Vad ska jag skriva. Jag är så förbannad att jag varken vet ut eller in.
Efter många månaders arbete så släpper då socialdemokraternas kriskommission sin rapport. Och vad får vi. ”Omstart för socialdemokratin.” Som om vi har fått någon sorts tjuvstopp vid ett rödljus. Dokumentet liknar mest något där var och en av de i kommissionen ingående fått lov att behålla en av sina käpphästar. Tacka tusan för att det blir ett steg tillbaka, på stället marsch.
När sedan Ibrahim Baylan, partisekreterare, slår fast att med detta dokument så får det vara slut på partiets självplågeri så nås väl gränsen för hur mycket man kan förnedra sina medlemmar. För han säger ju till oss medlemmar att hålla käften, för nu har ledningen talat. Vi ska visst ställa oss på läktaren och applådera. Vi medlemmar bekostar kommissionens arbete och nu ska vi inte ens få diskutera eller kritisera det!!! Men det skiter jag i. Detta skammens dokument måste granskas och kritiseras om vi ska rädda socialdemokratin.
Kriskommissionen (KK) blandar och ger. Här behandlas samhällets kris, två valnederlag och partiets kris i en salig röra. Men partiets kris är inte liktydigt med ett samhällets. Även om det motsatta är en förklaring.Visst, där finns några korn av självinsikt och ett försök till analys. Men den mesta mödan verkar vara nerlagd på att finna varför vi förlorade valet. Ingen ont i det, kalla det bara inte för verklighetsanalys. För det blir ändå mest formfrågor om hur vi var och framstod. Det som vi nu behöver är ju en analys som på ett sant sätt beskriver den verklighet vi lever i idag. Och här fallerar KK totalt. Man gör en analys över de frågor som vi förlorat två val på och verkar tro att det är de samma som de stora samhällsfrågorna.
Vilka är de grundläggande problemen i det svenska samhället, i EU, i världen? Det är detta vi måste förstå. Under rubriken ”Faktabaserad analys” gör en samling bestående av Ulf Bjereld, Peder Björk, Johan Hassel, Helene Hellmark Knutsson, Renée Jeryd, Gunilla Johansson, Åsa Lindestam, Katrin Stjernfeldt Jammeh, Greger Tidlund, Jonas Wall, Kicki Liljeblad och Patrik Karlsson, Morgan Johansson och Odd Guteland en ansträngning. Men av diverse rapporter att döma så har det väl varit si och så med gruppens samlingar. Det är nog snarare så att en hand har skrivit det mesta och sedan har andra skrivit under. Märkligt nog kommer man fram till en analys som till förvillelse är identisk med de skrivningar som låg till grund för den senaste valplattformen. Borde inte valresultatet ändå på något sätt hissat en stor röd varningsflagga om att det kanske föreligger andra sanningar, en annan verklighet? Och så fortsätter det genom rapportens alla 118 sidor.
Det som stör mig mest är det infantila resonemanget som blandar samman partiets oförmåga i val och organisation, formfrågorna, med de verkliga problem som medborgarnas i vårt samhällsbygge möter dagligen. Resonemanget som förs utgår ju från en fullkomligt pervers syn på politikens uppgifter. Vi ska skärpa oss på förlorarfrågorna och förändra taktiken för att vinna val och makt. Men måste det inte vara det fullkomligt omvända? Jag är medlem i det socialdemokratiska partiet därför att jag vill förändra samhället. Det är samhället som skall förändras och partiet i takt med det. Men KK och partiledningen verkar tycka att samhällets största problem är att vi inte har makten. Och det är en stor skillnad.
Det enda som liknar ett försök till samhällsanalys är det ständigt upprepade talet om att ”klyftorna ökar.”. Men det här är en så förenklad verklighetsbeskrivning att gränsar till lögn och fakta finner du i Statistiska centralbyråns (SCB) statistik. Visst, ett 50-tal direktörer får högre lön, men i ett land med 9,5 miljoner invånare så är det kattskit, även om det luktar illa så betyder det nada. För att göra det lite tydligare, även om direktörerna halverade sina löner till 500 000kr/månad så har väl inte "klyftan" minskat. Lite mindre skillnad men klyftan? Nej då. Samhällets klyftor bestäms av betydligt mer än lön. Verklighetens klyftor handlar också om boende, kultur och framför allt makt. En del av kommissionens författare har likt kretsen kring Arbetarrörelsens tankesmedja fått för sig att varje skillnad i lön skulle utgöra en klyfta. På så sätt kan de motivera ditt snack om "ökade klyftor". Men det fjärnar bara ideerna från verkligheten som de påstår sig beskriva. Och människor vänder oss ryggen.
Den stora förändringen under de sista 20 åren i Sverige är det faktum att halva befolkningen idag räknas till de välbeställda. För 20 år sedan var det ca 15 %. Den knappa miljon som har sämst ställt får det sämre, ekonomiskt och är mera maktlösha. Alla andra får det bättre. Och det begriper folk. Det stora problemet i Sverige är att de fattiga blir fattigare. Att KLYFTAN, inte klyftorna, ökar. Och med den växer sig diskrimineringen, fattiga barns förutsättningar, kriminalitet etc fast i samhället. När vi snackar om ökade klyftor i allmänhet så gör vi fattigdomen osynlig, det blir obegripligt för medborgarna. Och till slut gör det också vårt politiska alternativ ointressant eftersom vi saknar trovärdighet. Det är ju just denna faktiska verklighet som ställer de riktigt svåra frågorna. Att som rapporten måla upp någon sorts våt dröm om att vi är på väg tillbaka till 1920-talets klassamhälle kan säkerligen mobilisera några parollkåta gamla medlemmar men knappast självständigt tänkande medborgare.
Rapporten lyser med sin frånvaro på verklig förståelse för valnederlagen 2006 0ch 2010. 2006 var det tsunaminhanteringen! Och så fyller man på med ”Det är svårt att göra bra val efter 12 år i regeringsställning, men regeringsmakten missades faktiskt bara med 2 procentenheter 2006.” Egentligen hade vi rätt, bara lite otur med procenten och enstaka naturkatastrofer, eller?
Valförlusten 2010 förklaras med att borgarna hade tur med konjunkturen! ”... innebar finanskrisen att de borgerliga fick förmånen att gå till val i en ekonomisk uppgång.” sägs det. Och vad var konjunkturen 2006 då? Inte den mest enkla och uppenbara verklighetsbild verkar kommissionen ha sett.
Vi gick till val 2010 på att borgarna inte kunde klara av finanskrisens verkningar. Hela vår propaganda gick ut på att arbetslösheten skenade, finanserna gick åt helvete osv trots att alla siffror pekade i motsatt riktning. Några var vi som försökte få partiet att förstå men vi avfärdades. Om detta sägs ingenting i rapporten. Det är politrukens önskedrömmar och inget annat. Man väjer för verkligheten och sedan snickrar man ihop ett nytt Schlaraffen-land av önsketänkande om framtida valsegrar. Det liknar mest den där uppfinnaren i underhållningsprogrammet Lorry som vänligt men bestämt fick sina ”geniala” uppfinningar nermalda och lämnar scenen med svansen mellan benen och ett generat ”Jag tänkte inte på det”.
Så kravet återstår: Gör en verklig analys av vårt samhälle idag. Sluta väja för självkritiken, det räcker inte med att pliktskyldigast poängtera i en bisats ”Ett av de viktigaste målen för socialdemokratin är full sysselsättning. Under 20 år har Sverige inte nått detta mål, oavsett regering.” Längre än så sträcker sig inte det beramade självplågeriet.
Slutligen så borde vi väl sluta tillåta de som drivit partiet genom 2 nederlag fortsätta diktera politikens utformning.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om kris, kriskommissionen, socialdemokraterna, politik, Baylan
18 kommentarer:
Bra rutet!
Menar du att du tror på det ekonomiska och ideologiska luftslott som Anders Borg och Moderaterna byggt med hjälp av ständiga utförsäljningar av statliga bolag, jobbskatteavdrag, etc. Det är en bubbla. Såna spricker. Och då blir det tomt. I synnerhet i plånboken för Villa-Volvo-Vovve-folket, kort sagt: Overklighetens folk.
Den enda anledningen till att borgarna vunnit är att de viftar extremkortsiktigt med ett köttben framför väljarna, men det är ett dyrt köttben.
När hungern kommer finns bara benet kvar.
Nemokrati, nej jag tror inte en dugg på högerpartiernas politiska medicin. Det är därför jag är socialdemokrat. Det är kretsen kring partisekreteraren som inte tror på socialdemokratin. Därför konstruerar de en verklighete som inte existerar så att deras fantasibefriade och hjälplösa tankar ska få en ankdamm att simma omkring i. Morgan Johanssons artikel i Newsmill som hävdar att egentligen så vann (s) både 2006 och 2010, understryker denna slutsats mycket väl.Obs det är inte jag som skrivit MJ´s alster, det har han gjort alldeles själv.
Extremt bra analys av DIG och kriskommissionen förstärker tyvärr bilden av ett parti i djup kris.
Helt rätt att det är 1 miljon som fått det sämre och inte generellt.
Sossarnas kris är föranlett av ett långt regeringsinnehav och utnämningar av kompisar till maktpositioner vilket fått till följd att S dragit till sig folk med maktambitioner såsom koskit drar till sig flugor och nu är dessa personer panikslagna då deras i förväg utstakade karriärer
med garanterad hög lön i all oändlighet, dvs något som vi andra bara kan drömma om. Lägg sedan till att barnen vill göra samma karriärresa också så förstår man paniken som lyser i ögonen.
Jag ser sossarna som ett parti där toppen saknar kontaktyta med rötterna.
Det känns som att det finns många som sitter i toppen som nu varit med och förlorat två val i rad. Skall dessa personer söka lösningar på hur man skall vända krisen i partiet ?
Jag tror inte man har förmågan att komma med nytänkande och kanske är det så att det är de personerna i toppen som är problemet.
De kanske borde ställa sina platser till förfogande och lämna plats för nya människor som inte var med och la upp strategierna och politiken under den tidsperiod som sossarna sjunkit neråt.
Generellt sett så ser jag det mer som att det är sossarna som ligger på dekis och har en mycket otydlig och blygsam framtoning, utan de tydliga linjerna i politiken , utan den tydliga riktningen och de rätta personerna som kan kommunicera politiken så att människor förstår den.
Jag tror inte det är något fel i själva grundpolitiken utan det handlar mer om ett ledarskap i socialdemokratin som inte når fram till väljarna.
Det känns mer som att det är sossarna som är dåliga än att det är Moderaterna och alliansen som är bra.
Anders
Riktigt bra, riktigt riktigt bra. Jag bugar mig i respekt.
mvh
Johan
Instämmer med föregående talare!
@essbeck,
visst är vi ett parti i kris som inte riktigt hänger med i hur verkligheten utvecklas. Men till skillnad från andra partier i kris så hänger vi inte på gärdsgården. Vi har chansen att vända skutan. Kanske blir vi inte ett 40%-parti igen, men vi kan fortsätta vara ett stort parti med stort ansvar för samhällsutvecklingen. Det är utmaningen för mig. Därför så kommer jag inte heller lyda påbuden om att vara tyst. Vi måste alltid diskutera, kritisera och förändra. Det är vår skyldighet mot medborgarna.
@Johannna och Johan, tack. :)
Anders: Johan W tar orden ur min mun.
Hoppas denna text får spridning.
På många sätt kan jag hålla med dig. Jag vill också förändra organisationen. Jag vill också byta ut stora delar av partiledningen - problem för s är att man ofta är mer intresserade av varandra inom rörelsen än av politik.
Däremot tycker jag inte att allt KK skriver är värdo. Jag ser inte att makten och vinna val är allt i deras text. Tvärtom! Jag ser inte att KK tänker en Reinfeldt: " vad vill väljarna ha" eller "hur uppfattar väljarna detta?" Nej, jag ser att man på några månader försöker beskriva ett S som de vill ha. Och det ska KK ha heder åt. När det gäller omvärldsanalys kan man ha många åsikter om det. KK skriver;
”Ett av de viktigaste målen för socialdemokratin är full sysselsättning. Under 20 år har Sverige inte nått detta mål, oavsett regering.”
Om vi ska ta detta på allvar betyder det att vi måste ge upp inflationsmålet på 2%. Vidare måste vi troligtvis ge upp överskottsmålen i budgeten. Det är alltså i grunden en mycket radikal tanke att alla som vill ha ett jobb också får ett! En ny ekonomisk politik - enligt konjunktur institutet ligger jämvikts arbetslösheten på 6,5 % vid dagens inflationsmål. Det spelar alltså ingen roll hur mycket man sänker a-kassan osv för jobb kommer inte att finnas till alla. För att jobb ska skapas till alla vid 2% målet måste lönerna ner rejält för de sista fem procenten.
När det gäller klyftor som växer eller klyftan som växer. Det blir en debatt om profetensskägg. Klyftan i ett samhälle bestäms inte enbart av inkomsten utan också av möjligheten att påverka sitt liv. Livet idag är för många djupt inrutad och ingen förändring i sikte. Lönen kommer men livet försvann. Att alla skall kunna förändra sina liv dvs plugga vidare är också en fråga om makt, klass osv. Och där växer klyftan lavinartad då 20% av alla 20-åringar saknar betyg.
/Henrik
Visst Henrik, jag hårddrar och kommer att följa upp med en positivare ansats senare iveckan. Men det jag oroar mig över är hur tydligt det ändå framgår att både KK och partistyrelsens reproducerar de gamla felen. Streck i debatten och agitatoriska vändningar baserade på en fantasiprodukt av samhällsanalys. Det gjorde vi 2006 och i ännu högre grad under hela oppositionstiden fram till valet 2010. Vi frammanar en bild som den stora majoriteten av medborgarna inte känner igen sig i och vi förlorar i trovärdighet. Nån gång måste vi klara av förstå hur ett budskap om Frihet, jämlikhet och solidaritet ska vinna deras hjärtan som upplever att de får det bättre och bättre, de 10-15% som drabbas hårt av samhällsutvecklingen är inte tillräckligt många för att vinna val. Så hur gör vi? Finns det en politisk handling utanför valurnornas räckvidd. Finns det organisering utanför de statliga välfärdssystemen som ska till, finns det ett samhälle med större frihet, mera solidaritet och jämlikhet, allt på en gång. Hur går vi dit? Vi måste börja börja tala om samhällsförändring snart, inte bara om byte på regeringstaburetterna.
Anders. Jag delar mycket av det du skriver. Jag gillade inte alls den känslan jag fick när Baylan pratade om att vi måste sluta att plåga oss. Det kändes verkligen som ett "streck i debatten". Vi har bara börjat den långa resan. Och jag delar helt din åsikt om att makt för maktens skull är ingen bra väg.
Vidare håller jag med om att många inte känner igen beskrivningen om att allt bara är fel och att allt går åt fanders - många svenskar har det idag väldigt bra. Problemet för S är att binda ihop den berömda medelklassen med den grupp som idag har det svårt. Få medelklassen att förstå att alla grupper tjänar på att samhället är rättvist, jämlikt dvs få livschanser i livet.
Jag har ingen patentlösning på hur det ska gå till, men S måste berätta om den andra verkligheten. Den där verkligheten där man har jobb men ändå så känner man vanmakten i livet!
Hur många känner inte oro för hur dagis fungerar? Skolan? Sjukvården? Kollektivtrafiken? Bostad? Jag vill studera vidare? Alla dessa saker måste fungera för alla som arbetar. Många av oss är helt beroende av att det fungerar - generellt sätt är medelklassen helt beroende av en fungerande välfärd. Och när välfärden fungerar halvdant, som den i många stycken börjar göra, så ökar vår stress och livet är inte så kul - L. Melin har en poäng i att KK har haft kul och att det är en bra början, för livet ska ju vara kul.
En berättelse om samhället och dess problem ska innehålla både ris och ros men framför allt måste samtalet vara kul. Därför bör stora delar av partistyrelsen avgå för skratta det kan de inte!
/Henrik
Kloka synpunkter Henrik, jag gillar det du skriver. Inte minst att det måste vara skoj.
Hur många går inte och ständigt oroar sig för att förlora jobbet? Se gärna http://tinyurl.com/4zxyroe
Hur många tvingas inte arbeta under otrygga anställningsformer, med tillfälliga anställningar, deltid, på timanställningar eller nollbaserade anställningar via bemanningsföretag.
Och vad löntagare i Sverige verkligen borde oroa sig för (men tydligen inte gör, för de känner sig osårbarar så länge de "har jobb") är den låglönepolitik i kombination med högräntepolitik, som strax kommer att börja bedrivas i hela EU, Sverige inkluderat.
Man tror på uppgångar, när hela EU är i djup ekonomisk kris, förorsakad av en nyliberal globaliserings- och avregleringspolitik som havererat.
Var och en med förnuftet i behåll förstår, att de är mycket kortsiktiga. Räntan kan vara uppe på ohållbara nivåer inom kort för många hushåll. Exporten kan snart komma att sjunka betänkligt vilket kommer att leda till uppsägningar och varsel.
De som här debatterar om de som "har jobb" verkar inte ha förstått vad som håller på att hända eller redan har hänt på svensk arbetsmarknad. I den bistra verkligheten är jobbskatteavdraget det enda kortsiktiga halmstrået som folk har att hålla i när anställningstrygghet är ett minne blott.
När de stora europeiska förändringarna iom ESM väl händer, så har dessa "de-som-har-jobb-debattörer varit med om att inte bara nedmontera välfärden, utan också trygghetssystemen.
Lycka till med det - när massarbetslösheten slår till ännu en gång.
Varför börjar inte S istället ställa krav på uppgörelse med nyliberal avreglerings- och utförsäljningspolitik, samt på skuldavskrivningar för PIIGS-länderna, omprövning av Lissabonfördraget iom inrättandet av ESM (där Sverige troligen, liksom förra gången Anders Borg lovade att vi inte skulle bidra med några skattepengar - kommer att få bidra väsentligt via IMF i alla fall), stopp för de alltför "höga avkastningskraven", stopp för bonuskulturen, stopp för värdepapperiseringen, derivat- och CDS-handeln, för här finner vi flera orsaker till fördjupad finans- och eurokris. Istället för att förpassa ordet "solidaritet" till museum.
Svar: De tillhör den politiska eliten som gynnas av M-politik och suktar efter högavlönade EU-poster - eller prime- och arenahögern inom vårdföretags- och trygghetsförsäkringsbranschen som tänker tillförsäkra sig sin beskärda marknadsandel när trygghetsförsäkringarna "avregleras".
Kloka tankar Nemokrati, skicka dem också till partiledningen, de behöver förstå att verkligheten inte är så förenklad som de vill få det till.
Redan gjort.
Det handlar således inte om att inte förstå, utan om att inte vilja förstå. Man för en politik som gynnar den egna plånboken. Det handlar om att försvara sin egen privilegierade ställning. Vad det innebär för det stora flertalet struntar man i. Vilken partibeteckning som står på spelartröjorna (M, S, C, Fp osv är likgiltigt.)
Skicka en kommentar