter den inte har och kostar dig dessutom på att förolämpa denna motståndare för dessa åsikter (som han eller hon alltså inte har).
När jag först läste detta inlägg fick jag lust att övergå till att bara diskutera på nyliberala bloggar istället. Där är åtminstone tonläget mer hyfsat...
Men ok. Det finns ändå något här. Till att börja med:
- Du säger att vi inte ska kritisera den borgerliga regeringen för att alla vet att den är borgerlig. Jag säger kom upp ur sandlådan.
Det finns en verklig värld där utanför det interna partimötet eller s-bloggarnas trygga famn. Där moderaterna (åtminstone tidigare) gick fram stort bland arbetarväljarna - eftersom de försöker profilera sig mot dem. Det är klar vi måste ta debatten. Även med/mot politiska motståndare.
- Du fortsätter försvara utvecklingen och säger att allt går åt rätt håll med jobben och ekonomin under den nuvarande regeringen.
Jag säger: Säg det till dem som förlorar jobbet. Säg det till alla unga som inte får jobb.
Det är möjligt att du har bytt umgängeskretsar sedan 90-talet. Kanske är det därför du inte känner den nuvarande krisen under huden. Jag vet inte. Helt klart är att de ökade klassklyftorna gör att den nuvarande krisen märks betydligt mer ojämnt än tidigare kriser. Men varför detta skulle vara ett argument för att hålla tyst om den förstår jag inte.
- sedan använder du en massa ord på att inlägg efter inlägg - ibland riktigt bra, ibland lite mindre bra - återupprepa samma mantra om behovet av en retorik (och en politik) mot klasskyftor och orättvisa.
Och det får du jättegärna göra. Vad som stör är att du framställer detta allmängods som någon typ av polemik. Vem argumenterar du emot?
Vad jag HAR argumenterar emot och du - om du var det minsta intresserad av att föra en seriös diskussion - skulle kunna försöka kommentera är åsikten att det RÄCKER med att ha de mest högflygande planerna på rättvisans område för att vinna val. Jag har sagt att det inte räcker med "hjärta", det behövs "hjärna" också. Dessutom så är det ju så bra att dessa två sammanfaller när det kommer till en politik för jobben.
Och det står jag för. Har du avvikande uppfattning får du gärna utveckla det. Men kom inte och påstå att jag har sagt att vi BARA ska prata ekonomi. För det har jag aldrig gjort (och det vet du naturligtvis om).
På ett sätt får jag väl skylla mig själv. När jag skrev mitt ursprungliga inlägg var jag en smula ute efter att provocera de s-debattörer som riktar all energi inåt istället för att höja blicken. Och jag var lite ute efter att provovocera de som verkar mena att vi vinner val genom att lägga oss kloss i kloss med borgarna istället för att visa på tydliga alternativ.
Det lyckades uppenbarligen. Så nu får jag väl ro den där fan i hamn då...
Johan,
hjärta och hjärna, ja vad ska man säga?
Min debatt tog sin utgångspunkt i det du skrev, nämligen slutsatsen i din forsta bloggtext.
"Myten om den framgångsrika krisbekämpningen måste avslöjas. Annars kan de rödgröna framstå som hur sympatiska och framtidsinriktade som helst – folk kommer ändå att rösta på killarna med de allvarliga minerna som ser till att lönen fortsätter trilla in och räntan är låg."
Du skrev det här, eller förnekar du det också! Betyder det något eller inte? Till skillnad från dig så varken tolkar jag eller lägger ord i din mun som du inte sagt. Och inte heller någon annan "påhittad politisk motståndare".
Jag hävdar att det är en felaktig strategi. Vi måste i första hand vinna våra väljare med att vi har ett annat politiskt program, ett program för jämlikhet och minskade klyftor. Så länge vi lever i en demokrati med en borgerlig stat så kommer även en borgerlig regering kunna sköta staten på ett ansvarsfullt sätt. Men det betyder INTE att de för en politik som är bra för mitt folk, inte en politik för jämlikhet och minskande klyftor. Men de kan faktiskt vinna val på det. Det är det dilemma vi måste leva med i en demokrati. Och det respekterar jag.
Gång på gång har jag i mina texter understrukit att du också står för samma politiska krav på jämlikhet och en politik mot klyftorna. Var har jag förnekat det? Du kan läsa mina texter till den dag du dör och du kommer inte någonstans finna belägg för det. Men blanda inte ihop det med dina egna tolkningar och förvrängningar.
Jag har helt sedan valförlusten pläderat för ett nytt skattesystem som gynnar lågavlönade. Det har du aldrig kommenterat. Jag har argumentarat för en annan rehabiliteringspolitik. Det har du aldrig kommentarat. Jag har argumentart och utvecklat tankar om en annan socialförsäkring. Det har du aldrig kommenterat. Så dina självgoda kommentar och förnumstiga karatäristiker av min politiska trovärdighet kan jag bara konstatera mest likanar nonsens. I stället lägger du ord min mun. Och du ska prata om att visa till länkar!!! Hjärta och hjärna, ja herregud var nådig!
Och du, om du tog åt dig av kraxande papegojor, det handlar om helt andra personer av en helt annan dignitet och storhet i vårt parti än dig. Baklagar om du kände dig förolämpad, men den här förklaringen är väl lika förolämpande, så fel blir det oavsett. Att jag uttrycker mig klumpigt är inget jag är stolt över, men det får jag leva med.
Större övertramp än så har gjorts i den här debatten.
Hjärna och hjärta säger du. :)
Ok. Låt mig då få utveckla det citat du hakat upp dig på. Jag skrev följande:
"Myten om den framgångsrika krisbekämpningen måste avslöjas. Annars kan de rödgröna framstå som hur sympatiska och framtidsinriktade som helst – folk kommer ändå att rösta på killarna med de allvarliga minerna som ser till att lönen fortsätter trilla in och räntan är låg."
Och ja, jag hävdar att detta stämmer.
Om vi accepterar att de borgerliga är bättre på att skapa jobb ("att lönen fortsätter att trilla in") än vi är så kommer vi förlora valet.
Om vi köper bilden av att vi är godhjärtade - vill väl - men har en politik som leder till att folk tvingas från hus och hem (genom att räntorna går i taket) så kommer vi att förlora valet.
Och jag skulle vilja hävda att vi i sådana fall förlorar valet OAVSETT hur bra jämlikhetsförslag vi i övrigt kan prestera. För folk kommer inte riktigt lita på att de vågar lämna över nycklarna till bilen och koden till kreditkortet till oss.
Innebär då detta att vi accepterar en borgerlig spelplan? Nej, det har rimligen att göra med HUR jobben skapas - precis som du själv också skriver. Där nämnde jag i mitt inlägg två saker: sysselsättningen i offentlig sektor kontra de i min mening ineffektiva skattesänkningarna. Vidre i kommentarerna nämnde jag en del saker som föreslås idag; ROT-avdrag för hyresfastigheter, ökade investeringar etc. Jag skulle naturligtvis kunnat utveckla mer. Men grundpoängen var alltjämt (och jag tyckte den var tydlig) att det borgerliga jobbmisslyckandet ger vid handen att det finns andra vägar framåt som leder till både bättre välfärd, ökad jämlikhet och fler jobb/en stark ekonomisk utveckling.
För vi kan ju idag se att massiva skattesänkningar som främst går till de som redan tjänade bäst inte är en mirakelmedicin som leder till fler jobb och ökad tillväxt. Hävdar jag bestämt (och herregud, tom kojunkturinstitutet håller väl med mig).
Sedan vet jag inte hur långt vi kommer kunna ta det. Kanske är det svårt att hoppas på mer än att vi framstår som ungefär lika bra i ekonomiska hantering som Borg och compani. Men det är i sådana fall eoner mycket bättre än att framstå som dåliga och oseriösa i det hänseendet. Personligen tror och hoppas jag att vi även inom bredare befolkningslager ska kunna få en förståelse för att den typen av ensidig utbudspolitik som den här regeringen för inte bara är djupt omänsklig, den är också ineffektiv.
Med detta hoppas jag ha klarlagt min ståndpunkt, och vet inte hur mycket längre vi kan tänkas komma. Även om det varit en intressant om än stundtals lite väl engagerande diskussion vi kastat oss in i.
Jag tror att det smyger sig in lite språklig förbistring i debatten, som leder den på fel vägar helt i onödan. För det första - bra betyder inte bättre.
Jag har ju aldrig påstått att borgarna skulle vara bättre på att skapa jobb. Jag har sagt att många borgerliga väljare, de som vann förra valet om vi kommer ihåg det, tycker att borgarna för en bra borgerlig politik.
Vi socialdemokrater är bra på och skall vara bra på att driva socialdemokratisk politik. Men då måste den formuleras just som en politik. Perioden 1995-2006 var en period då vi drev en dålig socialdemokratisk politik. Bördorna fick i alltför hög grad bäras av de svaga och de med lägst inkomster. Genom att öka klyftorna fick vi bukt med underskott i statsbudgeten och vi kan säga att vi lånade till dess finansiering. Det var inte bra, Därför röstades vi bort. Många vill ha det till att folk hade tröttnat på Persson. Ja det kan väl stämma men det var inte de enda och kankse inte den viktigaste orsaken. Folk hade tröttnat på ett parti som i festtalen hyllade principer som i den grå vardagens förvaltning av staten var precis tvärtemot. Det är i varje fall min analys av valförlusten. Och jag vet med säkerhet att jag inte är den ende socialdemokraten som på gator opch torg, av kända och okända fått uppmaningen "Förklara för mig vad ni vill, då!" Och det har inte varit de efterlysta kärleksfulla kritikerna, utan rejält besvikna ochsvikna medborgare som ställt en fullt berättigad fråga. En fråga som kräver svar. Vad vill vi? Den frågan kan inte besvaras med vad vi inte vill,
"Vi vill inte det borgaran vill!", och socialdemokraten fortsätter "Borgarna sköter det här dåligt, de håller inte vad de lovar."
-"So what?" svarar väljaren, "förklara skillnaden för mig då, jag ser den inte,"
"Borgarna klarar inte jobben"
"Jo men det gjorde inte ni heller, 1995 var det ännu värre"
"Jo, men då var det kris i ekonomin!"
"Och det är det inte nu, eller?"
"Jo, men inte lika mycket som då."
"Det är väl inte vad experterna säger?"
osv diskussionen fortsätter ända tills den tappre socialdemokratiske valarbetaren säger:
"Vi vill att 30000 nya studieplatser inom Komvux."
"Jaha"
"och så vill vi att arbetsplatser för unga skall skapas"
"mmm"
"Vi har ett program för byggande av billiga ungdomsbostäder där de unga med egen arbetsinsats kan uppnå lägre hyra."
"Aha"
"Sjukskrivna skall få ett evgörande inflytande över sin egen rehablitierimng och dela ansvaret med arbetsmarknadens parter."
"Jaha och hur ska det gå till?"
"Se här. har jag ett informationsblad där det presenteras på en bra sätt."
"Tack, det ska jag ta hem, gubben ligger sjuksriven sedan ett tag och blir bara mer och mer förbannad på Försäkringskassan."
"Vi arbetar för att Försäkringskassan skall bli av med beslutsrätten i de här frågorna."
"Ja, det låter bra. Men hur ska nu få till det helt plötsligt, ni har ju haft chansen förut?"
"I Norge, som är socialdemokratiskt styrt har de redan ett sånt system, så vi vet hur det kan funka och hur vi ska få det till. Vi ska verkligen gå en helt ny väg med hur människor behandlas av det offentliga. Värdighet är viktigare än stela principer."
"Hör jag ett uns av självkritik?"
"Ja, och vi har en hel del att vara självkritiska över, men vi är inte rädda för det. Vi har mycket vi vill ändra på och mycket vi vill få gjort."
"Få tillbaka trovärdigheten, säger jag, men varför sa du inte det här från början? Varför allt det här tugget om vad ni inte ska göra?"
Och här lämnar jag dialogen. Den lämnar någon svaret skyldig.
Låt mig börja med att säga att om jag delade din uppfattning att den borgerliga regeringen lyckades med sina föresatser vad gäller jobben så skulle jag hålla med din argumentation fullt ut. Självklart. Så antagligen är det så enkelt att det är där vi skiljer oss åt.
Men vidare. Du skriver:
"Jag har ju aldrig påstått att borgarna skulle vara bättre på att skapa jobb. Jag har sagt att många borgerliga väljare, de som vann förra valet om vi kommer ihåg det, tycker att borgarna för en bra borgerlig politik."
Nej, du har inte påstått, men borgarna påstår. Rätt ogenerat. Att skillanden mellan en borgerlig politik och en socialdemokratisk är att den förra skapar jobb medan den senare förstör förutsättningarna för dem.
Regringen Persson föll ju inte på grund av folks ilska över budgetsaneringen. Då hade man fallit 1998, eller 2002. Man föll för att alternativet framstod som trovärdigare i jobbfrågan.
Politik är i viss mån ett nollsummespel. Man väljer antingen eller. Så spelar borgarna. Hårt. De kommer att påstå att den socialdemokratiska rättvisepolitiken leder till ekonomisk moras och massarbetslöshet.
Lägg till följande till din dialog.
- Men säga vad man vill, borgarna har väl ändå lyckats med jobben?
- Jo, absolut, det har de. (Egentligen tycker jag inte det, eftersom jag har sett utvecklingen, men för att inte störa bilden av mig själv som en genomsympatisk person som aldrig pratar illa om andra håller jag tyst om det)
- Och det där vill ni ta bort. Höja a-kassan och skatterna.
- Ja, jo, det tror vi behövs för att öka jämlikheten.
- Men är det inte bättre att folk har jobb än att man går på en något högre a-kassa? Ska ni inte fortsätta på den här framgångsrika vägen vi är inne på?
- Nej, det vill vi inte, för vi tycker den är orättvis.
- Ja det kanske är orättvist men är det inte ännu orättvisare med arbetslöshet? Har ni inte lärt er någonting sedan ni förlorade valet?
- Jag vill inte prata om den saken. Det är att ge sig in på en borgerlig planhalva.
Eller den här dialogen
- Fy faen alltså, jag har förlorat jobbet. Det känns för jävligt. Det här måste vi göra något åt. Jag hatar det här synsättet att problemet är att vi arbetslösa är lata och att man ska tvinga fram mer jobb med sänkt a-kassa.
- Njae, vi tycker att borgarna har lyckats ganska bra med jobben. Framförallt om man jämför med hur vi klarade det på nittiotalet.
- Då blir det ingen skillnad då med er politik?
- Jo, det blir det, vi har omprövat en massa, men vi tänker inte gå in och ifrågasätta den människosyn som ligger bakom den jobbpolitik som nu råder, för det vore respektlöst mot uppgörelsen med vårt eget nittiotal.
Jobbpolitik handlar om ideologi. Om människosyn. I någon mån handlar den också om antingen-eller.
Sedan tycker jag att det bästa sättet är att kombinera de egna idéerna med att kontrastera dem mot en borgerlig ideologi. Förklara skillnaden i synsätt: men också koppla detta till någon form av empiri.
De finns de som tror att sänkt a-kassa och lägre skatt - mest för de som tjänar bäst - leder till fler jobb. Vi ser att det inte fungerar. Vi tror istället på en politik där vi satsar hårt på de åtgärder som faktiskt skapar jobb: investeringar, satsningar på välfärden och för den delen utbildning och forskning som gör att vi står oss starkare på andra sidan krisen. Vi vet att jämlikhet, jobb och tillväxt hänger ihop.
Jag vidhåller, släpper vi detta i grunden faktiskt ideologiska spår är vi förlorade. Oavsett hur mycket avbön vi gör för gamla försyndelser.
Skicka en kommentar