Jag stjäl rubriken från en intressant artikel av Ann Heberlein i söndagens DN. Utifrån en diskussion kring Kierkegaard, Nietsche och den norske samtida författaren Karl Ove Knausgård skriver hon om den självutlämnande romanen. Om själva självutlämnandet som litterär trend. Jag vidgar det omedelbart till en samhällelig trend. I de sociala media lämnar människor sig själva till betraktarens öga. Heberlein frågar sig om självutlämnandet inte till slut blir att man skriver bort sig själv, att man till slut blir osynlig. ”Det finns något insinuant i den där etiketten. Som om självutlämnandet vore en strategi, som om man är beredd att offra sig själv för pengar och berömmelse.”
På teatern arbetar vi nu med vår stora jubileumsföreställning. Teatern fyller 20 och vi firar det. Föreställningen baseras på berättelser som människor från ”vårt” område skickar oss. Vi söker upp, intervjuar, dricker kaffe och samtalet rör sig om en specifik händelse i deras liv, då livet tog en ny riktning. Då det det oförutsägbara hände och livet aldrig mera blev sig likt. Vi söker ”självutlämnande” berättelser och brottas hela tiden med kraven på att inte lämna ut någon. Det är väl en omöjlig ekvation och några inser också detta. Det är mitt liv jag lämnar ut, säger de och jag måste antingen tillåta det fullt ut eller dra tillbaka min text. Vi på teatern, å andra sidan, söker ju texter som har det allmängiltiga som kan beröra alla, vår publik. Vi söker ju inte sensationerna utan det sant upplevda och det känslomässigt starka som berättar historien om vår samtid.
Heberlein tolkar Kierkegaard och skriver: ”I den förmenta öppenheten döljs hemligheter effektivt. Den som berättar allt berättar i själva verket ytterst lite om sig själv, ty den som avslöjar sitt liv blir lika genomskinlig som berättelsen. Man kan skriva bort sig själv, från det unika till det universella. Man blir till slut osynlig.” och jag undrar om hon inte sätter fingret precis på det som vi idag upplever i arbetet på teatern, om berättelsernas relevans.
Som av en märklig slump fick jag igår Lars Noréns En dramatikers dagbok från Bokus rea-på-rean erbjudande. Efter att ha läst Heberleins artikel kunde jag inte avhålla mig från att börja läsa den. Att läsa någons dagböcker är att tränga in i någons liv, det allra hemligaste, det som låses in i en färggrann dagbok med ett lås som låter sig öppnas med en knappnål. Norén skriver om allt, mest sina resor och sina möten med kollegor, bara ibland om sin dåliga mage och sina relationer till partners och barn. Han skriver hämningslöst, man får känslan av att han utlämnar allt. Eller är det bara en stil, det hämningslösa, som döljer hemligheterna. Skriver han egentligen om något mer än det som ändå skvallras om på krogar och i teatrarnas skådespelarloger?
Heberlein ställer så Nietsche, Kierkegaard och Knausgård i Karin Johannissons sökarljus. Hon är professorn i idé- och lärdomshistoria och har skrivit en hemlig bok om ”Hemligheter”. Där skriver hon ”"Hemligheter. Få sociala fenomen är lika laddade. Hemligheten är förhatlig när vi är exkluderade från den och njutningsfull, åtminstone mestadels, när vi är inkluderade. Den representerar makt." Men hemligheter är också omistliga delar av våra jag, ”...i vår uppfattning om vilka vi är. Det visste nog både Kierkegaard och Nietzsche. Utan sina hemligheter är man ingen. Fullt förklarad finns man knappt. ”Gåtfull bör man vara inte bara i andras ögon utan även i sina egna. Jag studerar mig själv och när jag tröttnar på det, tänder jag en cigarr och tänker att Gud vet vad Vår Herre egentligen har menat med mig eller vad han tänker få ut av mig”, skriver Kierkegaard i ”Antingen-eller”.
Här kan integritetens gränser förstås, när genomlysningen riskerar att utplåna jaget. Vi har ett absolut krav på att makten och dess samhälleliga former skall vara möjliga att förstå, att de äger transparens, för att vi skall kunna utöva vår egen makt. Men när makten riktar samma krav på medborgaren, genom övervakningslagar och informationsinhämtning, berövas individerna sina hemligheter, sina jag. Det är det totalitära samhällets rädsla för hemligheter, det är rädslan för självständiga medborgare. Och likafullt kan det inte reduceras till en enkel politisk fråga.
Läs även andra bloggares åsikter om hemligheter, utlämnande, Norén, Karin Johnnisson, Ann Eberlein, frihet, Kierkegaard, Karl Ove Knausgård, politik, Nietsche,
Intressant
11 kommentarer:
Varför är det på detta sättet? Har du någon förklaring?
För att man så att säga blir "case closed" och inga frågor finns kvar? Dit kommer man nog aldrig, så mycket tror jag inte man kan blotta sig.
Osynlig blir man ju bara för betraktaren, upplevelsen av att inte synas är något annat. Men när man slutar ställa frågor har ju en sorts osynlighet inträtt. Jag tror inte att någon tror sig veta allt om den andre, men lika fullt så uphör man finnas till om inga frågor ställs, och det görs ju.
Att rota och skriva så mycket om sig själv som t ex Knausgård gjort gör naturligtvis inte att man upplever det som att man själv slutat finns till. För varje svar man finner när man gräver i sig själv, finner man ännu flera frågor; så är det ju med det mesta, ju mer man kan om något desto mer undrar man. Den som vet minst om sig själv är den som också tänker minst på sig själv.
(edit: Den som undrar minst om sig själv är den som tänker minst på sig själv.)
Djursonen, nej jag tror att det är i betraktarens ögon som "den självutlämnande" försvinner.
Då är vi väl tillbaka där vi började vår diskussion? Att den självutlämnade blir case closed och inte längre intressant, därav "ingen", vilket jag inte håller med om pga flera olika orsaker, bl. a. eftersom det är väldigt ovanligt att någon tror sig veta allt (eller nästan allt) om någon annan, och även om någon skulle göra det är det inte sagt att denne ser den andre som "ingen".
Den avgörande skillnade tror jag är att den självutlämnande aldrig har ombetts att lämna ut sig själv. Mitt intresse som betraktare är villlkorslöst, jag kan stanna til eller jag kan gå, det saknar förpliktelse. Jag har inget ansvar för den självutlämnande, det är enbart den självutlämnande som står där med sin akt. Mer finns inte att säga, inte heller att fråga. Alltså blir denne genomskinlig, inget av intresse finns kvar. I min text drog jag resonemanget vidare mot de totalitära staternas försök att se allt. Man blir självutlämnande mot sin vilja. Du vet inte själv om vilka hemligheter du bär på eller inte. På så sätt utplånas du som individ och ersätts av något annat; en produktionsfaktor, en konsument, en skattebetalre ...
"Mer finns inte att säga, inte heller att fråga. Alltså blir denne genomskinlig, inget av intresse finns kvar." Du menar alltså att självutlämnande leder till det här. Varför finns det inget mer att säga eller fråga? Och i så fall: NÄR nås den punkten och VEM har nått den punkten? Aldrig och ingen är mitt svar. Om staten ser dig som en skattebetalare eller konsument handlar ju om något helt annat, nämligen kategorisering.
Återigen i betraktarens öga, när intresset upphör tror jag frågorna upphör, men jag ska villigt erkänna att det ställer krav på mera tid att begrunda. Jag inser att dina frågor i högsta grad är relevanta. Men det jag gjorde i min text vara att koppla det filosofiska resonemanget till den politiska nivån där människor i de extrema övervakningssamhällena upphör att existera som individer och ersätts av kategorier, precis som du säger. Och jag fann en koppling mellan de här resonemangen som jag är intresserad av att följa upp.
Intressant diskussion. Jag är böjd att hålla med Djursonen. Det är fördjupning vi behöver, men nu handlar utvecklingen om att alltfler ska få sina 15 minuter i rampljuset och sen glömmas bort. Men våra liv pågår ju hela tiden inte bara på den offentliga arenan om den så må vara bloggvärlden, teaterscenen eller whatever. Scenerna blir fler och fler. Rampljuset flimrar allt snabbare och det samspelar med vårt rastlösa nyfikenhet.
Den är nog fin, men behöver balanseras upp med rejält mycket fördjupning.
Skicka en kommentar