I går revs mitt bröst itu och hjärtat blottades. Där sitter jag, gamle karlen och tårarna rinner. Jag och Anette hade gått ner till Gerlesborgskolan på konsert. Rumi-ensemblen under ledning av Javid Afsari Rad spelade. Och vilken musik! Den väsande rörflöjten, luftig och sjungande.
Afsari Rad har skrivit musik till ett urval av Rumi´s dikter. Ensemblen är stor och internationell, dels de persiska instrumenten, Oud, santur, ney och slagverk men också en stor stråksektion med musiker från Göteborgssymfonin och norska frilansare skapade en enhet som både var klassisk iransk och väldigt nutida minimalistisk västerlänsk, en mäktig samtida känsla med mångtusenåriga rötter och fästa till 800 år gamla texter av Rumi. Jag behärskar inte farsi, språket sångerna framfördes på, men jag har rätt god kännedom till Rumis poesi vilket var en fördel tror jag. Och Rumis ord går rätt in i min själ. Kärlekens och längtans poet framför alla. Han som inspirerat och fortfarande inspirerar diktare över hela världen, inspirerade oss i konsertlokalen vid havet i lilla Gerlesborg igår.
Kan musiken ytterligare förhöja en sådan storhet? Ja, igår kväll tyckte jag att jag fick vara med om det. Vi fick höra 5 kompositioner i en dryg timmes konsert. Publiken var en salig blandning av tonåringar och vuxna och gamlingar som mig. Så medryckande var det att några av ungdomarna inte kunde låta bli att ställa sig upp och dansa. Och Elsa fick en hostattack och fick smyga sig ut för att inte störa, så andlös var stämningen under de mest lyriska partierna att Birgitta fick en del blickar på sig när hon knäppte med sin snusdosa. Ensemblem fick med sig publiken till ett lyssnade vars intensitet nästan var att ta på. Och efteråt ville applåderna inte ta slut. När så Javid på sin klingande norska annonserade att de tänkte ”spela lite till” så fick vi också som vi ville.
Efter konserten stannade ett tjugotal och i lågmälda samtal kring skolmatsalens bord så fick vi pratat om det ena och det andra. Vi slås av det stora i att vi, som bor i en glesbygd ändå kan få njuta av framträdande på den här höga nivån, att en ensemble som spelar på stora arenor, nästa stopp var visst Hannover, stannade till i lilla Gerlesborg och att vi, det knappa hundratalet i publiken, hade fått vara med. Vi bor i en glesbygd visserligen, men vi har inte accepterat att det skall betyda låg livskvalitet. Vi har konst och musik i ett omfång som bara är möjligt tack vare för det första vårt eget intresse men också tack vare Rikskonserterna och den regionala musikförmedlingen Tonerna de gå och framför allt Gerlseborgsskolan, denna lilla oas där konst och kultur i ett halvt århundrade har vägrat acceptera verkligheten och gjort det omöjliga. Just den här konserten var ett resultat av samverkan mellan konsertserien Listen to the world och VG-regionens mångkulturkonsulent Rasoul Nejadmehr. Vi får hoppas att de aviserade förändringarna i kulturpolitiken och rikskonserternas ställning inte gör sådana här arrangemang svårare.
Men igår handlade det bara om känslorna hos en gammal man och ett blottat hjärta, om flöjtens sång om återförenandet, den arabiska cittrans som skapar det oändliga rummet, lutans ordlöshet och slagverken som lockade till dans. Om mitt hjärta och mina tårar som sjöng om återförenandet, min närvaro och ordlösheten i min kropp.
Andra skriver om musik, poesi och kärlek.
3 kommentarer:
Oj, så vackert skrivet om denna fina upplevelse. Tack, för att du delar med dig av den till oss.
/Eva
Du Anders, vi gamla karlar har faktiskt också tårar som behöver ut ibland - och inte bara i sorgliga stunder. Musik och sång eller vackert tal kan också få mina ögon att fuktas. Till och med när jag sitter i TV-fåtöljen. Jag har genom åren övervarat många konserter i olika genrer, konserter som jag betalat dyrt för och väntat mycket av(och för det mesta inte blivit besviken). Men min mest minnesvärda musikaliska upplevelse, som jag brukar berätta om, fick jag alldeles gratis och alldeles oväntat i Gedächnichtkirsche i Berlin en vinterdag för sådär 40 år sedan. Rent slumpartat tittade jag in i kyrkan där en organist verkade och spela lite för sig själv. Jag slog mig ner i en bänk för att vila någon minut - men förmådde inte resa mig från den på åtminstone en helt timme.Musiken höll mig helt enkelt kvar. Trots att jag var rätt ung och egentligen inte var förtjust i orgelmusik. Fram till dess, vill säga.
Förmodligen bidrog det oväntade i situationen till att jag aldrig glömmer just den musikstunden. Fl´åt Louis A, Ella,Duke, Hbg symfoniorkester och ni andra!
Tack Eva, ja det var en härlig kväll, och tänk så nära det var attjag missat den. Trött efter arbetet, sen middag och jag jag var väldigt sugen på att stanna hemma. Men min sambo stampade i farstun så vi gick. Tack för det.
Kjell-Åke, det är härligt att åldras, man behöver inte bry sig så ofta om vad folk tycker. Och visst är det fantastiskt att så mycket av det vi minns och det som har hänt en kan förknippas med musik. Vår jubileumsföreställning på teatern kommer att bli en musikteater där vanliga människors dramtiska liv skall kopplas till den musik de själva förknippar med ögonblicket. 2011 blir det.
Skicka en kommentar