Att klippa gräs är ett måste. Utrustade med liten trädgårdstraktor, en gammal trilskande, rykande Stiga med Britt&Strattonmotor och membranförgasare eller en ettrigt knackande handjagare, mejas grönskan ner till 4 cm eller mindre. Trädgårdens gräs växer och ska klippas. Så är det bara. Ett gissel och en plåga för någon, fristad för en annan och ett avlönat och tidsutmätt jobb för åter andra. Själv tillhör jag de obetaldas skara mellan hopp och förtvivlan.
Vi har en gammal trädgård, en sådan där som egentligen aldrig varit en trädgård. På tomten har stått många hus. Gamla fina handhuggna stengrunder ligger uppsamlade lite varstans, på väg ner i skylande jordtäcke och glömska. Mellan dessa stensamlingar breder sig en trädgård ut. Nej, tillsammans med dessa stensamlingar breder den sig ut. Gräsmatta, buskar, planteringar och fruktträd samsas om de ytor som ligger mellan. I likhet med en japansk trädgård så är det mellanrummen, Ma, som är essensen.
En gammal trädgård har fått en form; sättningar, nedlagda trädgårdsland och rabatter, rötter efter träd som blåst ner eller dött av sjudom, majbrasor och dammprojekt som aldrig blev av har gemensamt skapat en helhet av böljande yta, nivåskillnader, fall och brutna linjer. Allt det där du inte får se i en nyanlagd trädgård med sina konstlade kullar och geometriska planteringar. Klipper du inte gräset så försvinner den gamla trädgårdens karaktär. Gräset blir som ett ludd som döljer det som ligger under. Halvhögt ger det intryck av ingenting, vare sig odling eller kultur. Därför måste gräset klippas. Det är en kulturgärning helt enkelt.
När jag drar igång min gräsklippare och börjar klippa så växer en trädgård fram. Jag skapar den. Den är aldrig sig lik, vare sig från gång till gång eller från år till år. Vissa delar får växa vilt, andra kultiveras. Aldrig lika. Ena gången lägger jag fokus på den gamla inbäddade jersminen, den blommar efter midsommar och ett par veckor framåt. Alltså får den all min uppmärksamhet, jag vill att ögat skall nå den och lusten att gå fram till den för att lukta skall väckas. En annan gång är det den djupröda bondpionens tur. Jag manipulerar och formar. Jag skapar. Jag söker linjerna och jag klipper för att framhäva dem. Efteråt kan jag stå och se på den från olika platser. Med hjälp av en batteridriven klippare och trimmer så kan jag sedan perfektionera kanter och på så sätt lyfta fram dess detaljer.
Jag njuter av detta formande och skapande. Att följa linjen mellan det gamla äppelträdet och gången ner till förra infarten eller från den stora kastanjen fram till altanens yttersta punkt. Vackra rytmiska bågar i ett minilandskap. Känslan av att ha gått där och ögats upplevelse av det färdiga resultatet förenas. Jag kan förnimma den, närmast andas in den. Den bestäms av dina sinnen, inte ditt intellekt. Det är ett sinnlighetens manifest. Ett manifest om det sensuella i att klippa gräs.
För mig finns det bara en sommarlåt. Den har jag älskat till, längtat och suktat och vakat långa ljusa sommarnätter genom.
Andr som ofta skriver om sina trädgårdar är Fritt ur hjärtat och Enn Kokk.
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om trädgård, BritStratton, gräsklippning, mellanrum, sensualism, känsla, sinnen, välfärd, gräs, rabatter, Bottna Kulturfestival, konst
