Och visst blev 2012 ett riktigt skitår.

 Det är bara att konstatera, 2012 blev ett jävla skitår. I världen med klimathot som gallopperar och ett mellanöstern som verkar närmare ett palestiskst holocaust än på länge. I Sverige fortsätter kattrakandet mellan partierna medan ojämlikhet och segregation fortsätter prägla allt utom samhällsdebatten och de politiska initiativen.

Det är nyårsafton och mörkret vägrar ge sig, Ljuset kommer inte genom molnmassorna och det oupphörliga regnet. Den allmänna dystopin gestaltas av naturen själv.

På det personliga planet blev det än värre. Att gå genom en skilsmässa efter 26 år är outsägligt tungt. Jag pendlar mellan att betrakta det som ett gigantiskt misslyckande och att förhållandet bara var tänkt för dessa 26 år. Efter så mycket kärlek och kamp för att ge den en chans, efter så mycket hopp om utveckling bara se den ta slut, att inse att det var en illusion, en löjlig förhoppning som avslutas med en fingerknäppning. Nu finns ju kärleken där trots allt i mina barn och barnbarn, en kärlek som nu får all den omsorg som tidigare gick till förhållandet. Jag kan finna en viss förtröstan i att tänka tanken att det aldrig var menat för mer än 26 år, att jag trots allt fick det. Ett bestämde jag mig dock för, att inte bli bitter, inte låta bitterheten äta mina dagar, min tid.

I arbetet skedde det mycket och där måste jag skilja, så gott det går, på arbetet och arbetsplatsen. I arbetet, det som jag älskar så mycket, förmår jag fortfarande utmana mig själv. I gamla föreställningar som sattes upp för fjärde året, fann jag nya möjligheter och uppsättningen blev bättre än sist trots att den rundade 130 spelningar. I de nya, om Edvard Munch respektive den om kampen för världens mest progressiva grundlag, Om grundloven av 1814, tillåter jag mig gå den svåra vägen och ge mig in på nya områden i scenskonsten. Vi gick under 2012 in i en ny organisation och nya lokaler speciellt byggda för våra behov. Känslan av att gå omkring i ett teaterhus var överväldigande. Arbetsglädjen boostade.

Men om konsten står stark så är dess organisation en katastrof. Nyordningen innebar att all kulturverksamhet i Fylket(=länet) samlades under samma tak och en ny lednigstruktur etablerades. Och den nye direktören hade bestämt sig. Gamla konflikter skulle grävas upp och den nya makten användas till att krossa teatern. Resurserna togs ifrån oss, oändliga möten, som till slut tog mer av vår tid än skapandet, gick åt till att diskutera hans tyckande och menande. Påstående utan täckning av fakta och verklighetens siffror tvingade oss till att ägna tiden åt meningslöst pladder och när tyckandet var tillbakavisat anmälde direktören nytt tyckande som krävde vår tid. Om och om igen utan uppehåll. 

I sociala medier blev jag passiv, jag slutade blogga och twittra. Bloggandet eftersom debatten upphörde i den. Twittret därför att det blev just det, planlösa parningsrop och förnöjsamhet över att ha funnit mat.

Halmstrået jag trots allt griper är konsten, den dör inte, den finns kvar därinne i mig. Jag tog upp min fotograferande igen efter 20 år, det som stals ifrån mig en idiotisk natt i Salamancha då alla mina kameror och all min utrustning stals ifrån mig tillsamman med min lust. Men 2012 kom den tillbaka. Jag fann glädje i bilderna, i att se bilderna innan de tas, att erövra den moderna tekniken och låta den förenas med den gamla. Så 2013 ska jag låta gå i konstens tecken odelat och helt.

Och visst finns det flera ljuspunkter, arbetet med Göteborgs Symfoniker, min cykelglädje och viktminskning, alla besöken hos och av släkt och vänner .... så.... kanske måste man ändå säga att det blev ett skitår med stora reservationer. :)

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om nytt år, 2012, #gottnyttar, konsten, kärleken, framtiden