Återigen om Gynning, Skavlan och "it-girls" i politiken

Vad är löften till för annat än att brytas. Alltså skriver jag en ny blogg en dag efter att jag lovat att göra uppehåll. :)

När jag låg och drog mig i sängen i morse, lyssnade jag på P1. Programmet var modeprogrammet Stil, som är ofrånkomligt om man ska förstå vad som sker i samtiden. Om väskors dolda budskap eller offentlighetens offentlighet, dvs sätt att framträda och manifestera sig. I dagens program talade man om fenomenet "it-girls". Det handlar om flickor alltså, som buslanseras i en dokusåpa, skriver memoarer vid 23, lanserar egna klädmärken och i detta bekräftar mottot: Jag syns, alltså finns jag till. Lyssna på programmet här.(29 januari 2010)

Min viktigaste fundering i den tidigare texten var ju huruvida politiker som Göran Hägglund nu väljer samma väg, att vi är på väg att får en sorts politikens "it-girls", politiker som hellre väljer medias bevakning av det banala som plattform för sitt framträdande, än där de verkligt skarpa, svåra politiska frågorna reses. Den politik som kräver mod och skicklighet. Jonas Gahr Støre är en representant för det senare.

Hägglund är ju inte ensam, Gudrun Schymans framträdande i Let´s dance kan väl hänföras till detta. Det spelar då lite roll att jag gillar henne och är full av beundran över hennes dansande. Hon väljer det banala, möjligheten att dansa sig hela vägen tillbaka till riksdagen.

Lyssna på Stil. Och titta på Skavlan. :)

Intressant

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Åker upp till Luleå för ett tokjobb i 8 dagar, söndag till söndag. Inte för att jag skriver såå flitigt som jag borde kanske, inte ens en om dagen, men tiden räcker inte till mera, så vad gör man?

Jag kan ju se att det går fort att mista beökare och desto längre tid att bygga upp en ny läsekrets när man "pausar". Självfallet borde man läsa och linka till flera andra bloggar för att s.a.s komma med i debatten. Men det kräver alltför mycket tid likaså. Alltså får man finna sig i att skvalpa omkring i malströmmen. Trots allt är det innehållet i det skrivna som räknas. Jag skriver ju i första hand för att pröva mitt eget synsätt och bara i ämnen som intresserar mig. Jag har inte åsikter i alla frågor helt enkelt.

Men det som jag går och grunnar på just nu är i alla fall på påståendena om den skenande arbetslösheten, siffror som, enligt vissa i oppositionen, rusar i höjden. Påståenden som knappast bygger på fakta, utan snarare på politisk nödvändighet. Håller oppositionen på att kliva rätt in i den av regeringen gillrade fällan om onda bråda tider? Tomas Östros har upptäckt den, men har han förstått att undgå den?

Ska de rödgröna inte förlora valet 2010, så måste man bli tydlig i beskrivningen om vilken väg vårt samhälle ska gå inte bara i höst utan i många år framöver. Tankarna finns, men har de uppfattats av folket?

Under tiden så finns det mycket intressant att läsa här och här och här.

En bild, och en röd väska är dess budskap.

Jag ser på bilden. Ett rum, dunkelt belyst, till höger en öppen dörr där ljuset flödar in i bilden. I centrum en soffa, två stolar och 9 personer grupperade i och runt soffan, tre kvinnor och sex män.. Nej, åtta personer, den nionde är en man på en tavla i bakgrunden, men placerad så att den smälter samman med gruppen till vänster i bilden. I soffan en man och en kvinna. Mannen självsäkert, lite bredbent och lutande in mot mitten. Kvinnan sitter till vänster, strävar också mot mitten men når därför inte riktigt fram med armen till soffans armstöd. Benen sedesamt ihop. Hon ser betydligt mera obekväm ut. På golvet vilar en röd väska mot soffans ben, mellan kvinnan i soffan och en leende man, sittande i en stol vid sidan av. Bakom dessa huvudpersoner grupperas de andra, mindre viktiga tycks det, men likafullt med sina särdrag.

Åtta personer, en kungatavla, en öppen dörr och en röd väska. En klassisk bild, den kunde vara målad på beställning, målad av John E Franzén eller Peter Dahl kanske. En bild av makten. Ett familjeporträtt av den borgerliga familjen, samlad men inte enad. Men det finns något som skorrar. Det går en gräns, ett tomrum där mitt i soffan.

I bilden framträder två grupper med olika intressen som söker kontakt med mig. Vad vill dom? Vad har de att berätta? Här blir attributen viktiga, kodade meddelanden som talar till den enskilda betraktaren. Ta gruppen till höger, de tre männen och den enda kvinna lutar huvudet på exakt samma sätt nedåt inåt, blicken rätt i kameran, enade, eniga och självsäkra. Vad signalerar den öppna dörren med sitt flödande ljus. Är de på väg ut? Är dörren deras utgång, är de på väg bort? Eller är det en mera allegorisk öppen dörr mot en ljus framtid? Det är svårtolkat och helt upp till betraktaren och dennas förväntningar.

Intressantare är då den vänstra gruppens signaler. Bilden på väggen av Karl XIV, bernadotte-ättens anfader, berättar om en lojalitet mot det bestående. Trygghet och kontinuitet, ett försök att övertyga betraktaren om att de är att lita på. Men vilka är det som skall nås av detta budskap. Den röda väskan ger svaret. Röd för radikal och förändring, men väskans ursprung, ett av de stora modehusen med priser därefter, talar till välbeställda som likafullt kanske vill ha förändring. En blinkning med ögat till målgruppen - välutbildade kvinnor, självständiga med löner som tillåter väskor av den kalibern, den moderna storstadens nya medelklass. Väskan med sin logo bekräftar överenskommelsen: Jag vet att du vet att jag vet.

Alla förstår ju att jag ser på den famösa bilden av regeringens företrädare och den rödgröna alliansen. Den med Mona Sahlins röda och dyra väska. I en bild lyckas de rödgröna föra ut sitt budskap, det är den avsedda mottagarens öga som ska förstå budskapet. Det är uttänkt av skickliga strateger bakom Mona Sahlin. Den röda väskan och kungaporträttet riktar sitt subtila språk till den storstadens medelklass som måste vinnas. Arbetarklassen å andra sidan, dessa socialdemokratins traditionella väljare, de vinns genom en helt annan agitation på helt annan plats, med hjälp av den klassiska retoriken om orättvisor och löften om höjda skatter. Men det var inte den här dagens budskap.

Jag är övertygad om att den infekterade ”svekdebatten” från socialdemokratiska gräsrötter är ointressant för den målgrupp som de socialdemokratiska strategerna hade i sikte när bilden togs. Men jag är lika hög grad osäker på att dessa attraheras av ett så genomskinligt och tydligt konstruerat budskap. Kanske var strategerna lite för smarta. Jag vet som sagt inte.

Har ni aldrig varit på Gripsholms slott och sett den stora nationella porträttsamlingen från medeltid till samtid, så ta första bästa tillfälle att göra det. Den är fantastisk. Och gå in på ditt kommun-eller stadshus. Där finns det ett rum där samtliga borgmästares, kommunstyrelsens ordförandes och kommunalråds porträtt finns samlade. Rader av män, ja vanligtvis män, som vill ses av sin samtid och minnas av framtiden. Se hur de försöker signalera till åskådaren ett budskap om sina dygder och goda egenskaper. Se särskilt hur den vänstra handens ringfinger med sin guldring liksom uthävs, ringen som alltid har en framträdande roll. Den signalerar den stadgade familjemannens trygghet och stabilitet. Det eftersträvade budskapet.

Andra skriver också om denna bild.

Alla bilder är kanske inte lika träffsäkra eller Mona Sahlins metaforer

Kan inte låta bli att fundera på den metafor Mona Sahlin lanserade i partiledaredebatten. Hon beskrev regeringens ekonomiska politik som att ”Ni lånar pengar till springnotan.” Först tyckte jag att det var skarpt och välformulerat, det kändes som attt hon sammanfattade regeringens politik och oppositionens kritik i en snygg slogan. ”Ni lånar pengar till springnotan.”

Men så började fundera över vad hon menade med sin bild. Betalar man en springnota? Betyder inte springnota att man sticker iväg utan att betala? Eller menande hon att regeringen som de laglydiga och välkammade borgare de är, först gjorde rätt för sig, lånade pengar och betalade för att sedan springa iväg utav bara den? Eller att de sprang och lånade pengar för att sedan betala? Att de både sprang ifrån notan och betalade den? Både var välkammade och lite upproriska, som Anders Borgs hästsvans ungefär? Ett sorts variant på Gunnar Strängs hängslen och livrem. Att alliansen inte nöjer sig med att uppträda som Göran Persson och kidnappa Tage Erlander, utan nu ska de dessutom säkra att brallorna sitter uppe som Sträng också?

Ja det är lite svårt att riktigt förstå Sahlins metafor. Men den låter ju omedelbart bra, så det är kanske inte meningen att man skall förstå. Nåväl jag inbjuder nu alla till att komma med förslag till vad Mona Sahlin egentligen menade. :)

PS. Detta är inget illvilligt försök att misskreditera statsministerkandidaten och partiledaren. Inte heller heller ett slag mot mitt eget parti. Detta är blott och bart en kärleksfull fundering från en gräsrot som tänkte efter. DS

Andra intressanta iakttagelser läser jag här och här.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat.

I går kväll blev jag intervjuad. Av valberedningen till regionvalet. Jag är ju socialdemokrat så det var av andra socialdemokrater jag blev utfrågad. Personligen har jag inte haft några ambitioner att bli vald. Därtill har jag alltför kort fartstid i partiet. Jag gick med i partiet 2006 efter ett 26-årigt uppehåll från ett kollektivanslutet medlemskap via Svenska Fabriksarbetarförbundet. Men i år blev jag nominerad av min arbetarkommun som en av 4 kandidater till regionvalet. Chansen att jag blir slutgilytigt nominerad är minimal, det är många goda krafter som ställer starkare än jag.

Men själva intervjun är poängen i den här texten. Det är inte alltför ofta man blir frågad av en partikamrat varför man är just socialdemokrat. Vi tar liksom det för givet när vi möts. Och vi är glada för de medlemmar vi har. Vi vill ju inte riskera att stöta oss med någon, fastän vi vet att motsättningar och skilda uppfattningar av politisk och, det ska gudarna veta, personlig art ligger i tryckkok under lock. Och likafullt förväntas vi fungera som en skarp enhet i nämnder och fullmäktige, på gator och torg.

Nåväl, tillbaka till intervjun som snart utvecklade sig till ett samtal snarare än en intervju. Jag hade varit duktig och fyllt i det formulär jag blivit tillsänd i förväg. Frågorna handlade mycket om förväntningar, vilka förväntningar jag hade på min egen insats, på samarbete med mina partivänner och samarbetspartier i VG-regionen., När man försöker svara på sådana frågor kan man lätt traasla till det för sig. Karriärhöken sätter klorna i nacken på en och man funderar mera på vad man tror att de vill att man ska svara än på vad man själv vill med sin politiska insats. Tack och lov såg jag fällan, lagd av mig själv, och vårt samtal vidgades långt utanför de frågor som formuläret ställde. Timmen till förfogande fylldes och väl så det. Nu är Carola, som ledde intervjun, en erfaren och klok sosse och förstod att driva samtalet fram, så att vi trots allt kom igenom alla frågorna.

Efteråt gick jag ut med alldeles självklar förståelse för varför jag är socialdemokrat. Jag kunde också se att alla mina erfarenheter och kunskaper visst kunde vara ett bidrag till det parti som jag valt att representera. Alldeles oavsett om jag blir nominerad eller inte. Det är fördelen när man är 60, man kan arbeta för det man står för utan reservationer. Att upptäcka att socialdemokratin var den självklara partitillhörigheten var därför för mig den stora behållningen den här kvällen.

Och för mig framstår regionpolitiken alltmer som de viktigaste framtidsfrågorna. Regionen som är central i infrastrukturfrågorna, i vård- och kulturfrågor. Mer än någon annanstans formas människors framtid i det regionala arbetet. Men i alltför många regioner och landsting har politikerna kluvna i sina dubbla roller som verkställare och beställare blivit någon sorts politiska tjänstemän vars huvudsakliga uppgift är att förvalta budgeten så att den går ihop. Därför är det så viktigt att regionpolitiken nu blir just det, politisk igen. För medborgarnas skull.

Intressant om politik skriver många bland annat här.

Hoppla, här kommer det "socialistiska" käpphäst-kavalleriet!

Anförda av ärrade partiveteraner gick ett antal socialdemokrater och vänsterpartister till attack mot det avreglerade Apoteksmonopolet under dess första skälvande timmar. Priserna stiger både på receptbelagt och receptfritt, se där! löd slagordet.

I verkligheten är det ju så att det är läkemedelsbolagen som omotiverat har höjt priserna på sina produkter i skydd av avregleringen. Det har de gjort under lång tid, alltså även under monopolet och det är faktiskt detta omhuldade apoteksmonopolets förtjänst. När monopolet var enda kanal för distribution och försäljning så tvingades de även saluföra produkter från företag som manipulerade. Jag tar själv både hjärtmedicin och vattendrivande dagligen och jag har aldrig haft samma märke två gånger. Jag har konsekvent köpt det billigaste, så länge det är samma innehåll. Och skillnaden har varit jättestor. I princip samma produkt men av olika märke kan skilja så mycket som 300%! Och det som var billigt ena gången är dyrt nästa.

Det här sattes i system av läkemedelsföretagen, eftersom de visste att spela på människors rädsla och okunnighet. Om läkarens hade sagt ditt så köper folk ditt även om datt är samma produktinnehåll till halva priset. För oss som äter medicin regelbundet spelar det ju knappast någon roll att spara, högkostnadsskyddet begränsade den årliga kostnaden. Staten får betala. Det drabbade ingen fattig, så att säga. Och läkemedelsföretagen kunde utnyttja systemet, delvis av ren profithunger men också för att kompensera sig för de förändrade reglerna för patentskydd. Tidigare kunde företagen generera skyhöga vinster på 50-årliga patenträttigheter på mediciner som sedan länge betalat sina urvecklingskostnader. Och så länge medicinsk behandling var det billigare alternativet till klinisk behandling så fanns det inga incitament till prispress. Konkurrensen handlade inte om medicin mot medicin utan om medicin mot klinisk vård. Därför kunde mediciner skvalpa i lä bakom de sistnämnda, så länge de var billigare. Åpplen och päron.

Men det här är en verklighet som inte tilltalar de principfasta. Vad prishöjningarna hade med det avreglerade apoteksbolaget att göra är obegripligt, men skit samma, här skall kavalleriet mobiliseras. Alla dessa principryttare på sina löddriga käpphästar. Och lika tråkigt som alliansregeringens principkavalleri i skolfrågor, skattefrågor, sjukförsäkringsfrågor och för den delen privatiseringsfrågor är på sitt håll, så är då också dessa ”socialistiska” rättänkande. Att priserna för receptfritt hos Willys konsekvent ligger 5% under det statliga apoteksbolagets nämner man inte, att du som medlem i Coop kan handla 12% billigare förbigås med tystnad. Och det gäller både en billig Aspirin liksom en dyr Treo.

När verkligheten inte överensstämmer med teorin, då får verkligheten vika ner sig, då friserar man och suddar ut som på vilken gammal mausoleumbild från Kreml som helst. Det är trist och i längden förödande för en socialdemokrati som behöver förnyelse och förändring och ett samhälle som behöver en sådan socialdemokrati.

På marknaden för läkemedel borde vi istället för att ropa på statsmonopol lära av den svenska modellen, det är bara genom starka parter och lagstiftning som säkrar jämvikten som ett väl fungerande samhälle kan byggas.

Andra skriver om detta här och här och här.

En rehabliterad sjukförsäkring, vinner man val på det?

Så har äntligen de rödgröna formulerat ett skarpt förslag till frågan om sjukföräkringen.

Det är glädjande att se att man faktiskt gått några rundor i arbetet innan man presenterar sitt förslag. Det är tydligt att de har lyssnat på de gräsrötter som dels krävt att en generell och allmän sjukförsäkring måste kunna göra individuella bedömningar från fall till fall. Regelverket får inte stå i vägen för rehabliteringen, som ju bara kan vara verksam för varje sjuk i sig. Den bortre gränsen, som möjligen skulle kunnat vara ett incitament och krav på myndigheten men bara en stupstock för den sjuke, ska bort. I konsekvens med det så har man också klart och tydligt sagt att det är den sjukes rätt att själv ta ansvar för sitt eget tillfrisknande och återkomst i arbete.

Det är bra, men hur behåller man kravet på myndighetens insats?

Här ligger förslagets svaghet. Trots att den nuvarande strukturen med individ, läkare och Försäkringskassa visat sig vara otillräcklig, så ser jag ingen ny struktur. Synen på Försäkringskassans roll som statlig omsorgsmyndighet måste förändras i grunden. Lika lite som banken, som finansierar ditt hus, tillåts bestämma byggteknik, utformning och möblering, kan Försäkringskassan tillåtas bestämma över rehabiliteringens innehåll och form.

Makt och ansvar måste flyttas närmare individen och det som hela förslaget ändå har som huvudsakligt mål, den sjukes tillfrisknande och återkomst till arbete. Det liggande förslaget räcker inte till, individen lämnas alltför ensam inför det stora myndigheten. Jag tror att arbetsmarknades parter, fack och arbetsgivare måste komma mycket mera aktivt in i processen. Det nämns visserligen men bara väldigt ytligt och i förbigående. För här kommer det att handla om arbetsgivarnas vilja och förmåga att tänka flexibelt och de fackliga organisationernas öppenhet för nya lösningar.

Någonstans anar man i de rödgrönas förslag att man ändå insett att frågan om välfärden inte i första hand är en servicefråga utan en fråga om makt, inte heller bara frågan om regimskifte vid nästa års val, utan faktiskt människans makt över det egna livet. Det är intressant att se hur växande viktigt samarbetet med Miljöpartiet uppenbarligen har varit för socialdemokratins nytänkande.

Andra skriver intressant om sjukförsäkringen och andra rödgröna frågor.

Carolina Gynning och Göran Hägglund, det perfekta paret.

Såg ni Skavlan i fredags? Vi fick vara vittnen till en liten TV-klassiker. Skavlan hade just intervjuat Jonas Gahr Støre, Norges utrikesminister och en i kretsen av kanske tio internationella politiker med den kompetensen och kapaciteten. Carolina Gynning blev därefter intervjuad och där hon säger: ”Nu börjar jag väl tänka på att ta ett steg tillbaka och bli mer som du.” och pekar på Støre, som utan en min upprepar: ”Ett steg tillbaka?”.

Det korta ögonblicket fångade den tid vi lever i. Ett kändisskap som byggs på att man har knullat inför kamerorna i Big Brother-huset, en självbild som baseras på det faktum att man blivit kändis för att man är känd. Och att man kan leva av det. Men ett steg tillbaka i den verkligheten betyder att man tar ett steg ut ur strålkastaraljuset. Vilket betyder att allt som legitimerer ens existens försvinner. Man försvinner.

Jag känner inte Gynning, och det handlar inte om henne, Carolina Gynning, som person. Hon har säkert personliga egenskaper som man kan tycka om och kanske älska. Men medan Jonas Gahr Støre har förändrat livet för miljontals människor, har Gynning förändrat sitt eget. Det är stor skillnad, och något som kanske inte kräver någon större självinsikt att se. Sett i ett samhälleligt perspektiv så är ”Ett steg tillbaka.” samtidens desperata hångrin mot en hel värld som ropar.

På något sätt kan jag inte låta bli att associera till Göran Hägglunds (kd) framträdande i helgen. Gynning och Hägglund, de är samma andas barn. Det gäller att synas, på rätt plats vid rätt tid. Efter en höst av ständigt sjunkande opinionssiffror för sitt parti, framträdde han i söndags i nyhetsrapporteringen på radion. Hela han glödde av engagemang, han utalade sig jublande och visade oförställd glädje över sin insats. Och vad var det då som fick honom att visa denna pirrande känslosamhet? Hade han lyckats räddda några människor på Haiti? Fick sjukförsäkringsreformen en sådan utformning att människors livskvalitet höjdes, var Trollhättans framtid säkrad? Nej. Göran Hägglund var med vid öppnandet av en läkemedelsbutik, dvs ett privat apotek i Stockholm. Mera fel kan man inte välja.

Är det förvånande att Kristdemokraterna håller på att försvinna ur opinionsmätningarna?

Carolina Gynning och Göran Hägglund är två sidor av samma mynt, samtidens förbannelse, som låter det banala bli huvudsak. Sök dig till strålkastaraljuset, se till att synas. Visi ergo sum. Jag sågs, alltså finns jag till.

Men kanske vore det rätta för dem båda att ta ett rejält steg framåt, ut ur kändisskapets förbannelse och rätt in i verkligheten.


Andra skriver om Skavlan, Gynning och Hägglund.