Idag så åkte jag till Oslo för att träffa en möjlig samarbetspartner. Jag letar efter en kompositör till min föreställning om Bendik Riis, den store lille konstnären från Fredrikstad.
För ett par månader sedan läste jag manuset och Andrew Boyle skriver väldigt musikaliskt. Men jag var rädd för att få en musik som alltför mycket låste fast föreställningen i en viss tidsepok. Därför sa jag på ett tidigt stadium att jag sökte efter elektroniska och moderna klanger. Min kollega på teatern slängde så ut ett namn med ett litet smil. "Men han lär vi ju inte få!"
Skam till sägandes så kände jag inte till denne musiker, men jag fick snart klart för mig att detta var en man med hela världen som arena. Ett av de riktigt stora namnen i modern europeisk jazz. Jag fann snart att han spelat ihop med en av mina stora favoriter, oud-spelaren Dhafer Youssef.
Jag föll direkt för musiken. "Den vill jag ha."
Sagt och gjort, vår producent ordnade ett möte och idag var vi där i hans stora studio mitt i Oslo. Och vi fann varandra direkt, han älskade tanken på att skriva teatermusik, han fångade efter några minuter hela idén för vår föreställning. Vi möttes och i nästa minut var vi i fullt jobb. Det är stor känsla. En känsla av flow. Och en mäktig kraft.
Och jag kan återigen konstatera hur de människor som äger ett verkligt mästerskap ofta visar sig vara så ödmjuka inför de uppgifter de tar på sig. Här finns inga genvägar eller enklare jobb. Här finns bara 100% eller ingenting. Ett mästerskap utan högmod.
För hur lätt hade det inte varit att i hans situation, samma förmiddag färdig med sin nya CD och på väg till koncert i Valencia i morgon kväll, se på oss som kusinerna från landet. I stället för att se det lilla i vår teater så ser han det stora i uppgiften.
Detta är en nåd att stilla önska alla människor.
Vad han heter? Ni får tåla er, i sinom tid kommer det att avslöjas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar