måndag 15 juni 2009

Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantarsleriet!














Jag har haft en intressant diskussion med den kloke Peo Wågström från Eskilstuna om skatter och a-kassan. Detta blev min slutkläm där och fungerar bra som bloggtext här.

Det är många som ifrågasätter vad de får för skatter och avgifter, på samma sätt som man häpet upptäcker vad bilförsäkringen egentligen täcker när man behöver den. Men för mig är det ologiskt att vi (socialdemokrater) utan att blinka säger ja till höjning av skatten, några föreslår att familjer ska ha 6000 kronor höjd skatt i månaden, andra tycker att 100% skatt är ett eftersträvansvärt mål, ( det här kan vi läsa om i Tvärdrag och SSK-bloggen bla) MEN vi förfasas över en höjning av a-kasseavgiften eller patientavgiften i vården. På samma sätt tycker jag att det är ologiskt att å ena sidan företräda en gemensam OCH solidarisk finansiering av våra trygghetssystem MEN å andra sidan ursäktar vi, förstår och ömmar för de som smiter undan genom att inte vara med i a-kassan.

Jag får inte det att gå ihop, och det får inte de flesta av väljarna heller. Där har vi ett problem.

Vi vet ju att över 50% av LO´s medlemmar har tagit privata tilläggsförsäkringar som täcker inkomstbortfall vid t.ex. arbetslöshet och sjukdom. När vårt parti sorgfälligt undviker att tala om detta så tror inte heller väljarna på oss. De tycker att vi pratar strunt. Vår verklighetsbeskrivning överensstämmer inte med den som folk upplever. De tror inte på vår framtidsvision eftersom de inte ser den och eftersom vi inte har en riktig samtidsbeskrivning. Och i ärlighetens namn får vi erkänna att vi varken har en framtidsvision eller en trovärdig samtidsbeskrivning. Vår berättelse, som det enligt det moderna språkbruket ska kallas, är en luftpastej. Det är en viktig orsak till att väljarna inte röstar socialdemokratiskt.

Att högavlönade industriarbetare får ett helvete ekonomiskt, särskilt om bägge i en familj sparkas, det är ju fullkomligt klart. Men det kan ju inte komma som någon överraskning. Att de, med sina inkomster, inte har skaffat sig det försäkringsskydd som krävs för den levnadsnivå de önskar, det måste ändå vara en del av individens ansvar. Även för en socialdemokrat.

A-kassans brister drabbar i första hand de lågavlönade, de deltidstvingade och papperslösa. Den drabbar den hälft som lever på löner under medianen, den drabbar inte den högavlönade industriarbeterskan och tjänstemannen. Slår hårt, javisst, men drabbar?

För våra lågavlönade, som varje dag i fullt arbete tvingas leva på den lön som beskrivs som helvetesavgrunden för andra, där har vi inget att tillföra. Vi mobiliserar kring kravet på höjd a-kassa och jublade när Kommunal fick böja ner sig och förnedrade acceptera 0,5% i löneförhöjning, vi hånade Sjuksköterskorna när de strejkade och vägrade stödja dem men jublar när Gruvarbetarna i Malmfälten och Stockholms Renhållningsarbetare kämpar för bonussystem och förmåner. Om vi inte ens kan tala klartext om våra värderingar och ideal inom våra egna led, hur tror ni då att vi ska få trovärdighet i samhället i övrigt.

Jag begär inte återhållsamhet, jag begär bara klartext! Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantasrsleriet!

2 kommentarer:

Anders Nilsson sa...

Ok testar bara det blir nog bra det här

Eva Hillén Ahlström sa...

Jag testar också.

/Eva