Om att vältra sig i bitterhet över saker som skett.

ur expressen om 90-talet.

I en debatt ställde Johan Sjölander den indirekta frågan om var jag hade varit sedan 90-talet. Det är en bra fråga. Den fick mig att tänka till.

Vid 90-talets början hade jag kommit en bra bit in i livet. Bakom mig 25 års arbete i industrin och i teatern, ett gammalt sedan länge upplöst äktenskap, en dotter som nu själv skulle på allvar gå in i arbetslivet. Hon hade valt att bli tidningsgrafiker, ett bra och hedervärt arbete i en bransch under våldsam strukturomvandling, med ny teknik och en globaliserad marknad. Jag lärde mycket om det under de här åren. Min nuvarande sambo var också grafiker. Henne träffade jag 1985, under arbetet med en teaterensemble med killar och tjejer från Svenskan och DN, som spelade och övade på LO-borgen, i Strindbergs gamla Intima teater. Framför mig 90-talet. Kris! Budgetsanering! Pest och kolera!

1990 lämnade jag uppbygget av en regionteater i Norge och flyttat hem. Efter en uppslitande strid med chefen där kom jag tillbaka till Sverige utan a-kassa och utan jobb. I samma veva fick vi barn. Aliz. Den 7 december 1990. Min sambo, A, hade efter ett par års studier blivit nollad i sin a-kassa och gick ut i arbetslöshet . Där stod vi utan inkomster, med ett nyfött barn. Jag tog ett halvår på renhållningen, körde sopor i Sotenäs kommun, A var barnledig ett par månader, skaffade sedan ett kort vikariat inom omsorgen, men det tog snart slut.

Vi sökte socialbidrag, men vi gick därifrån, eftersom förnedring var det pris vi skulle betala för hjälp. Hellre åt vi grus än satte foten där igen. Vi var inte ensamma.

A erbjöds ”Starta eget-kurs”, det var på det sättet arbetslösheten skulle lösas. Starta eget och de försvann ur statistiken! För att överleva odlade vi potatis och grönsaker, torkade svamp, mosade äpplen och syltade björnbär och lingon. Jag läste baksidestext på barnmatsburkarna och lagade egen barnmat. 100 gr lövbiff räckte till 10 portioner kokt kött, potatismos och morötter. Bra mat garanterat. Till en början kunde vi fiska torsk i havet, men det var vid den här tiden som torsken försvann innanskärs, så det blev mest gädda och abborre från sjön intill.

Vi var inte ensamma, det var ett helt gäng av arbetslösa som stod där och fiskade. Och vi hade roligt. Ronny, göteborgare, som försökte komma undan drogerna,hade flytta upp med familj och 2 barn. Han var en väldigt skicklig fiskare, så han kunde åka ner till fiskaffären och sälja av lite öring och annat. Några tior blev det ju. Han flyttade sedan tillbaka till sta´n, men vi träffas varje sommar. I år kunde han berätta att han lyckats sluta med spriten, han har jobbat några år på en firma som brandsäkrar nybyggen, och nu hade han blivit lagbas. Stolt och nöjd med full rätt. Av de andra i fiskargänget så är någon sjukpensionerad, vi bor grannar. En annan tog gymnasiekompetens och utbildade sig till barnpedagog, en som kom hit som desertör från Kroatien, med posttraumatisk stressyndrom, blev musikpedagog. Men han klarade inte skolmiljön och jobbar nu som byggjobbare, med fast anställning. Andra springvickar i vården, några har faktiskt skaffat sig jobb i det de är utbildade för, en arkitekt har nu egen byrå. Umgänget är det samma, men tiderna förändras. Vi fiskar inte längre av nöd, bara av lust.

Om nöden är alla uppfinnars moder, så var vi levande exempel på det under den här tiden. För att kunna reparera och bygga ut de eländiga ruckel som ekonomin tillät oss att skaffa, så gick vi ihop i en ”grön ring”, där vi ställde upp, 10-12 personer, när en vägg skulle kläs om, ett tak läggas, ja till och med hus byggas. 24 händer och fötter kunde klä en vägg på en helg, det som tagit en evighet för en ensam att klara. Vi hjälptes åt. En för alla, alla för en. Vi som inte hade råd att köpa tjänster.

De flesta bor fortfarande kvar, vi festar, vallar hundar, pratar och möts i nya sammanhang. Tiderna förändras och när vi en sen kväll går ut bakom knuten för att pissa så kan vi nöjt konstatera att putsen är hel och ytterpanelen intakt. Nån grön ring har vi inte längre, men vi hjälps åt vid behov. Då på 90-talet, var det viktigt att möta andra i samma situation, att veta att man inte var ensam. Vi hade inget att skämmas för då och har det inte heller nu.

Jag skaffade jobb. En ny regionteater skulle byggas på andra sidan gränsen till Norge. 20 mil fram och tillbaka. Med ett barn som skulle in på dagis, bestämde min sambo och jag att jag går upp tidigt på morgonen och jobbar så att jag kan hämta på dagis kl 2, hon lämnar kl. 10 och jobbar till 17. Vi gick ner till 6-timmars arbetsdag och betalade det själva med lägre lön. Aliz fick glädjen av dagis men slapp utmattningen av att vara där för länge.

Efter några år av försök att ”starta eget” gick det inte längre. Svårt sjuk av depression och ångest måste A inse att jobbet kommer i andra hand. Jag fick jobba mer för att klara hem och familjen på dagarna, och för inkomsten på nätterna. Det gick det också. Vi hade ju fisket.

Så här fortsatte det ju in på 2000-talet. A blev frisk till slut och kunde få sitt eget liv tillbaka. 66% personlig assistent och 166% konstnärligt arbete. Känslan att tjäna pengar, betala skatt (rimligt mycket) och få vara skapande är obeskrivlig. Och jag lovar, den smittar.

Så vad har jag gjort sedan 90-talet? Jag har spelat teater för 100 000-tals barn och unga, jag har haft långa och ihållande samtal med säkert 10 000 av dem. Samtal om livet, vänskapen, kompisar, rättvisa, Gud, kärleken, mens, döden. Ja allt det där människor gärna vill prata om. Det har inte förändrats.

Jag samlade i början av 2000-talet en grupp personal och patienter inom psykiatrin. Vi har skrivit och spelat teater. Deltagarna har berättat sina historier, förvånande lika många andras historier om att sträva, förlora och likafullt överleva. Om sjukdomar, om förnedringen från överhetssamhället, om diskriminering och förakt. I sex år höll vi på och för en gång skull så fick den här gruppen av samhällets mest förbisedda tala fritt. Från en scen mitt i byn kunde de ostört berätta sina livs historier i ord musik och bilder. Och det är berättelser som borde försätta berg. Två gånger i veckan fick jag möta mina egna fördomar och ställa dom i skamvrån. Helgen innan midsommar kommer alltid två minibussar från Indre östfold och vi har en heldag i min trädgård med grillning, kaffe och kaka. Och prat, om gamla minnen och nya planer.

Jag gör lokala spel där bygdens människor går samman för att berätta sin historia. Det är snickare, lärare, pensionerade doktorer, ungar och föräldrar, gifta och frånskilda, handikappade och förtidspensionerade. En salig blandning.

Jag har kört 25 varv runt jorden för att inte missa en dag med min dotter och för att få vakna upp vid sidan av min kära, hon jag oupphörligt älskat i 25 års tid.

Jag har begravt mina föräldrar och svärföräldrar.

Jag har överlevt en felbehandling av en banal skada, som nästan kostade mig livet och tog ett år att läka.

Jag har distanstuderat vid Dramatiska Institutet och dykt djupt ned i en kunskapsflod jag törstat efter.

Jag arbetade i 9 år i Föräldraföreningen vid skolan.

Jag var med och startade en kooperativ affär när ICA lade ner.

Jag gick med i SAP 2006.

Överallt, nya och gamla vänner och bekanta, kända och okända, gamla och nya umgängeskretsar.

När jag konverterade till Islam i början på 90-talet så kom jag också till en ny församling. I alla dess bemärkelser. Nya livsöden, nya berättelser. Vid fredagsbönen träffs vi, några bara där, andra också annars. Det är pizzabagarna, Azzams livs, städare och taxichaufförer, Said, Charaf, Rasoul. En del med och en del utan akademisk utbildning. Några försvinner efter ett år, andra blir, jag går inte varje fredag till moskén, men jag tycker om det. Som ende svenne får man både ta och ge en hel del. Och Gud vet att där pratas om allt möjligt, mycket klokt, men också mycket strunt, ja rentav dumt.

Och överallt har jag mött nya människor, med nya berättelser, jag har kanske inte bytt umgängeskretsar, men fogat nya till de gamla. Jag har låtit berika mitt liv med allt det möten med andra människor låter oss ta del av.

Det som slår mig hur intakt ens liv ändå har varit. Fastän det hela tiden förändras. Idag lever vi ju gott, Aliz läser till mattelärare på högskolan, huset är mer än beboeligt och inte alltför högt belånat, vi tjänar nog över 20 000 kronor och behöver inte oroa oss. Möjligtvis är det pensionen och det oranga kuvertet löfte om 8000 i månaden som skaver lite. Vi klarade oss igenom 90-talet fastän priset var högt. Om hoppet är det sista som överger människan, så tycker jag att våra liv är en god illustration.

Johan skrev så här: ”Det är möjligt att du har bytt umgängeskretsar sedan 90-talet. Kanske är det därför du inte känner den nuvarande krisen under huden.”, en sammansatt och inte helt lätt fråga att svara på, eftersom den innehåller så många underliggande betydelser, och kanske förutfattade meningar.

Jag kan ana en politisk-sociologisk undertext, att en lärare inte kan förstå en snickare, en snickare inte ett sjukvårdsbiträde osv. En mycket pessimistisk samhällsvision. Det skulle ju i så fall diskvalificera i stort sett hela det politiska Sverige. Inte minst det socialdemokratiska partiet. Tack och lov är livet betydligt mera än bara åsikter.

Jag kan också ana en moraliskt underton i Johans retoriska fråga: att eftersom jag inte tycker som han, så har jag levt ett felaktigt, rent av omoraliskt liv, till skillnad från honom, som aldrig har bytt umgänge och därför känner den nuvarande krisen under huden. En logik som är svår att riktigt anamma. Det måste finnas många som aldrig har bytt umgänge men likafullt inte kan känna krisen. Reinfeldt antar jag är en sådan. Eller gamla SSU-are som gjort karriär i partiet och flyttat in på Sveavägen 68.

Men alldeles oavsett vilken avsikten var så är det en utmärkt frågeställning. För min del är så är jag nu ännu mer övertygad om att politikens uppgift är att inge medborgarna hopp om att en bättre framtid är möjlig.

Inte att säga: ”Rösta på mig så ska jag fixa det åt dig.” och framför allt, att inte betrakta människors berättelser som att de ”vältra(r) sig i bitterhet över saker som har skett."(Johan Sjölander,den 2 oktober 2009 21:16)

Var så god, ta en madeleinekaka! Lite lindblomsté?


Andra skriver här om krisen, om minnen, om berättelsen.