Är det inte dags att förbjuda stat, kommuner och landsting att verka inom välfärden?

 

För ett år sedan ungefär briserade några tidningar i avslöjanden om vanvård och nedmontering av vården i vinsternas kölvatten. Återigen så visar det sig att de våldsamma skriverierna missar själva sanningen. Av blöjvägningar och svältdöd så återstod bara rubrikerna till slut. Det visade sig vara tomma tunnor. Inte heller kunde man se någon skillnadmellan förhållandena inom privat eller offentligt utförd vård.

Likafullt mobiliserade dessa ankor en kraftig opinion som nu lever sitt eget liv. Med upprörda stämmor kräver starka företrädare inom socialdemokratin att ”vinster ivälfärden skall stoppas” alternativt att ”vinstuttag” skall stoppas. När själva vanvården inte längre dög som argument så blev skattesmitandet angreppspunkten. Genom interna lån till skyhöga räntor inom bolagen lyckades ”riskkapitalisterna” undanhålla ”vinsterna från skatt". Och inte bara visade det sig att dessa anonyma riskkapitalister i verkligheten var pensionsfonder, kommunala fonder och statliga bolag, men  att det var en det praxis som i högsta grad också används av det offentliga. Kommunala bolag, AP-fonderna liksom de statliga bolagen med stora vinster lånar ut pengar till sig själva till skyhöga räntor i sin egen verksamhet. Allt för att undgå skatt. 

Och att det inte är något nytt kan alla vi som sedan decennier varit med i köpfesten i offentlig verksamhet i december, då överskotten skall nollas för att slippa skatt. Det görs på varje kommun, på varje universitet och varje institution, varje sjukhus och varje äldreboende. Oavsett det är privat eller offentligt.

Men varför hör man inte Sommestad, Juholt mfl nu kräva att kommuner ska förbjudas att ägna sig åt verksamhet i vården? Ska inte de statliga bolagen förbjudas att göra vinst på offentlig verksamhet? De smiter ju undan skatten? Det gör ju samma förfärliga försyndelser som de privata.

Dock verkar det vara besvärande så kritikerna finner nya angreppspunkter. Vinsterna från räntemanipulationerna i privata företag hamnar i ägarnas fickor via hemliga konton i skatteparadis.

Heureka!

Man tror sig ha funnit grundbulten i den nyliberala konspirationen! Men återigen visar det sig att det inte stämmer med fakta . Visst förekommer det rofferi, men det gör det i allra högsta grad också inom den offentliga sektorn. Fallskärmar och bonusar betalas ut här i samma omfattning som i det privata näringslivet och visst, vår moraliska seismograf registrerar det varje gång.

De flesta av oss tycker inte om att människor berikar sig, även om det sker inom lagens ramar. De ska minsann inte få leka på våran gård. Vi förbjuder dem helt sonika att verka.

När det så visar sig att precis samma beteende är för handen inom det offentliga så upphör vår fantasi. Då faller i stället den moraliska bilan och för ”vår politiker” räcker det med att göra en pudel. Åka på landsomfattande turné och be om ursäkt inför församlingen. Att rikta samma förbudskrav mot den offentliga verksamheten som finansieras av skattemedel blir det inte fråga om.

Man får känslan att kraven mer styrs av kritikernas ovilja mot privat och vinstdriven verksamhet överhuvudtaget. Jag tror att de betraktar vinst som något illa, något som besudlar ett helgat bygge, välfärdsstaten, där de statliga bolagen å andra sidan förverkligar den socialistiska drömmen, om än med några fläckar.

Det är en hycklande politiska kampanj som är illa underbyggd av fakta och visar på dåliga lösningar, verksamhetsförbud.

Välfärdsstaten befinner sig i kris. Det är ovedersägligt. Som Ingvar Carlsson påpekar så har den faktiskt varit det helt sedan 1970-talet. Då, när beslutet om det stora statliga projektet skulle sjösättas. Då, när folkrörelserna och människors egna och ofta kollektiva ansvar för inkomstbortfall och välfärdstjänster, skulle avvecklas till förmån för ”staten och dess skattekista”, denna heliga Graal, som i sin outsägliga visdom en gång skall lyfta människan från krälande i stoftet till en välordnad tillvaro där en armé av statligt anställda en gång skall ta hand om och säkra att vi varje gång får en optimal åtgärd.

Som utopi är den usel, som verklighet än uslare.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om avreglering, Daniel Suhonen, den offentliga sjukvården, den starka staten, förlåt, gemensam sektor, Lena Sommestad, LOV valfrihet, marknadsekonomi, offentlig sektor, privatiseringar, riskkapitalbolag, SAP, samhället, socialdemokraterna, välfärdstaten,