När Maud Olofsson meddelade sin avgång så kom det knappast överraskande. Hon har varit en förlorare när det gäller sitt eget parti men en vinnare i skapandet av den borgerliga alliansen.
Hon har suttit längst av de nuvarande partiledarna och styrt sitt parti genom en dramatisk förändring från ett tillbakablickande folkrörelseparti utan folkrörelse under 1990-talet till ett modernt liberalt parti som försökt landa i städernas nygröna medelklass och sitt eget partis karaktär av folkrörelse. Ett tomrum som både KD och SD försöker fylla. Centerns partistämmor har alltid haft karaktären av knätofs och svenska flaggan. Men under senare år mera som en sorts nostalgiskt skillingtryck med utsikt från Stureplan.
Få partier har som Centerpartiet drabbats av Almedalssjukan. Den uppblåste patriarken som kommunens starke man har smittat av sig i organisationen och delat partiet i två delar, å en sidan de exekutiva almedaliserade storstadspolitikerna och kommunala "pamparna" och å andra sidan de som inte kan åka till Visby mitt i höstningen av det första ensilaget.
Maud Olofssons roll har varit otacksam och jag vill väl heller inte kalla henne särskilt skicklig i sitt partiledarskap. Som näringsminister har hon knappast gjort bort sig, men inte heller dragit in några högvinster. Kärnkraften var ett svek som de delar med andra betydligt större partier. Däremot så har hon fått bära skott för allt som Centern åstadkommit i regeringsställning. Sett utifrån verkar hon inte klarat av att tygla sina hästar. Hennes personliga attribut har inte heller alltid varit till hennes fördel; det lite skräniga tonläget och de inte alltid så väl reflekterade åsikterna. Men härvidlag skiljer hon sig inte ut från andra partiers företrädare, från höger till vänster utan undantag. Nivån på magplasket i den senaste Libyen-farsen har hon inte lyckats uppnå, trots allt.
Det som har varit mest iögonfallande för Maud Olofssons tid som partiledare har istället varit hetsen mot hennes person i media, sociala som press. Hon har verkat vara lovligt byte för alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet i akt och mening att förminska henne så mycket som möjligt. Kanse tror man att på så sätt skall vinnas politiska poänger.”Kärring” med alla de möjliga prefix har varit legio. Inte minst på bloggen och då särskilt bland s- och v-märkta bloggar. Bloggare med pretentioner att företräda en seriös debatt har förlorat alla hämningar när det kommit till Maud Olofsson. Inte sällan skrivs där av personer, som med stort engagemang har ondgjort sig över Mosa-Mona-kampanjer och den senaste kelgrisen bland s` megafoner, Mosa-Håkan-kampanjen. Utan självkritik så lånar man sig till den värsta sexism, kvinnohat och hackordningsbeteende och det smärtar mig särskilt mycket då skribenter som jag hyser den största aktning för lånar sig till att utan reflektion i samma blogginlägg(!) bidra till förminskningen av Maud Olofsson och samtidigt ömka Håkan Juholt.
Jag tror inte att medborgarnas åsikter om politiker förändrat sig så mycket genom åren, det är medlen och möjligheterna att ge dem stor spridning. Samtidigt har kraven på saklighet och personvärn sänkts i media. Skyldig tills motsatsen är bevisad verkar var dagens motto. Den utvecklingen har gett legitimitet och ibland en plattform till moseriet. På dom djävlarna. I politikens värld hörs inga kloka ugglor eller välmenande möss. Här finns bara offer och förövare. Tillsammans så bidrar de till det politikerförakt som underminerar tilltron till politiken. Vi kan läsa om ungdomar som för ett spottstyver är beredd att sälja sin röst och längtar efter en stark ledare. Är det att förvånas över?
intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Maud Olofsson, centerpartiet, politik, hets, bloggare, kvinna, demokrati
