Den här veckan har jag ägnat mig en hel del åt handboll. I Göteborg arrangeras en gigantisk handbollsturnering för ungdomar från hela världen. 19000 spelare i över tusen lag som spelar uppemot 7000 matcher under en vecka. Heden och Guldheden är fyllda av över 40 planer och matcherna avlöser varandra med några minuters mellanrum. En fantastisk organisation får det hela att flyta utan problem verkar det som. Detta är Partille Cup och staden annonserar stolt arrangemanget vid infarterna på E6 och på stadens flaggstänger vajar baneren. Det är en mäktig manifestation av internationell försystring och förbrödring, av talang, träning och medverkan och av ett världsomspännande ideellt arbete.
Det är omöjligt att inte jämföra med Almedalen, som åtminstone på TV- och tidningsavstånd gör mig nedstämd om människans möjligheter. Detta är verkligen två världar. En stor och öppen värld och en mycket liten värld. En stor värld där unga människor får en chans att se sina ansträngningar bära frukt, se andras arbete och möda. Och en annan värld, inträngd bakom murarna i en liten Östersjöstad på en liten Östersjö-ö, där deltagarna flockas kring varandras snittar och imiterade champagne, och där arenan fylls av förakt och nedlåtenhet.
En värld där deltagarna förstoras och äras och en annan där deltagarna i stället hånas och förminskas.
Jag vill helst inte förlora min respekt och tro på vårt demokratiska samhälle med skarpa debatter mellan politiska motståndare för att vinna väljarnas förtroende. Men det är något med politikens självbild som skadas av hajpen kring Almedalen. Det som en gång började som en enkel talare som brukade en semesterdag på ön för att från ett lastbilsflak tala om viktiga politiska frågor, har växt till något som mer liknar en politisk marknad med mycket billigt tjafs i utbudet. Med magnetisk kraft suger den politiska eliten till sig sina trupper och stänger in sig innanför murarna och tillerkänner varandra en storhet och betydelse som de faktiskt inte borde ha. Här tar politikerna makten över människors liv och övertrumfar varandra i löften om hur frukten av medborgarnas arbete ska fördelas ut i form av individuella och kommunala bidrag. Här bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskiljt från det folk de vill representera.
Jag kan inte låta bli att ställa det jippot emot en liten händelse i gårdagens match mellan Irsta´s pojkar 15 och norska Nordstrand. Irsta´s 7-a hade missat en del målchanser under matchen och både han själv och lagkamraterna ville verkligen att han skulle få göra ett mål. I matchens sista sekunder så får han så chansen, Nordstrand ligger på för att utjämna, men anfallet bryts och Irsta frispelar sin 7-a som rusar mot motståndarmålet. Ensam med målvakten, hängande i luften i ett hoppskott, blåser domaren av matchen. Bollen går en bråkdel av en sekund för sent i mål och från hela Irsta-laget på planen och på bänken hörs över hela Heden ett samfällt ”Neeej!!!”. De hade så gärna unnat sin lagkamrat det målet.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, handboll, ideellt arbete, IrstaHF, partier, Partille cup, pensionärer. politik, solidaritet
