Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar.

Det har från flera håll framhållits att en höjning av skatterna till 2000 års nivå skulle lösa välfärdens problem. Om vi bortser från det bisarra i att försöka vrida klockan tillbaka så kan vi ändå se vad en sådan skattehöjning skulle innebära för en vanlig familj. Om vi höjer skatten till år 2000-nivån skulle det leda till att varje inkomsttagare med en inkomst över 13000 månaden före skatt skulle få en skattehöjning på 3000 i månaden. En familj där den ena är vårdbiträde och den andre lagerarbetare på DHL skulle alltså få en skattehöjning på 6000 kronor. I månaden!
Det säger sig självt vad det skulle innebära för den familjen.


Detta är ett problem. Om man inte erkänner det så kan man knappast heller tas för seriös i debatten. Välfärdens framtida finansiering kräver en bättre debatt än så. Ska vi socialdemokrater vara det parti som förordar och försvarar skatterna, så måste vi också bli det parti som mest värnar om att dessa brukas på ett riktigt sätt. Jag tror snarare att det är inne i de befintliga systemen som resurserna finns. Bara inom sjukvården visar Vårdförbundet att 20% (sic!) är "svinn", som i sin tur lastar över enorma kostnader på sjukförsäkring och a-kassa, genom de många som blir skadade och dödade i vården. Socialstyrelsen bekräftar detsamma här. Och här.

Anta att det inte är mindre i de andra sektorerna och vi har enorma gömda resurser. Gustav Möller visste vad han talade om då han fastslog att ”Varje bortslösad skattekrona är en stöld från arbetarklassen.”

Den privata konsumtionen har, genom beskattning, skurits ner till hälften sedan mitten av 1960-talet, utan att man sett motsvarande ökning av välfärden. På något sätt måste vi få välfärdssamhället att fungera, men att det skulle vara synonymt med ökade skatter är ingen självklarhet.

Facket och arbetsgivarna förhandlar varje år fram ett löneutrymme som skall innehålla lön, skatt, avgifter osv. En normalinkomsttagare utan statlig skatt betalar 32 % i kommunal- och landstingsskatt, arbetsgivaren betalar in 32% i arbetsgivaravgifter, som är en blandning av skatter och avgifter. Återstår så 36%, eller för att göra det enklare 36 kronor på en hundring. Det är det du får i lönekuvertet.

Men beskattningen upphör inte med det. När du betalar för hyra, mat, resor, dagis osv. betalar du 12-25 % moms vilket innebär ytterligare 9 kronor bort från de 36, vilket slutar med att 27 kronor, eller 27%, är kvar för din del att disponera. Resten disponerar staten, 73% av ditt löneutrymme. Det här kan du inte utläsa av ditt lönebesked, där ser det ut som att du tjänat 20000 och får behålla 13200. Men det är ju bara en del av sanningen. Egentligen har du jobbat ihop 50000 och staten tar hand om 36500 av dem. I bästa fall för din räkning. Men var inte alltför säker på det.

Genom att titta på löneutrymmet så får man klara besked om i vilken grad du som skattebetalare betalar för dig för välfärden. Men det visar också vilken samhällelig dynamik, som det nuvarande skatteuttaget tillåter. För även om vi ökade skatteuttaget till 80 eller 90% av löneutrymmet så skulle det inte generera mer resurser till välfärdssystemen. Tvärtom skulle resultatet bli utlösa ett större hjälpbehov. Skattehöjningen blir då kontraproduktiv, skattehöjningen skulle bli större än löneförhöjningen för lågavlönade i offentlig tjänst, löneförhöjning finansierad genom skatter skulle alltså sluta med lägre lön för de lågavlönade.
Vi har med andra ord mycket små marginaler när det gäller ökat skattetryck. Visst vi kan omfördela, vi kan avgiftsbelägga nya tjänster, vi kan införa vägtullar men det finns definitivt inget utrymme för öka skattebördan för de lågavlönade. Där måste vi sätta ner foten. Det leder bara till lönesänkning och ännu mera rundgång i systemen.

Och det är här jag som sosse lägger mitt perspektiv, vad blir utfallet för de lågavlönade? Jag bryr mig inte så mycket om er högavlönade, om ni ursäktar. Den stora gruppen lågavlönade i det svenska samhället är till skada för ekonomin och är vår tids allra största politiska problem, en fråga som vi socialdemokrater måste komma upp med en lösning på.

Det höga skatteuttaget drabbar i första hand de lågavlönade. Högre skatter är alltså ingen lösning, så vad göra? Jag har under lång tid föreslagit ett högt grundavdrag (3 basbelopp) och sanering av de redan använda skatterna, där vi vet att det förekommer ett omfattande missbruk och slöseri. Det här är bara en början, mer skall till. Men tyvärr verkar det vara ett tabu inom rörelsen för den diskussionen. Alltså överlåter vi den till de borgerliga och missnöjespartierna. Det är politiskt oklokt.

Jag vet inte med säkerhet vad som är den slutliga lösningen, men menar bestämt att det måste diskuteras, och för att vara en diskussion inom SAP så vill jag understryka behovet av en förutsättningslös diskussion. Det måste bli ett slut på brännmärkningen av socialdem,okrater som förelår något annat än skattehöjningar.

intressant , andra skriver här, här och här