fredag 24 september 2010

Som grupp försågs de med öppningar, som alla skulle fyllas med frikostiga löften, och knappar att trycka på för att vägleda dem till vallokalen.


Många talar i den socialdemokratiska eftervalsdebatten om att vi bar fram en verklighetsbeskrivning som människor inte kunde känna igen sig i.

LO-arbetaren med extra inkomstförsäkring och sjukförsäkring känner inte igen sig i talet om osolidariska lyxlirare i gräddfil. Det var ju trots allt ett av LO-förbundens starkaste lockargument att de erbjuder ”bättre a-kassa”!

När socialstyrelsen visar att den kraftigaste ökningen i befolkningens inkomsttruktur är de med höga medelinkomster, så känner medelklassen inte igen sig i talet om ökade klyftor.

När de som kämpade mot landstingets nedläggning, äntligen fått en kooperativ vårdcentral till sin hemort, så känner de inte igen sig i talet om girighet och osmaklig vinstmaximering.

När partiet går ut med ett löfte att göra det billigare för tjänsten att laga mat, städa köket, duka av och diska efter efter dig, men höja skatten för den som städar ditt vardagsrum och din hall, så begriper inte medborgarna finliret.

Partiets verklighetsbeskrivning känns inte igen av de man vill ska ge oss in röst. Vad beror detta på?

Jag tror att en förklaring ligger i det sätt som partiet samlades och inriktades inför de fyra åren i opposition och ÅTERKOMSTEN 2010. Partiledaren byttes, den stora diskussionen, rådslagen, startades och valstrategerna presenterade strategin.

I ljusbildspresentationer och skrivna alster presenterades vi för en ”analys av strategiska mål/fokusgrupper”. Det var 30-åriga högutbildade kvinnor i karriären, unga manliga LO-arbetare , unga kvinnliga pensionärer, förstagångsväljande ungdomar etc. Med sociologisk nit och fantasi beskrevs dessa grupper som just det - grupper. De skulle vinnas med löften om sänkt maxtaxa (ett gammalt, beprövat Personlöfte), sänkt a-kassa och höjd ersättning, ökade bostadstillägg och jobb. Med gruppbestämningen som trubbigt vapen skulle massorna vinnas. Men man missade en sak. Vi förde inte tanken vidare till sin nödvändighet. Vi bortsåg från att vi inte har gruppväljande i vårt land. Det är människor, enskilda medborgare som enskilt och hemlighet avger sina röster. Individer som gör egna val efter egna beslut.

Valstrategerna däremot utgick från att väljarna kunde behandlas som grupp. De blev aldrig något annat än objekt att projicera partiets våta drömmar på. Som grupp försågs de med öppningar, som alla skulle fyllas med frikostiga löften, och knappar att trycka på för att vägleda dem hela vägen till vallokalen. De förväntades reagera som de objekt de blivit gjorda till.

Hur många gånger hörde man inte partimedlemmar, hög som låg, beklaga sig över att valet kom att handla om ”plånboksfrågor”, andra förfasades övar att invandrare röstade på SD, ”de är ju själva invandrare”?, ungefär samma resonemang fördes kring LO-folk som röstar borgerligt. Medborgarna vägrade inordna sig i ”gruppen”, de tog inte emot oss med öppna armar. Medborgarna röstade inte som man förväntade sig. Man kunde ana hos vissa partister att folket inte gjorde sig förtjänt av vår omsorg. Idiotförklaringarna av väljarna haglade tätt på vissa möten, för att utrycka det milt. "Idioterna får väl skylla sig själva."

Väljarna och medborgarna sågs aldrig som de subjekt de är. I stället för att förenas med dem i rörelse så försökte vi tämja dem. Signalsystemen var mer eller mindre förfinade. Vem minns inte partiledarens subtila vinkning till ”de 30-åriga yrkeskvinnorna” i form av en illröd Louis Vuitton-väska på ett gruppfoto. Eller den ekonomiska talesmannens hängivna uppbackning av SSU-arnas vansinniga kampanj om att var fjärde ungdom går utan jobb! Som om inte var tionde är illa nog.

Vi måste förstå att medborgarna är självständigt tänkande, de är subjekt som agerar i egen sak. Den egna saken kan vara mångas intresse i gemenskap, men det förvandlar inte människor till manipulerbara objekt.

Plånboksfrågor är legitima frågor. Arbetarrörelsen har alltid verkat för just plånboksfrågor. Vi mäter vårt välstånd inte bara i hur långa köerna är i sjukvården är eller hur höga skatter vi betalar, vi mäter den också i hur väl vi får det dagliga brödet på vårt bord att räcka till. Vi mäter det i hur långt vi måste köra för att komma till doktorn, inte bara i vem som äger vårdcentralen. Vi gläds över grannen som äntligen har fått sig ett jobb, även om det är hemnära tjänster som erbjuds, och vägrar rösta för dennes arbetslöshet. Vi funderar över var de miljoner som vårdbolagen redovisar i vinst tog vägen, då när landstinget drev verksamheten. Vi förstår inte vari rättvisan ligger i att det lågavlönade restaurangbiträdet ska betala samma a-kasseavgift som den högavlönade statstjänstemannen bara för att en dålig a-kassa redan får henne att betala mer. Vi förstår inte heller varför höjd skatt på en usel lön skall vara med och betala det. Partiets argumentation blev obegriplig, när vi lovar skattehöjningar men först en rejäl skattesänkning.

Partiet fick tag i någon undersökning om att svenskarna gärna betalade skatt för den gemensamma välfärden. Och det togs till intäkt för att vi hade ett carte blanche att höja skatterna. Men vi glömde att fråga om man var nöjd med det man fick för skatten, om man ansåg att skattepengarna användes på ett bra sätt. Kopplingen mellan solidaritet och ”plånbok” etablerades aldrig och då blir hela valrörelsens absurda vallöften om skattehöjningar just bara det, absurda.

Fokusgrupp efter fokusgrupp skulle förses med bindande löften och till slut stod vi med en samling sins emellan spretande vallöften som på inget sätt kunde ges en ideologisk enhet. Genom vårt val av fokusgrupper såg vi inte maktlösheten hos den enskilde i föräkringskassans våld förrän det var för sent. Vi såg inte fattigdomen som den gestaltades hos pensionären med minstapension eftersom vårt objektifierade grupptänkande bara såg ”orättvisan” i jobbbskatteavdraget. När vi lovade gruppen de välutbildade kvinnorna sänkt maxtaxa så såg vi inte den ensamstående tonårsmammans förvåning över att inte en krona kom henne till godo.

Och så vidare i oändlighet.

Läs här.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

16 kommentarer:

Anonym sa...

Hej!

Har du läst den här länken?


http://lenasommestad.wordpress.com/2010/09/22/partiet-behover-ledarskap-sakkunskap-och-battre-personliga-natverk/

Anders Nilsson sa...

Ja, och med största respekt för Lena, men jag tycker att hon går runt gröten lite grann.

Anders jönsson sa...

Med risk för att upprepa mig, alltid intressant att läsa dina inlägg. Du tänker ofta ett steg längre och vågar se brister i de egna förslagen. Det ger respekt hos bredare lager än s- anhängare.

Martin H sa...

Bästa eftervalsanalysen hittills, det är precis så här jag tror man måste tänka. Många kände sig bekymrade för de som drabbats av ändringarna i sjukförsäkringen, men hade i övrigt svårt att känna igen sig i den bild av samhället som de rödgröna försökte måla upp. Lägg därtill att valplattformen var ganska rörig och inte innehöll någon egentlig kioskvältare i form av en riktig vision om hur samhället skulle förbättras.

Arne Roland sa...

" Vi förstår inte vari rättvisan ligger i att det lågavlönade restaurangbiträdet ska betala samma a-kasseavgift som den högavlönade statstjänstemannen bara för att en dålig a-kassa redan får henne att betala mer."

Inte alldeles glasklart vad som menas. Själv tycker jag att det är horribelt att affärsbiträdet ska behöva betala över 400 kr i månaden medan akademiker betalar 90 kr. S har föreslagit att alla skulle betala samma avgift, högst rimligt, eller?

Anonym sa...

Hej igen!

För mig är det största problemet den outtalade till synes absoluta "anställningstryggheten" i ledargarnityret. Även en s-medlem kan tröttna på ledare vars ord är förutsägbara och förutsägbara "partiprenumeranter" lär heller inte kunna förnya partiet. Vi borde också byta reklambyrå och ta en icke stockholmsbaserad sådan nästa gång. Även 2006 greppade vi över för många budskap vilket inte skapade klarhet utan endast informationsstress.

På nästa partikongress önskar jag inte träffa avsuttna s-politiker. Det känns ungefär lika patetiskt som när pensionerade arbetskamrater kommer och hälsar på.
"S-släktkalas" kan hållas vid annat tillfälle.

Anders Nilsson sa...

Jo Arne, a-kassan upplevs som tokig idag, men när vi talar om rättvisa och solidarisk a-kassa så begriper inte folk varför en resttauranganställd med 18 000 i månaden och får 14000 från kassan skall betala lika mycket som byggnadsabetaren som tjänar 33000 och får nästan dubbelt så mycket i ersättning. Rättviseresonemnaget blir väldigt tomt.

Och priset är att vi får en till mer än 90% statligt finansierad försäkring. Inte nog med att restaurangarbetaren ska betala byggnadsarbetarens ersättning genom sin avgift, sedan skall hon betala byggisen via skatten också.

Det betyder det. Om inte vi sosar kan förstå något så enkelt så förtjänar vi inte heller folkets röst. Det är det jag försöker att få partiet att förstå.

Eva Hillén Ahlström sa...

Fast så är det väl inte riktigt, Anders? Taket i a-kassan är ju 18 700 kr, om jag kommer ihåg rätt, och ger då en ersättning på 680 kr/dag fem dagar/vecka = 13 600 kr brutto på en fyraveckorsperiod. Så vitt jag förstår får då restaurangarbetaren och byggjobbaren lika mycket i dagpenning. Restaurangtjejen får emellertid 80 procent av lönen medan byggtjejen får ungefär 41 procent (om jag har räknat rätt).

Avgifterna för medlemskapet mellan dessa två a-kassor skiljer sig något åt, men inte alls lika mycket som i jämförelse med akademikerna som endast betalar 90 kr/mån. A-kasseavgiften för restauranganställda är 405 kr/mån. vid samtidigt medlemskap i facket, annars 415 kr/mån. A-kasseavgiften till Byggnads för den som är medlem i facket är 375 kr/mån. och för icke-medlem 390 kr/mån.

/Eva

Anders Nilsson sa...

Eva, du beskriver den nuvarande a-kasssans konstruktion, som den utformats av den borgerliga regeringen.

Men det var de rödgrönas främsta löfte att a-kassan skulle återställas och att 80% av löntagarna skulle få 80% av lönen i ersättning med en avgift på 80 kronor.

Det var det löftet som jag kommenterade som obegriplig för den lågavlönade, inte den borgerliga regeringens a-kasselösning.

Eva Hillén Ahlström sa...

Svar till Anders
Fast jag tror att det mest obegripliga för den restauranganställda är att hon har en lön på endast 18 000 kr och att hennes kompis i byggsvängen har 33 000 kr. Dessutom att avgiften är högre för den med en lägre inkomst. För att inte tala om dem som är anslutna till akademikernas a-kassa och bara betalar 90 kr. Hellre då en inkomstbaserad avgift.

Själv tycker jag det är viktigt, när vi påstår att vi har en inkomstrelaterad försäkring som skall ge 80 procent, att taket höjs och att även de som tjänar 20 000 kr, 23 000 kr … får den nivån. Var den precisa gränsen skall gå, kan inte jag säga men däremot att den är alldeles för låg nu. Taket har ju dessutom stått stilla under många år.

För övrigt har du tidigare skrivit ett mycket intressant och spännande inlägg om a-kassans konstruktion. Likaså Erik Laakso. Och jag förärade :) er då ett blogginlägg ”Oj, vilka intressanta idéer hos partivännerna Laakso och Nilsson” på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=40357

Men tittar vi på att förbättra dagens a-kassa med nuvarande grunduppbyggnad, då vill jag se ett höjt tak och en annan beräkning för avgiftsuttaget. Och det vallöftet från vårt parti tror jag inte har bidragit till valförlusten.

/Eva

Eva Hillén Ahlström sa...

Hej Anders
Tänk bort "Svar till Anders", det står där bara för att det kom något emellan när jag skrev det, så jag sparade det i world med den rubriken som sedan skulle ha raderats. :)

/Eva

Eva Hillén Ahlström sa...

Tydligen blev det något vingel när jag postade kommentaren. Jag gör ett nytt försök och utan rubriken ”Svar till Anders”.


Hej Anders
Fast jag tror att det mest obegripliga för den restauranganställda är att hon har en lön på endast 18 000 kr och att hennes kompis i byggsvängen har 33 000 kr. Dessutom att avgiften är högre för den med en lägre inkomst. För att inte tala om dem som är anslutna till akademikernas a-kassa och bara betalar 90 kr. Hellre då en inkomstbaserad avgift.

Själv tycker jag det är viktigt, när vi påstår att vi har en inkomstrelaterad försäkring som skall ge 80 procent, att taket höjs och att även de som tjänar 20 000 kr, 23 000 kr … får den nivån. Var den precisa gränsen skall gå, kan inte jag säga men däremot att den är alldeles för låg nu. Taket har ju dessutom stått stilla under många år.

För övrigt har du tidigare skrivit ett mycket intressant och spännande inlägg om a-kassans konstruktion. Likaså Erik Laakso. Och jag förärade :) er då ett blogginlägg ”Oj, vilka intressanta idéer hos partivännerna Laakso och Nilsson” på http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=40357

Men tittar vi på att förbättra dagens a-kassa med nuvarande grunduppbyggnad, då vill jag se ett höjt tak och en annan beräkning för avgiftsuttaget. Och det vallöftet från vårt parti tror jag inte har bidragit till valförlusten.

/Eva

Eva Hillén Ahlström sa...

Hej Anders
Jag förstår att du inte förstår någonting :) men igår postade jag en kommentar till dig som svar men den gick inte fram. Den började alltså med ”Svar till Anders” och det tyckte jag inte lät så trevligt. Jag hade avbrutit mig mitt i ”författandet” och sparat den i world för att fullfölja den en stund efter. När jag skrivit klart kopierade jag allt och rubriken som skulle ha raderats innan postning blev kvar. Eftersom det som vanligt dök upp ”Din kommentar har sparats. Det kan ta en stund innan din kommentar visas på webbplatsen", trodde jag att den nått fram och skyndade mig att skriva den ”konstiga ursäktande” kommentaren. Den funkade men inte min ”riktiga” kommentar som jag då postade en gång till men inte heller då nådde den in, trots att det åter dök upp ”Din kommentar har sparats o.s.v.” igen.

Jag mailade då kommentar + förklaring till dig under den adress jag har sedan gammalt: ekehog@telia.com men fick ingen respons. Jag provar nu att posta detta separat och därefter min ”riktiga” kommentar igen. Får se om det funkar i dag.

Rörigt ? Javisst, men jag vet inte hur jag skall tydliggöra detta vingel på annat sätt :)

/Eva

Anders Nilsson sa...

Aha Eva, det är den här nya automatiska skräppostfiltret som löper amok i mitt kommentarsfält! Jag har inte lärt mig hantera det ännu och därför så fann jag dina tre kommentarer där. Måste lära mig att kolla detta regelbundet. Så det var svaret på mysteriet.

A-kassan däremot tror jag vi är eninga om eller i varje fall i en fruktbar diskussion om.

Jag måste väl förtydliga mig med att jag tog exemplet de rödgrönas vallöfte om nya a-kasseregler som ett exempel på en politik som blev närmast obegriplig eftersom den inte löste de problem som den påstod sig vilja göra.

Du skriver ju själv om en inkomstrelaterad avgift, något som jag ansluter mig till. Tjänar man 33000 i månaden har man givetvis råd med 400 kronor i a-kasseavgift för att få 26500 i ersättning vid arbetslöhet. Men den som tjänar 18000 har det inte och borde i rättfärdighetens namn inte betala mer än hälften. Hur hög den avgiften ska vara beror på hur mycket som skall betalas via skattsedeln. Och då måste skattefinansieringen räknas in i vad den enskild betalar, a-kasseavgift plus andel i skatten.

Jag förespråkar ju en föreningsägd a-kassa där medlemmarna har inflytandet och kontrollen över hur den sköts och fungerar, med så lite statlig inblandning som möjligt. Men med en solidarisk samverkan kassor emellan. Och då kostar det kanske som jag beskriver ovan.

Eva Hillén Ahlström sa...

Nu förstår jag vad som hände. Skönt! Ett tag trodde jag att jag blivit snurrig och inte längre visste vad jag själv gjort. :) Jag vet ju att du inte brukar dissa kommentarer :)

I övrigt tycker jag, som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg att dina, och Eriks, tankar om a-kassan är jätteintressanta. Så vi är nog ganska överens i den delen :)

/Eva

Bengterikj sa...

Oj, det här var läsvärt!

"maktlösheten hos den enskilde" (sista stycket) såg däremot alliansen, som började en skattesänkningsreform för att om möjligt ge den enskilde lite mer makt på sikt - utan att "rasera välfärden".

En gång var SAP ett reformparti, men nu är man renons på relevanta reformer. I avsaknad av "en ideologisk enhet" (sista stycket) vänder man sig istället till en reklambyrå med frågan: -Hur skall vi vinna val? Men frågan går inte att besvara förrän SAP vet varför man vill vinna val.

Mvh, Bengt-Erik Johansson