Skolan förfaller och debatten med den. Om Zaremba och skolan.

Jag läser inte DN längre. Jag tröttnade på deras alltmer urvattnade och rent ut sagt usla kulturjournalistik. Likafullt så kom jag i morse att läsa Maciej Zarembas artikel från i söndags om Minervaskolan i Umeå. Det är del tre i en artikelserie om skolan från hans hand. Det var en välskriven och spännande inblick i en fungerande skola, om ett fungerande samspel mellan lärare och elever. Det är en optimistisk artikel om skolans möjligheter, om elever och lärare i samverkan på en skola som sätter bildningen i högsätet. Trots goda resultat verkar Minervaskolan och dess ledning vara i skottlinjen för pedagoger och politiker.

Mer hann jag inte förrän jag skulle iväg till jobbet. Men nu läser jag också de två andra artiklarna, den ena om en ”bombad” skola i Kävlinge med lärare och elever på flykt. Den andra bland annat om en framgångsrik vändning av en katastrofutveckling i Haninge kommuns skolor.

Gemensamt för de tre artiklarna är en skoningslös kritik av Skolverket, lärarutbildningarna och den samlade idiotin hos ett stort antal rektorer och lärare följsamma mot de förstnämndas och lokala politikers samsyn kring en skola vars enda uppdrag verkar vara att utgöra samlingspunkt med trivselambitioner. Det är en sylvass kritik av den borgerliga regeringens totala misslyckande i skolpolitiken. Men det är också en hälsosam påminnelse om att, skall vi förstå den svenska skolans förfall så måste vi följa den till tiden då detta förfall började. 20 år tillbaka i tiden.

Efter att ha läst det här så gjorde jag en runda bland bloggarna. Där finns några men inte alltför många om debatterar skolan som ödesfråga. Jag ska stanna vid två. Den ena är skriven av min partivän Jan Andersson från Helsingborg. Han och jag har haft en runda om den komunaliserade skolan förut och jag känner hans ståndpunkt: kommunaliseringen av skolan är bra. Punkt. Varje åsikt, varje andetag som verkar vilja diskutera effekterna av kommunaliseringen är av ondo. Jag vet att Jan Andersson är en klok man och respekterad politiker, också av mig, men i skolfrågan har han låst sig. Därför är det inte heller förvånande att han rubricerar sin text ”DN:s och Zarembas kampanj för Björklunds skola.” Det är trist läsning. I sin förblindade lojalitet med ett skolpolitiskt beslut från 80-talet så ser han inte ens att Zarembas kritik riktar sig just mot Björklunds skola. Men inte bara Björklunds utan också mot den skola som producerar lärarstudenter som inte vet vad multiplikation betyder, och som växt upp i en skola som förkastar bildning och kunnande. Som ersätter kunskapsmålen med trivselfaktorn och pedagogisk likriktning. För Björklunds svar är ju inget annat än tidigare betyg, välvilligt samsynad av den socialdemokratiska oppositionen.

Det här är dumt men det verkliga obehaget gav mig en länk i kommentarsfältet. Där hänvisades till en text skriven av en Elza Dunkels. Elza Dunkels är är filosofie doktor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och en uppskattad föreläsare på diverse konferenser och seminarier. Uppenbarligen en auktoritet på sitt område. Hon beskriver sin morgon över DN som en dag som börjar dåligt, kallar artikeln en parodisk klimax för avsluta med att förklara sig bli lätt illamående av det hela. Med försåtliga glidningar och direkta lögner häftar hon åsikter på honom som inte återfinns i texten. Artikeln måste vara ett resultat av vänskapskorruption enligt Dunkels.

Hennes bloggtext är en obehaglig studie i kategorin förvridning av verkligheten. Det ger en bitter bismak av ett Östeuropa som inte längre existerar.

Och hon bekräftar bilden själv när hon skriver: ”Det är en friskola och som sådan inte ett dugg intressantare än andra. Och de andra friskolornas rektorer får inte heller komma och föreläsa eftersom det förmodligen skulle bli tomt och innehållslöst och studenternas tid är mer värd än så.” Det är politruken som av ideologiska grunder avvisar en avvikande syn som talar. Den med makten som hänvisar kritikern till tystnad.

Här fann jag ytterligare ett exempel på hur systembevararna mobiliserar, med vilket människoförakt de slår mot den som vågar yttra en motsatt ståndpunkt. Är det konstigt att skolan ser ut som den gör? Och till intäkt för sitt människoförakt tar Mats Åsa Lindeborg, hon som enligt egen utsago gick sönder när muren föll!

Lärarlistan är en blogg som också försöker debattera Zarembas artiklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Maciej Zaremba, DN, skolan, politik, Minervaskolan, elever, lärare, samhället,

Intressant.

Utan hemligheter är man ingen.

Jag stjäl rubriken från en intressant artikel av Ann Heberlein i söndagens DN. Utifrån en diskussion kring Kierkegaard, Nietsche och den norske samtida författaren Karl Ove Knausgård skriver hon om den självutlämnande romanen. Om själva självutlämnandet som litterär trend. Jag vidgar det omedelbart till en samhällelig trend. I de sociala media lämnar människor sig själva till betraktarens öga. Heberlein frågar sig om självutlämnandet inte till slut blir att man skriver bort sig själv, att man till slut blir osynlig. ”Det finns något insinuant i den där etiketten. Som om självutlämnandet vore en strategi, som om man är beredd att offra sig själv för pengar och berömmelse.”

På teatern arbetar vi nu med vår stora jubileumsföreställning. Teatern fyller 20 och vi firar det. Föreställningen baseras på berättelser som människor från ”vårt” område skickar oss. Vi söker upp, intervjuar, dricker kaffe och samtalet rör sig om en specifik händelse i deras liv, då livet tog en ny riktning. Då det det oförutsägbara hände och livet aldrig mera blev sig likt. Vi söker ”självutlämnande” berättelser och brottas hela tiden med kraven på att inte lämna ut någon. Det är väl en omöjlig ekvation och några inser också detta. Det är mitt liv jag lämnar ut, säger de och jag måste antingen tillåta det fullt ut eller dra tillbaka min text. Vi på teatern, å andra sidan, söker ju texter som har det allmängiltiga som kan beröra alla, vår publik. Vi söker ju inte sensationerna utan det sant upplevda och det känslomässigt starka som berättar historien om vår samtid.

Heberlein tolkar Kierkegaard och skriver: ”I den förmenta öppenheten döljs hemligheter effektivt. Den som berättar allt berättar i själva verket ytterst lite om sig själv, ty den som avslöjar sitt liv blir lika genomskinlig som berättelsen. Man kan skriva bort sig själv, från det unika till det universella. Man blir till slut osynlig.” och jag undrar om hon inte sätter fingret precis på det som vi idag upplever i arbetet på teatern, om berättelsernas relevans.

Som av en märklig slump fick jag igår Lars Noréns En dramatikers dagbok från Bokus rea-på-rean erbjudande. Efter att ha läst Heberleins artikel kunde jag inte avhålla mig från att börja läsa den. Att läsa någons dagböcker är att tränga in i någons liv, det allra hemligaste, det som låses in i en färggrann dagbok med ett lås som låter sig öppnas med en knappnål. Norén skriver om allt, mest sina resor och sina möten med kollegor, bara ibland om sin dåliga mage och sina relationer till partners och barn. Han skriver hämningslöst, man får känslan av att han utlämnar allt. Eller är det bara en stil, det hämningslösa, som döljer hemligheterna. Skriver han egentligen om något mer än det som ändå skvallras om på krogar och i teatrarnas skådespelarloger?

Heberlein ställer så Nietsche, Kierkegaard och Knausgård i Karin Johannissons sökarljus. Hon är professorn i idé- och lärdomshistoria och har skrivit en hemlig bok om ”Hemligheter”. Där skriver hon ”"Hemligheter. Få sociala fenomen är lika laddade. Hemligheten är förhatlig när vi är exkluderade från den och njutningsfull, åtminstone mestadels, när vi är inkluderade. Den representerar makt." Men hemligheter är också omistliga delar av våra jag, ”...i vår uppfattning om vilka vi är. Det visste nog både Kierkegaard och Nietzsche. Utan sina hemligheter är man ingen. Fullt förklarad finns man knappt. ”Gåtfull bör man vara inte bara i andras ögon utan även i sina egna. Jag studerar mig själv och när jag tröttnar på det, tänder jag en cigarr och tänker att Gud vet vad Vår Herre egentligen har menat med mig eller vad han tänker få ut av mig”, skriver Kierkegaard i ”Antingen-eller”.

Här kan integritetens gränser förstås, när genomlysningen riskerar att utplåna jaget. Vi har ett absolut krav på att makten och dess samhälleliga former skall vara möjliga att förstå, att de äger transparens, för att vi skall kunna utöva vår egen makt. Men när makten riktar samma krav på medborgaren, genom övervakningslagar och informationsinhämtning, berövas individerna sina hemligheter, sina jag. Det är det totalitära samhällets rädsla för hemligheter, det är rädslan för självständiga medborgare. Och likafullt kan det inte reduceras till en enkel politisk fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om hemligheter, utlämnande, Norén, Karin Johnnisson, Ann Eberlein, frihet, Kierkegaard, Karl Ove Knausgård, politik, Nietsche,

Intressant

Faktum är att vi lever av att klippa varandras hår och ansa varandras mustasch

Det handlar om att förstå sin samtid. Veta vad som händer och inse hur verkligheten ser ut. Det är socialdemokratins stora utmaning och vårt eget ödesdrama. Under ett helt sekel var det den socialdemokratiska rörelsen som bestämde sin samtid och dess verklighetsbild. Av en självuppoffrande arbetarklass´ slit skapades de överskott som välfärdsamhället fördelade. Vårt grundläggande synsätt utgjorde centrum i samhällsdebatten. Den borgerliga oppositionen tyckes mest vara ett demokratiskt pynt, som till nöds fick låna makten när lejonet måste dra sig tillbaka för att slicka sina sår.

Men förväxla inte nutiden med gårdagens socialdemokratiska dominans. Den är för evigt borta. Socialdemokratin kommer aldrig mer kunna diktera samhällsdebattens fokuspunkter. Dagens samhälle tillåter inte längre en mobilisering i politikens uppsamlingsheat. Människor byter lojaliteter med samma självklarhet som de komponerar sin egen spellista på Spotify.

När en gång ledande socialdemokratiska ideologer som Enn Kokk förklarar att den enda förnyelse som krävs är en återgång till 1970-talets ståndpunkter så ger det samtidigt det politiska nyspråket och den politiska slutenheten mot omvärlden ett ansikte. När den nyvalde partiledaren Håkan Juholt sätter mustasch på samma ansikte och käckt deklarerar att vi inte kan leva på att rasta varandras hundar eller klippa håret på varandra, så plockar han fram en av 1970-talets industriromantiska favvo-floskler. Juholt menade det som en retorisk fullträff på RUT och ROT, men åstadkom bara ett stort tomt hål. Sida vid sida med sin nyvalde ekonomiske talesman.

Det var en luftpastej som i stället för finna sitt mål, obarmhärtigt visade hur en ålderdomlig retorik inte förstår sin egen samtid. För faktum är att i vårt samhälle lever vi av att klippa varandras hår, städa varandras livsrum, skjutsa varandras barn, torka varandras stjärtar och lösa varandras dataproblem, hantera varandras pengar och uppfostra varandras barn. I en globaliserad värld skapas värden både i tillverkningsindustri och tjänstesektor som cirkulerar i en lika globaliserad ström av pengar som omsätts i allt från musik till take-awaysushi, nybyggda hus och omsorg i skattefinansierad offentlig sektor medan allt färre bryter malmen, fäller skogen, bygger bilarna, kokar pappersmassan. Vi lever kort sagt i ett tjänstesamhälle.

Och lika lite som en återgång till 1970-talets retorik beskriver verkligheten, lika lite kommer en partiledare som vänder ryggen åt framtiden att vinna medborgarnas förtroende. De få dagarna för nostalgiskt 70-talsrus är över.

Intressant.

Läs Peter Karlberg och Johanna Graf om den nödvändiga samtidsdebatten. Och Anna-Marie Lindgrens något förvirrade försök att ärerädda ett linjetal.

Läs även andra bloggares åsikter om samtid, det Goda Samhället, samhälle, socialdemokratin, Håkan Juholt, RUT-avdrag, ROT-avdrag,