Skandalen i Halmstad

I Halmstad avslöjas att en hel avdelning med 18 anställda har grovt vanvårdat de gamla som bott där. Avdelningen är en del av den offentliga vården. Läs Johan Sjölanders blogg där han beskriver saken noggrannare. 

Det hade varit lätt för mig att här dra billiga politiska vinster på denna tragedi. Den motsäger ju med full kraft det som några socialdemokratiska bloggare brukar anföra sin strid för vårdens förstatligande. Jag har aldrig trott att det grundläggande problemet i svensk vård har varit ägandeformen. Inte heller de anställdas vilja och förmåga. I stället har jag pekat på fyra grundläggande problem som tillsammans har skapat ett systemfel:

- Vården har utvecklats till en verksamhet där politikernas och administratörernas intressen har fått gå före brukarnas. 

- Vården privatisras i ökad takt under 1990-talet och säljs ut till den som lovar lägsta kostnad, inte högsta kvalitet.

- Vården påtvingas ett interndebiteringssystem som gör det billigare att inte vårda än att vårda de sjuka!

- Vården har påtvingats dyrbara och odugliga journalföringssystem som omöjliggjort en riktig vård.

Ansvaret för detta systemfel faller helt och hållet på de politiker och adminstratörer som har varit satta att besluta och leda vårdens utformning och utveckling. Och det betyder att de är ansvariga för att 20% av vårdens kostnader går åt till att vårda effekterna av vanvården. 10000 människor skadas för livet varje år pga de misstag som systemfelet orsakar. 3000 människor dör varje år av samma grunder. 

Det upprörande i hela den här situationen är ju att ingen verkar vilja ta ansvar för den. Politiker i riksdag, landsting och kommuner tillsammans med administratörer skyller på de anställda. Sköterskor och biträden dras inför domstol och läkare anklags för fusk. Men de ansvariga går fria.

Och här har välfärdsstaten ett stort problem. Politiker är per definition friade från juridiskt ansvar för de beslut de fattar i sin position som folkvalda. De kan avsättas vid nästa val, men det förutsätter att missförhållanden uppdagats. Och skulle det hända så kan de avgå med goda avgångsvederlag. Administratörerna kan knappast ställas till ansvar för det som politikerna godkännt så länge det inte rör sig om straffbara handlingar som mutbrott, förskingring etc. Ett moment 22, som fungerar som ett perfekt skydd för de ansvariga.

Ansvaret måste klarläggas och en tydlig etiskt rättningslinje för de folkvalda och administratörerna måste läggas fast. De missförhållanden som råder i vården är ett politiskt uppdrag som måste bli en del av det välfärdsprogram som socialdmokratin går till val på 2010.