Väljarna vänder oss ryggen för de förstår bättre.

”Är du beredd att betala lite mer i skatt så att mor Anna ska slippa gå och lägga sig kl tre på eftermiddagen?” lyder stridsropet från skattekramarna.

Bortsett från det rent bedrägliga i argumentet: det finns ingen möjlighet att öronmärka sina inbetalda skattekronor, så är det ju fullkomligt verklighetsfrämmande! Vi läste lika många skrämmande reportage om missförhållanden i vården år 2000 och 1990, då skatteuttaget var det högsta någonsin. Vad är det som får någon att tro på att det ska bli annorlunda den här gången? Visst måste vi få en bättre vård, visst ska vi lova det, men att koppla det till höjda skatter saknar fullkomligt trovärdighet! Väljarna vänder oss ryggen eftersom de förstår bättre.

För min del så kan jag konstatera att de är de lågavlönade, dvs den halvdel av befolkningen som tjänar under 21500 som har svårast att få till ett anständigt liv. Lösningen för dem är antingen radikalt höjda löner för de lägst avlönade, eller sänkta skatter. Det är transfereringarna, eller bidragen som det slarvig kallas, som tar den överlägset största delen av statens skatteintäkt, ca 50%. Hade de lågavlönade mera att röra sig med så skulle transfereringarna minska.

Ett av mina förslag är att vi kopierar den norska modellen med ett högt grundavdrag, de tillämpar 2 basbelopp, jag skulle vilja ha närmare 3, i stället för dagens halva. Det skulle innebära att de första 80000 kronorna du tjänar är skattefria, vilket betyder oerhört mycket mer för låginkomsttagaren än för höginkomsttagaren. Med statlig skatt och värnskatt försäkras progressiviteten. Statens transfereringar avlastas stödet till vanliga heltidsarbetande människors vardagliga kostnader för bostäder, konsumtion etc

Nu invänder säkert någon: För den lågavlönade spelar det väl ingen roll om det är lön eller bidrag som finansierar vardagen, det är ju bara pengar likafullt?

Men skillnaden är enorm, bostadsbidrag ger inga pensionspoäng, bidrag ger staten tillgång till ditt privatliv, krav på förnedrande redovisningar och utlämnad åt handläggarens godtycke tvingas du till underkastelse för att klara vardagens utgifter. Det är den ena sidan. Den andra sidan är att höga skatter på inkomsten leder till att hushållen lånar mera pengar, för att lösa vardagliga inköp, allt från sms-lån till krognotan till TV, bilar och hushållsmaskiner; använd det specialdesignade mastercard-kortet; Köp nu betala i februari! Kläder? H&M har kreditlösningen. Så fungerar samhället så länge det varar, vi lever på icke-utfört arbete, vi intecknar år av framtiden och betalar med luft. Bubblan växer – och smäller. Våra skattepengar går till de kraschade bankerna – vi måste ju rädda systemet. Kanske är det detta vi får betala för vår skattefinansierade välfärd, men vi tar kraftigt fel om det är det här vi kallar välfärd.

Vad jag försöker visa är att vi socialdemokrater måste se också på möjligheterna att statens utgifter för välfärden kan minskas utan att välfärden urholkas. Grundavdrag är en väg som tillsammans med sanering av missbruket av skattepengar i systemen kan ge mycket stora resurser.

Och det handlar här om stora pengar, större än någonsin någon skulle våga hävda som ett löfte om höjda skatter i nästa års val.

intressant? andra skriver om skatter och välfärd här, här och här.