Det hände sig i början på 1990-talet. Det var en av de där sommarheta sista augustidagarna. Jag var på väg till ett kvällsjobb i Askim, Norge, söndag eftermiddag och hade passerat Svinesundsbron. Upp på rakan, innan avfarten mot Halden stod en flicka med en cykel. Hon vinkade och jag stannade. På staplande engelska frågade hon om hon kunde få åka med till Skjeberg. Folkhögskolan förstod jag efterhand att hon sa.
Jag brukar ta med liftare. Efter många mörka timmar vid stilla motorvägskaféer och många svurna svordomar, har jag tagit för vana att göra det. Även om de har cykel.
Flickan var blond och rosig, hade en blå jacka och ljusa bomullsbyxor. På huvudet bar hon en kornblå basker av en typ som man aldrig såg på svenska flickor vid den här tiden. Inte i den värmen. Hon var i 20-årsåldern och det visade sig att hon var från Tjeckoslovakien. Till Norge hade hon kommit som utbytesstudent och fått plats på Skjeberg Folkehøjskole. Hon ville bli journalist och fick nu möta sina norska likar, andra ungdomar med journalistyrket som dröm. Ungdomar som till skillnad mot henne, samtliga var vana vid att få tala och tänka fritt.
Hon hade bara varit i Norge ett par veckor och den här dagen hade hon lånat en cykel och cyklat de dryga två milen till Svinesund. Jag undrade om det var för att handla. Jag visste ju att människor från de gamla öststaterna inte hade mycket pengar. Så att cykla de fyra milen fram och tillbaka för att köpa lite billigare torrsoppa, kan väl ha varit värt mödan. Hon skakade nekande på huvudet och så började hon berätta. Hon hade gett sig av tidigt på morgonen till Svinesund och sedan cyklat fram och tillbaka över bron hela dagen. Jo, tänkte jag, visst är bron vacker och utsikten magnifik, men att cykla fram och tillbaka över samma bro, är det inte lite överdrivet?
-Du förstår inte? frågade hon.
-Nej, jag tror inte det, svarade jag, en aning förvirrad. Hon verkade så övertygad om att hennes cyklande var självklart.
-Förstår du inte? Jag har cyklat en hel dag fram och tillbaka mellan två länder. Fram och tillbaka.
Föga imponerad nickade jag och log snällt. Du skulle har varit vid treriksröset. Där kan du stå i ett land, pissa i ett annat och spotta in i ett tredje. Tänkte jag, tyst för mig själv.
-Jag har cyklat hela dagen över en gräns mellan två länder utan att bli stoppad. Inga militärer. Ingen gränspolis som hindrar och förnedrar mig. Inga vapen och inga maktdemonstrationer från killar som kunde ha varit mina klasskompisar! Det finns inga vapen här!
Sakta började jag förstå.
-Du har alltså cyklat 2 mil till en bro som är en gräns och passerat den gång på gång under en hel dag, för att....?
-För att få uppleva friheten. För att känna friheten blåsa i mitt hår. Släppa händerna från styret och vinka till den. Jag fyller 20 i år, förra året störtades kommunismen i mitt land. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat göra det här. Jag har aldrig fått uppleva frihet. Alla har talat om den, jag också, men jag har aldrig fått känna på den. Kan du förstå det?
Jag blev svarslös, knockad till golvet av denna starka lilla kvinna-barn-flicka, som fått uppleva och förstå vad hon menade med frihet. Frihet är inget banalt honnörsord som generat mumlas fram vid politiska högtider. Frihet är att släppa händer från styret och vinka till den. Utan att bli stoppad. Utan att hindras. Utan att förnedras.
Längre kommer vi inte. Vi är framme vid skolan. Hon hinner i tid till middagen. Det är kanske för att inte gå miste om mat den dagen. Eller för att vara hövlig mot sina värdar. Jag vet inte. Hon går snabbt in i skolan. Jag vinkar. Hon vinkar tillbaka, liksom-lyfter händerna från styret och vinkar och skrattar högt.
Jag kör vidare mot Askim, omtumlad av hennes starka berättelse. Jag tänker på de som var livrädda för henne och hennes längtans stämmning. De som mördade och fängslade, de som i arbetarstatens namn förvandlade sina medborgare till slavar. Vad var det som de var så rädda för? En flicka, cyklande på en bro, som släpper händerna från styret och vinkar?
Du, som fyller tjugo år i år, du fyller lika mycket som den här flickans frihet.
(apropå FRA-lagen, som kanske hindrar en och annan brottsling, men vad med cyklisten?)
Andra skriver om järnridån, kommunismens sammanbrott och friheten.
12 kommentarer:
Odin, min yngsta son har feber o snuva. Min bror, som är o hälsar på ser fotbollen Sv/Dk.
Jag läser din berättelse här och tänker.
DET ÄR DET HÄR DET HANDLAR OM.
Det här är metaforen. För mig. För dig. För många andra som ser och förstår och kan ta in bilden...
Fredrik kan aldrig ta in denna bild.
Carl Bildt kan aldrig ta in denna bild.
Jan Björklund kan aldrig ta in denna bild.
Maud Olofsson, kan aldrig ta in denna bild.
... Jag kan göra listan lång.
_________________
Vad värre är: Både du och jag kan göra direkt 'poetiska' kopplingar till FRA, men även vidare till alla hemska kluster av lagar som just nu bygger just de gränskontroller din flicka var så euforisk över att slippa...
skillnaden är att vi är på väg att få dessa gränskontroller rakt in i våra vardagsrum och datorer hemma...
... Det är för mig en klen tröst att jag och några kompisar som vill hålla kontakten anonymt kan göra det genom VPL-tunnlar på internet...
... Spontant känner jag för att göra copy-past på din text här, för att sprida den vidare...
eller vad som helst.
... Nu måste jag gå in till min lite mindre än förut febrige son. han har vaknat. Han gråter.
Sådärja. Bara så du vet har jag snott och remixat, men åtminstone haft den goda smaken att länka tillbaka hit...
... Här ligger remixen av din text, din alldeles egna flik av livet:
Att känna friheten blåsa genom håret
Lite remix för dess skull, men mest sökte jag korta utan att tappa ditt anslag helt...
Vackert skrivet!!
Jo, visst handlar det om oss. Dt handlar om din Odin som kommer att tillhöra en generation som adlrig skickat ett mail utan att avläsas, aldrig talat i mobiltelefon utan att positionsbestämmas, aldrig gått på hockye utan att fotograferas och identifieras.
De kommer också en dag söka upp platserandär de kan "släppa händerna från styret och vinka till friheten."
ps. jag gillade syftet lika mycket som själva remixen! Mera sånt. Och mindre av det andra.
Tack Mea!
Förvisso en omtumlande berättelse om ett sätt att avnjuta friheten!
Förretsen, Anders, även jag brukar ta upp liftare. Och det av ungefär samma skäl som du. Har man som ung stått i timtal längs någon svensk eller utländsk vägkant och viftat med tummen så vet man hur det känns när ingen jäkel stannar.
Kjell Åke,
Vi hör till den generationen, Kerouac i bakfickan och tummen i vädret. Men vilka möten. Och direkt efter murens fall så var det så många just från Östeuropa som liftade. Berättelserna är många. Och alla andades samma förväntan.
Det är en underbar historia. Jag önskar att jag kunde få alla övervakningsförespråkare att läsa den.
Tack.
Vilket fantastisk historia! och tack för din kommentar på min blogg. Lägger upp dig bland bloggare jag följer:-)
Jägarsoldat, min grupp slår läger ett antal mil västerut från Tjuonavagge. Jag går för att ta vatten i en liten jokk - den är en meter bred. Reser mig upp och dricker det klara fjällvattnet ser jag en skylt - jag läser: Norge.
Jag står i ett annat land, dricker deras vatten. Har min Kpist i en rem runt halsen. Ingen bryr sig. Jo, djupt inne i mig gryr mina tankar... "vem är min fiende"?
Läser i DN idag Palestinerna får inget vatten. Israelerna ligger och glötter sig i swimningpooler.
"Släpp styret och vinka till er friheten"
Oh, Anders och Anders, jag blev alldeles hänförd över era texter. Och jag önskar att denna flicka, i dag kvinna, skulle få läsa dem. Få känna vår fascination och beundran över hennes frihetsuttryckssätt.
/Eva
Eva,
för mig har den här upplevelsen blivit en ständig påminnelse om vad vår socialdemokratiska stolta devis om frihet innebär. Och det bär dessutom i sig en stum berättelse om ofriheten och kommunismens förtryck.
Skicka en kommentar