ner kommer man alltid

”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra..."

2012-01-31T23:27:00.002+01:00

Hans Nielsen Hauge fick som 25-åring kallelsen. Han var känd som en stor predikant och av kyrkan ansedd som en upprorsmakare. Hans förmåga att fånga människor med sin retoriska förmåga var stor. Det berättas att han en gång i Tune socken höll en predikan som väckte ett sådant gensvar från menigheten, att den utbröt i lovsånger och hallelujarop. Efter högmässan trängdes människor kring honom för att tacka och man uttryckte hur fantastisk hans predikan varit. Hauge svarade då: ”Ja, jag vet, djävulen viskade det i mitt öra redan när jag gick ner från predikstolen.”. Han visade då hur förförande och farligt folkets beundran för ens talekonst kan vara, en beundran som djävulen kan nyttja för att blända och förvilla.

När jag läser om den här händelsen kan jag inte låta bli att associera till en nyligen avsatt partiordförande. En man som som aldrig hörde eller förstod vad djävulen viskade. Han lät sig bländas och trodde att han var osårbar, vilket ledde till hans fall.

Det som förvånar mig är den ilska som släpptes fri i partiet efter att han till slut var borta. Jag trodde väl också ibland på att han hade stödet från gräsrötterna, men i måndags förstod jag vad tystnadskulturen gör med människor. När jag var på arbetarkommunens styrelsemöte igår så gav flera uttryck för hur förbannade de var på denne man som på 10 månader var på god väg, men inte hann förstöra partiet fullständigt. Och det var en ilska som jag aldrig har sett i partiet förr. En ilska som jag kände igen mig i och faktiskt till slut också gav uttryck för.

Väl så kraftfull som en gång ovationerna var.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om förvillelser, dvävulens viskningar, ledarskap, politik, partiledare, storhetsvansinne

Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men...

2012-01-18T21:42:00.001+01:00

Jaha, så är det dags att vända blad. I framtiden kommer jag mera att blogga utifrån min egen horisont, från mitt yrke som regissör och mitt liv som boende och verksam på landet.

Jag har under några år i allt högre grad låtit mitt engagemang för en framtidsinriktad socialdemokrati dominera mina texter. Jag närde en tro och en förhoppning om att det skulle finnas en hunger efter debatt inom socialdemokratin, att modiga medlemmar skulle vilja kasta sig ut i ett sökande utan säkerhetsnät och med ambitionen att vända på varje sten. Istället fann jag en rädd och ängslig församling vars blinda lojalitet med sina företrädare fick dem att tro att det var verkligheten som svek partiet och inte tvärtom. Den arenan lämnar jag gärna, verkligheten är bra mycket mer spännande. Jag är fortfarande socialdemokrat och tänker fortsätta med det, men det betyder ju inte att jag önskar fortsätta klafsa omkring i gyttjan.

Alltså ett streck.

Jag har sedan någon månad delat mitt liv med Samuel Beckett, den store irländske författaren till bland annat I väntan på Godot.

Jag bearbetar romanen Den Onämnbare för teaterscenen. Texten ska vara färdig till första februari och premiär blir i april. Om allt går vägen.

Beckett kan som få andra skriva och gestalta tankar och känslor hos människan i sina olika livsfaser. Han beskriver utsattheten hos människor på marginalen, de som kämpar för att få vara precis som de är. När jag läser Molloy-triologins berättelser om existenser som kanske på utsidan uppfattas som helt normala, men själva från insidan beskriver den utsatthet som förlamar och begränsar. Det är kämpande människor som var och en av oss kan känna igen oss i. De som varje dag slåss mot osynliggörandet är ett tema för min föreställning.

Jag publicerar en del av texten här. Det är ofrånkomligt att inte associera till dagens svenska politiska verklighet. Läs den långsamt, gärna högt och känn hur orden syresätter hjärta och hjärna.

”Hela den här historien om en uppgift som skall fyllas innan jag kan sluta, om ord som ska sägas, en sanning som jag måste hitta innan jag kan sluta tala, sluta lyssna, har jag hittat på i hopp om att den skulle ge mig tröst, hjälpa mig att fortsätta, att tro att jag befann mig på en väg, att jag rörde mig mellan en början och ett slut, ibland på väg framåt, ibland bakåt, ibland på avvägar, men att jag på något sätt hela tiden avancerade. Lögner.

Jag har ingenting att göra, ingenting särskilt vill säga. Jag skall tala, vad nu det innebär. Jag måste tala fast jag inte har någonting att säga, ingenting annat än andras ord. Jag kan inte tala, jag vill inte tala men jag måste tala. Ingen tvingar mig, det finns ingen, det är en tillfällighet, det är ett faktum. Ingenting kan någonsin befria mig från det, det finns ingenting, ingenting att upptäcka, ingenting som kan minska det som återstår att säga, jag har ett hav att ösa ur, det finns alltså ett hav.

Att jag inte har låtit lura mig blir min största behållning, mitt stora mästerverk, att jag har låtit lura mig mot min vilja och trott att jag inte gjorde det och vetat att jag gjorde det och inte lurat mig själv att tro att jag inte lät lura mig. För vad som helst duger inte, det borde duga, men det duger inte.”

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Beckett, den onämnbare, teater, skådespelare, debatt, konst, politik, socialdemokraterna,

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga är ju rena dårpippin.

2012-01-14T18:37:00.003+01:00

Jag ska försöka knyta ihop den lilla miniserie jag startat det nya året med. Jag har fört fram tesen att socialdemokratins stora projekt, den starka staten, som skulle bära välfärden på sina axlar, inte har lyckats med sina föresatser. Det är dags för socialdemokratin att ta itu med detta misslyckande, sina fel och brister som Ylva Johansson uttryckte det. Jag har pekat ut makt, delaktighet och integration som mål för att nå huvudmålet för alla, frihet.

40 års erfarenhet visar att de stora centralistiska projekten inte klarar det på egen hand. Medborgarnas engagemang och egeninsats försvinner. Makten över vardagen förloras till tjänstemän och politiker. Jag är övertygad om att framtidens samhälle måste bygga på radikalt mycket mera självförvaltning och egenmakt. De stora kolosserna har visat sig innebära stora problem, det existerar inte längre ett planekonomiskt alternativ om vi fortsättningsvis vill bevara den demokrati som vi har idag.

En fungerande politik kan inte byggas på vad vi inte gillar i de andras politik. Det uppfattas bara som gnäll. Framförallt så öppnar den inte ögonen för alternativa lösningar. Vi engagerar inga kring gemensamma samhälleliga projekt genom att peka på motståndarnas tillkortakommanden. Några tror att det räcker med att vi håller fast vid de klassiska socialdemokratiska värdena. Det är dödsdömt om vi inte fyller ideologin med ett innehåll byggt på nya erfarenheter och nya kunskaper.

Ta frågan om vinsten i sjukvården. Här verkar s falla för en typisk ”inte”-politik. Vinster i den skattefinansierade vården ska inte tillåtas. Det är lätt sagt, men när det skall förverkligas så får den politiken problem. Flera tiotusentals företag är verksamma inom den försäkringsfinansierade svenska vården. De ska alltså alla beläggas med verksamhetsförbud.

Det är svårt att se på vilket sätt vården skulle bli bättre genom med ett sånt ”vallöfte”. Vårdens stora problem är köerna, den sviktande tillgängligheten, den dålig kvaliteten, vårdskadorna och medborgarnas bristande inflytande över sitt eget tillfrisknande? Vad är vårt politiska svar på det?
Det måste ändå vara den goda vården som är huvudmålet. Här ligger själva kärnan i ett vårdpolitiskt program. Vi måste definiera de verkliga problemen, ange vad vi ska förändra till det bättre och gå till val på det.

Att då göra verksamhetsförbud och företagsnedläggning till en huvudfråga och rikta udden mot valfrihet i vården är ju rena dårpippin. Dåligt underbyggda och populistiska kampanjer mot vinster och rovgiriga kapitalister är att kasta ut barnet med badvattnet. Carema har visat upp flera exempel på dålig vård. Men de har också fått klä skott för förhållanden som de ingalunda är ensamma om att visa upp.

”Årets vårdskandal” har det kallats. Men hur var det egentligen med fakta? Den detaljrika historien om mannen som lämnades ensam framför tv för att dö visade sig komma från en person som inte var i tjänst när mannen dog. Blöjvägningen var ett landsomfattande projekt som både privata och landstingsägda vårdgivare deltog i och att svält är en av de vanligaste dödsorsakerna i svensk äldreomsorg är känt sedan länge.

Faktum är att det inte finns några som helst belägg för att landsting, kommuner eller non-profit-företag skulle utföra bättre vård än vinstdrivna företag. Inte motsatsen heller för den delen. Men däremot så blir det billigare med företagsdriven vård. Caremas ligger 10-15% lägre i kostnad vid upphandlingen än landstingsdrivna vårdplatser.

Om nu Carema kan utföra vård till en kostnad som är 10-15% lägre än landstings-diton, då frågar man sig vad landstingen gör för pengarna. Redovisas de som överskott? Återinvesteras dem? Alla som arbetat inom offentlig förvaltning vet vad som händer mot slutet av året. Den stora köpfesten inleds då risken för ett överskott skall förvandlas till balans eller kanske ett litet underskott så att inte storleken på nästa års anslag minskas. Till vilken nytta är oklart, man använder alltså mångmiljardbelopp utan att någon egentligen vet till vad. Vi får inte bättre vård, inte bättre tillgänglighet men någonstans i den offentligt drivna vården förbrukas dessa miljarder. Skillnaden mot att dela ut dem som vinst är marginell.

Vårdens kvalitet har andra drivkrafter, och det är detta vi måste försöka förstå och finna fram till bra politiska lösningar för. Kvalitet är inte alltid mätbart i statistiska sammanställningar. Vården är i högsta grad en ”upplevelseindustri”. Få områden i samhället utlöser så mycket tyckande som vården. Och på något sätt så visar allt detta tyckande och alla dessa historier om upplevelser av vården att medborgarna bryr sig. Men det berättar också att de känner sig maktlösa och utsatta för godtycke, oavsett om det gäller av självgoda politiker eller rovgiriga riskkapitalister.

Debatten om vård och omsorg ska handla om effektivitet och sparnit, men i ännu högre grad hur vården organiseras, om medborgarnas inflytande, om vårdskador och tillgänglighet, kort sagt om vårdens kvalitet. För även om Carema är ett företag av blodtörstiga, utsugande kapitalistsvin så kan man inte bygga en politisk kampanj som säger nej till alla vinstdrivande företag på grund av dem. Folk vet av egen erfarenhet att det inte är problemet. Det vore en typisk inte-politik som missar medborgarintresset.

Det är bara genom att fokusera på förbättrad kvalitet, tillgänglighet och patientinflytande som en framgångsrik politik kan formuleras. En ja-politik som klart visar vad vi vill ha. Det är en politik för medborgarnas intressen.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om vården, omsorgen, politik, politiker, socialdemokratin, Carema, vinst,

En politik för frihet kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration.

2012-01-08T18:45:00.001+01:00

Medan jag filar på slutsatserna av den gångna veckans bloggande så publicerar jag ett mus-steg och några tankar kring de politiska frågorna i ett program för framtiden.

Jag läser Peter Högbergs blogg där han i rubriken skriver att mittens rike är fullt. Från vänsterpartiets kongress till socialdemokratiska bloggar hörs om trängseln i mitten. Man får ofta känslan av att det skulle vara förknippat med skam att befinna sig i mitten. Men det är ju där folk är, så varför skämmas?

Idag står vi handfallna inför mitten, socialdemokraterna verkar sakna självförtroende och leta febrilt efter väljargrupper som inte befinner sig i mitten, som om det vore trängselskatt på dem. Några stretar emot, och påfallande många verkar attraheras av tanken på att finna den oupptäckta kontinenten, väljarna som hållit sig gömda och bara väntar att någon, s helst, likt Sven Hedin på sina mongoliska resor skall komma från civilisationen och ”upptäcka” dem. Men det finns inga oupptäckta kontinenter längre. Vi måste inse detta. Sverige är ett land där allt fler har fått det så mycket bättre. Mer än hälften kan idag räknas till gruppen välstående och mycket välstående. Och runt en tiondel kan idag precis som för 20 år sedan räknas till gruppen fattiga.

Som jag ser det så är det inte trängseln i mittens rike som skrämmer, det är bristen på politiska alternativ som ringer i klockan. Vilka andra vägar finns det för denna mitt att gå i framtiden? Det måste ett parti som önskar sig framgång på det politiska fältet kunna svara på. Idag är ”mittenpolitiken” snarare en konkurrens om vem som kan kalla sig bäste förvaltare av det redan uppnådda. Väljarna förväntar sig att löften infrias. Och då måste ett parti med regeringsambitioner kunna presentera ett politisk alternativ som svarar på dessa väljares önskningar. På vilket sätt kan vår solidaritet med de sämst ställda förenas med majoritetens strävanden? Kan den fattiges väg ut ur fattigdomen förenas med en legitim framtidsförväntan hos en välbärgad majoritet?

Jag är övertygad om att det handlar om makt och delaktighet, makt över sin egen vardag och delaktighet i det som förändrar den. Det är lika giltigt för den som pendlar kring medellönen som för den som vänder på 7000 kronor för att få dem att räcka månaden ut. Det är lika viktigt för den medelklass som slåss för att få ”livspusslet”, dvs att få arbete-barn-dagis-curling-skola-samliv, att gå ihop, som för den som pga arbetslöshet eller sjukdom har all tid i världen men inga pengar att fylla sitt liv med.

Makt och delaktighet är tid och inflytande för de välstående och integration och frihet från förnedring för den fattige. Det kan kanske tyckas vara oförenligt, omöjligt att sammanfoga i en politisk plattform. Men det är ju det som kännetecknade socialdemokratins stora genombrott under 1900-talet, förmågan att förena stora medborgargruppers, folkmajoritetens till synes sinsemellan oförenliga särintressen till ett gemensamt. När vi frigjort oss från vänsterns auktoritära klasskampspraxis fann vi utrymmet för en politik som faktiskt appellerade till en bred majoritet.

Jag tror att vi står inför ett nytt decennium där uppgifterna igen står på samma sätt, om än med helt nytt innehåll. Och de kan sammanfattas i makt, delaktighet och integration. En politik för frihet. Den politiska utmaningen för ett framtidsinriktat socialdemokratiskt parti ligger i att utforma en konkret politik för detta, och då håller det inte att bara se den borgerliga regeringens brister, att bli ett gnällparti med ”inte”-frågor, utan vi måste först och främst våga se samhällets brister. De brister som vi själva i högsta grad bär ansvar för.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om mittens rike, mitten, politik, integration, makt, socialdemokraterna, delaktighet

Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna.

2012-01-05T11:03:00.002+01:00

Del tre.....

Kooperation och självförvaltning har alltid varit en del av den socialdemokratiska traditionen. Ibland starkare, ibland svagare.

Den socialdemokratiska rörelsen ville flytta människornas vardag bort från det gamla undantagssamhället. Trygghet var ett ledord. Att mista jobbet skulle inte medföra fritt fall ned i armodet. Förlorar du allt skall ändå samhället stå där och lindra smärtan och förbehållslöst trygga överlevnad och nybygge av det egna livet. Blir du sjuk ska vården var tillgänglig lika för alla. Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna. Det var med ditt arbetes insatser du säkrade detta. De goda åren skulle borga för de dåliga. Inför lagar och regler skulle alla vara lika. Jämlikhet var målet men också ett medel. Och friheten skulle bli resultatet.

Men jag frågar, blev det verkligen så som det var tänkt? Förverkligar den starka staten vår drömmar?

I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.

Det kooperativa blev korporativt, samhällets motsättningar överbryggades i statens korridorer. Karl XV´ s stolta devis att ”Landet skall med lag byggas”, med anor i de gamla landskapslagarna från tidig medeltid, fick ersätta det mera klassmässiga ”från mörkret stiga vi mot ljuset.” Reformismen blev till parlamentarism. Politiskt arbete blev liktydigt med valarbete. Och samhället tog mer och mer skepnaden av en stat. Lagstiftarna blev ideologiproducenter, ideologin fann inte längre sin form och sitt innehåll i vardaglig politisk praxis. På det lokala planet kom pragmatismen i de kommunala församlingarna att ersätta idéburet arbete. Det fanns inte längre plats för punkten ”Rapport från folkrörelserna” i partiarbetet. Bygglovsärenden och utskänkningstillstånd var ju så viktiga, bevars. Och i riksdagen tar experterna över, kanslierna växer och sakkunskapen serveras som utkast och färdiga lagtexter.

Det är den allmänna trenden.

Låt oss se på två av den starka statens flaggskepp. Socialtjänsten och Försäkringskassan.

Från det tidiga 1900-talets fattigstugor, barnhem och utauktionering av sociala problem skapades en ”neutral” och ”objektiv” socialförsäkring, styrd och hanterad av oförvitliga tjänstemän utan egenintresse. På så sätt skulle människans värdighet respekteras och var och en få en jämlik behandling. 1956 fick kommunerna det samlade ansvaret för fattigvården och verksamheten kallades socialtjänsten. Från att vara en biståndsförvaltning kom socialtjänsten att växa internt och med tiden ekonomiskt slå i taket. Möjligheterna och regelverken kring biståndet skärptes till den grad att omsorgen om skattemedlen till slut blev viktigare än den om medborgarna. Villkoren för att få samhällets stöd kräver alltmer underkastelse och förnedrande behandling. Av fattigvård blev det socialtjänst men alltså fattigvård igen, om än i nya kläder.

Sjukförsäkringen skulle garantera livsuppehället vid olycksfall och sjukdom. Ingen ska behöva gå från hus och hem för att de blivit sjuka. Tanken var väl att sjukförsäkringen skulle säkra attt man fick den tid som krävdes för att snabbt komma tillbaka till hälsa och arbete. Men tiderna förändras. Precis som socialtjänsten kräver att man ska sälja hus och hem för att kvalificera sig för stöd så gör sjukförsäkringen det genom sina allt högre krav på arbetsförmåga. Bedömningen om rätten till sjukersättning görs inte längre av läkare med medicinsk kunskap om personen utan av tjänstemän på Försäkringskassan. Läkarnas kompetens på området ifrågasätts av lekmän, och läkarna ”lär” sig vad som gäller. Den sjuke själv blir en bricka i spelet där hälsan blir underordnad myndighetens budgetdisciplin. För det är ju inte i första hand för att djävlas i största allmänhet som parxis blivit som den är. Det är ren och skär omtanke om skattepengarna. Här skall hushållas och sparas till den grad att sparmålen överordnas själva verksamheten. Den sjuke skall i så liten utsträckning som möjligt belasta välfärdsstatens organisationsstruktur.

Välfärdens institutioner omvandlas från försäkring till förnedring. Visst! Ingen svälter ihjäl och få barnfamiljer drar omkring utan hus och hem på jakt efter en nådig skärv. Och den cancersjuke slipper efter några mediuppslag att dela ut tidningar. I huvudsak ser det helt och rent ut, men för den som en gång varit inom systemet, lyser eldskriften ”I som här inträden låten hoppet fara”.

Och ytterst så är det partiernas företrädare i nämnder och utskott som utformar och lägger dessa system tillrätta. De stiftar lagarna och de fattar besluten. De har blivit den starka statens flitiga myror.

Och jag frågar igen: Var det så här vi ville ha det? Var det detta 1970-talets sociala ingenjörer såg i sin vision? Var det för detta man offrade folkrörelsesamhället?

I morgon avslutas det här blocket med fjärde delen. Ett försök till ett politiskt svar med avstamp i dagens verklighet.

DN1,DN2, DN3, DN4 Folkbladet, Folkbladet2

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om den starka staten, kooperation, sjukkassan, socialtjänsten, välfärdstaten

Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

2012-01-03T07:26:00.003+01:00

Ok, låt oss fortsätta från gårdagens postning: Socialdemokraternas stora projekt, den starka staten, blev ingen succéhistoria.

För det första: man verkade inte ha räknat med att andra parlamentariska majoriteter kunde få väljarnas förtroende att förvalta den. Antingen föreställde man sig att den starka staten skulle vara så perfekt att inget parti med normal överlevnadsinstinkt skulle våga sig på att ändra på den, eller så gnuggade man geniknölarna för att finna sätt att förhindra nyckfulla väljarna att blanda sig i själva systemets hjärta, men hann inte med den reformen.

Därför står nu socialdemokraterna handfallna inför en borgerlig regering som man hävdar river ner välfärdsstaten. Partiet ägnar hela sin kraft åt att anklaga de borgerliga för att de driver den politik de lovat väljarna; sänkta skatter, mer i plånboken, valfrihet inom skola, vård och omsorg, konkurrensutsatt infrastruktur. Men precis som i valet 2010 kommer den taktiken att misslyckas 2014. Väljarna straffar inte partier som står för sina vallöften.

Jag tycker inte att alliansen driver en bra politik. Men jag påstår att s inte klarar av att formulera ett politiskt alternativ. Återställarlöften, löften om att backa 20 år i tiden för att komma på rätt spår igen attraherar inga andra än några envetna partiveteraner. Oppositionspolitiken saknar logik. För vem vill backa tillbaka för att åter bygga upp den stat som visade sig så bräcklig att en ickesocialdemokratisk regering kunde rasera den på en mandatperiod? Självfallet är det så att den stora majoriteten av medborgare inte ser eller upplever det totala förfall och mörker som oppositionen målar upp. Så länge vi inte inser det, utan hänger oss åt att beskriva socialdemokratins svåra läge som en utifrån, och inifrån(!), iscensatt konspiration, så kommer våra opinionssiffror att sjunka och val förloras.

Ylva Johansson skriver i sin blogg igår: ”Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls. Men vi måste också uppträda med självförtroende och tilltro till vår egen politik och vår egen ideologi. De som tar de låga opinionssiffrorna till intäkt för att vi bör närma oss moderaternas politik tar allvarligt miste.” Och jag kan inte annat än att instämma. Hon sätter fingret precis på den ömma punkten. Jag skulle önska att hon snart deltar i diskussion kring vad det konkret handlar om.

Så låt oss fortsätta. Vad har 40 års bygge av den starka staten gett oss? Jag ska i den här postningen koncentrera mig på en av de sociala försäkringarna i trygghetssystemet, a-kassan. Ta en funderare över vad vi har gjort av vårt historiska arv!

Arbetslöshetskassorna här landet byggdes upp av de som behövde dem. I solidaritetens namn lämnade var och en på en arbetsplats sin skärv till det gemensamma skyddet mot det yttersta armod man riskerade hamna i när maktfullkomliga arbetsgivare, krisande företag, världsbrand och annat ställde människor utan arbete och egen försörjning. Man tog ett gemensamt ansvar för andra och sig själv. Dessa kassor kom att knytas till fackföreningarna, vars uppgift ju bara var den andra sidan av samma mynt, att gemensamt försvara och tillkämpa sig mänskliga rättigheter och en skälig lön för sitt arbete.

I fackföreningen kände man inte till varandra, man kände varandra. Solidariteten och det gemensamma ansvaret hade namn och ett ansikte, man visste vad folk åt till middag.
Det är klart att i ett sådant sammanhang skulle det mycket till för att försöka lura till sig något man inte förtjänat. Men än viktigare, medlemmen hade makt över sin egen försäkring. Försäkringen hade tillhörighet. A-kassornas framväxt blev en viktig del i arbetarklassens organisering och gav uthållighet och styrka i kampen.

Lite historia: I mitten av 40-talet bildade samtliga Sveriges 32 a-kassor Samorganisationen till ömsesidigt stöd för varandra. Risken för förödande fattigdom för arbetare var omintetgjord. Solidariteten visade musklerna. Akassorna blev en maktfaktor.

Men på slutet av 70-talet börjar så den statliga, den skattefinansierade delen av försäkringen att växa för att kulminera i 1998 års nya lagstiftning. Staten hade tagit över. Försäkringen finansieras idag till 90% av skattemedel och bara 10% av medlemmarnas avgifter. Till namnet fortfarande medlemsorganisationer men i verkligheten bara ett förvaltarskap av en statlig ersättning. Och med det följde attitydförändringen. A-kassa blev behandlat som vore det ett bidrag, du skulle kvalificera dig för att nyttja det och du var per definition misstänkliggjord som potentiell fuskare. A-kassan hade blivit ytterligare ett redskap i den starka statens förnedringsapparat. Med mössan i hand ska du, som en gång ägde och självförvaltade din a-kassa, nu bevisa din oskuld och till var tid vara tillgänglig för inspektion.

Javisst jag hårddrar, men a-kassan som en samlande, solidarisk kraft har fullständigt spelat ut sin roll och blivit en integrerad del av staten. Var det så vi hade tänkt oss det? Förvandlades den inkomstförsäkring som vi en gång ägde och styrde gemensamt till något annat när den förstatligades?

Idag lämnar man försäkringen när avgiften blev höjd till 400 kronor, men betalar gärna mer för en hemförsäkring för att inte tala om det tiodubbla för mc-försäkringen. Så långt har a-kassan försvunnit från oss att vi ser det som ytterligare en beskattning av en stat som inte kan uppfylla sina löften. 78% av lönen blir en sanning för bara 4% av medlemmarna. Makt och inflytande kan vi söka bland skyarna. Så jag ställer frågan igen. Var det så här vi tänkte oss välfärdens organisering? Är det detta som förtjänar att kallas gemensam sektor? Eller var det så att vi helt enkelt avskaffade den när vi kastade folkrörelserna överbord på 1970-talet?

Fortsättning följer......

Intressant?

Peter Karlberg skriver här om Ylva Johansson, Utsikt från ett tak fyller på. Göran Greider som tror att det enda alternativet till staten är privatiseringar. Tord Oscarsson och Bror Perjus som aldrig försummar att ge det devota ett ansikte.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, a-kassa, staten, den starka staten, solidaritet, gemensam sektor,

Vi måste våga prata om det!

2012-01-01T14:08:00.001+01:00

Låt oss bara få sagt det från början. Varje regering är ansvarig för det som händer i samhället och vilka förhållanden som råder. Men ansvarig är inte detsamma som skyldig. Förhoppningsvis försöker varje regering att fullfölja de vallöften som de ställt i sikte och fått väljarnas förtroende för. Även om jag personligen kanske inte gillar dem.

Med detta enkla postulat så tänker jag försöka göra några debattinlägg om varför socialdemokraternas läge i opinionen är så dåligt och vad som borde göras. Jag förstår till fullo att jag med detta kommer att kallas köpt, femtekolonnare, krypskytt, nyliberal, svikare, högersosse och andra kända eller aldrig förr hörda tillmälen. Men framförallt så kommer sakfrågan att behandlas med tystnad. För debatt om det socialdemokratiska projektet verkar vara det som minst av allt lockar socialdemokratins medlemmar och sympatisörer att tänka och formulera sig.

För några veckor sedan hade jag en debatt med Ingemar EL Göransson. Han är socialdemokratisk debattör och frilansjournalist som skrivit mycket om reformismens kris. Framförallt så har han koncentrerat sig på vad som skedde under slutet av 1980-talet och det som han kallar nyliberalismens intrång i socialdemokratins ideologi.

Den här gången tog han fasta på en tanke om att kommunismens fall i Europa inte bara drabbade de kommunistiska partierna utan även socialdemokratin. Att socialismen, som ett annat ekonomiskt system, blev misskrediterat av kommunismens exempel. Jag å min sida hävdar också att kommunismens fall i Östeuropa blev socialismens kris. Men jag menar att det var hela tanken om planekonomi som gick i stöpet.

1900-talet karaktäriseras av flera stora planekonomiska experiment både till höger och till vänster. I samtliga fall så har planekonomin visat sig oförenlig med demokrati och jämlikt fördelad välfärd. Marknadsekonomin, med alla sina brister, har på samtliga områden varit överlägsen planekonomin. Sovjetunionens fall var en smärtsam sista spik i kistan. Vilket drabbade särskilt den starka falang inom socialdemokratin som satsat allt på bygget av en ”demokratisk planekonomi” i form av den starka staten, välfärdsstaten.

Den starka staten byggdes av människor som innerst inne närde en dröm om ett demokratiserat östeuropa med bevarat ekonomiskt system, en socialism med mänskligt ansikte. Dubcek i Tjeckoslovakien, Gorbatjov, Walesa i Polen var några av de reformkommunister som många inom det moderna socialdemokratiska ledarskapet ställde sina förhoppningar till. När det så visade sig planekonomierna imploderade, dvs de föll samman för att de inte längre kunde förse sina medborgare med annat än köer, undermåliga produkter och genuin fattigdom tillsammans med total avsaknad av demokratiska friheter, då kraschade också ett av fundamenten i tanken bakom den starka staten. Planekonomi är inte förenlig med vare sig frihet, jämlikhet eller solidaritet.

Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.

Funktionärer som kvalificerat sig för sina roller genom att lojalt och under fullkomlig tystnad likt Super Marios hoppat, duckat, slagit och plockat på sig värdefull information på nivå efter nivå i det spel som partiets inre liv förvandlats till. Väl framme vid köttgrytorna blir man rikligt belönad. Precis som i de gamla kommunistiska planekonomierna så belönas tystnaden och den trofaste tjänaren av denna tystnad.

Det var inför planekonomins kollaps och det faktum att kostnaden för att driva statsprojektet nu uppnått gränsen till att bli kontraproduktivt, som avgrunden öppnade sig för den starka statens företrädare. Själva tanken att kritiskt granska det socialdemokratiska partiets största projekt, välfärdsstaten, orsakade panik. Ett rosornas krig utbröt, men själva statsprojektet ifrågasattes aldrig, löntagarfonder skapades och avvecklades, SSU lanserade tankar om medborgarnas egenmakt som en alternativ strategi, partiet tog steget fram som riksförvaltare.

Men en verklig debatt om vägen till ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och solidaritet uppstod inte. Därtill var tystnadskulturen alltför stark. Och i stället för debatt så fick vi en sorts upprepning av partisprängningen 1917, men nu som fars. Man delar in partiet i höger och vänster och på så sätt så rycker man undan alla grundvalar för en fri och öppen debatt. Genom mörka mötesrum och bakom slutna valberedningar hörs ett samfällt: ”Tssss...” och skuggan av ett höjt pekfinger, som långsamt förs mot munnens slutna läppar, tecknar sig på väggen. Det stora projektet låter sig icke diskuteras, för om vi tillät det, vad har vi då igen?

Min debatt med Ingemar E L Göransson tog slut i samma andetag som jag nämnde planekonomins dokumenterade oförenlighet med demokrati och de konsekvenser det kommer att medföra för socialdemokratins stora projekt. I stället tog han upp slitna tråden om den nyliberala komplotten mot välfärdsambitionerna. Tystnadens kultur stängde dörren.

Fortsättning följer.....

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, välfärden, den starka staten, debatt, tystnadppen debatt. Genom m

Cirkus S eller en bön om största möjliga tystnad.

2011-12-26T13:31:00.004+01:00

Vi ber om största möjliga tystnad! Vi skall nu få se ett av de mest fantastiska politiska cirkusnumren världen skådat, en enastående prestation. Högt upp under cirkuskupolen kommer nu Sveriges en gång största parti att ta sig på en illusorisk lina från 19 september 2010 till 19 september 2014. Får jag be om största möjliga tystnad.. trumvirvel... trumvirvel ... trumvirvel .... trumvirvel ... kongress 2013 och partiledarval....trumvirvel.... trumvirvel...och så är det äntligen val 2014.

Om det är vår strategi för framtiden då kan vi lägga ner redan nu.

Prinsen på ärten-syndromet slår alla rekord när man som vissa beskriver allt som överhuvudtaget sägs om partiet och eventuella förändringar, som utspel och illvillig kritik, skyttegravskrig, krypskytte av femtekolonnare och som att man sticker kniven i och vrider om! Läs några inlägg på den famösa s-bloggar! Där ser man vilket skrot och korn som tillåts regera. Nazi-metaforererna står som spön i backen. Och följeslagarna bugar och håller tyst. Inte ett ord från de som högljutt bespottar mediadrev och mobbing. Fegarslena mörkar.

Och ni som talar om högt i tak, när kommer ni att reagera på avskummet? Ska inte en medlem och fd partiledare kunna uttala sig i en såpass generell sak som valberedningsarbetet, som hon har lång och närgången erfarenhet av, utan att misstänkliggöras. När hon uttrycker banala självklarheter så reser vissa ragg och kräver inordning i ledet. Men hur smalt ska det där ledet bli? Som den där Folkets tempelsekten i Guyana?

Partiet är tyst, inte ett ord om vad som bör göras. Och folk ropar i öknen. Samtidigt som partiet blir mindre och mindre, och ingen ska tro att det är tillfälligt, folk lämnar partiet på allvar. Det sägs och det känns i hela samhällsklimatet. Varför reagerar ni inte på totalitarismens röster? För är det något som inte drabbar prinsen så är det väl just kravet på öppenhet och hennes konstaterande att både hon och Juholt fått lida av konsekvenserna.

Eller antyder ni på allvar att han på något sätt skulle ha tagit del i valberedningens arbete och därför drabbas av reflektionen?

Men ni tiger, ni instämmer och lägger er platta för underkastelsens och tystnadens vapendragare!

Jag begriper inte varför vi inte sätter ner foten och säger nu får det vara nog! De som vill kväva diskussion och styra partiet bort från normala moderna demokratiska principer in i en medeltida auktoritär lojalitetskultur hör denna medeltid till. Låt dom stanna där, lämna dem bakom oss.

Det socialdemokratiska partiet topprids av starka krafter som verkar önska dess undergång. Som något annat kan man inte tolka alla dessa krav på tystnad. När skall partiets frågor diskuteras om det inte får göras nu? Efter nästa val och vad säger att det lämpar sig bättre då? Eller i Programkommissionens studiecirklar kanske? Har vi glömt utgången av rådslagen före förra valet? Om vi inte ens får diskutera det öppet, hur tror någon då att vi kommer att kunna leva det?

Det fega krypandet för enväldet och gubbväldet (obs gubbar av alla kön) undergräver partiets berättigande för varje dag det pågår och så länge det tillåts regera. Jag säger nu en gång för alla: Vi lever i 2000-talet, öppenhet och demokrati är det enda vi har att försvara, all unkna rester av enväldet och dess kamp kring köttgrytorna måste städas ut i friska luften, till allas åsyn skall de ställas de som käkat sig feta till priset av tystnad. Och alla som vacklar med blicken mot en framtida post i detta parti, till er riktar jag bara uppmaningen, ta ställning eller skit på er!

Om tystnaden tillåts regera då förtjänar partiet varken sina medlemmar eller röster i nästa val.

Läs Peter Karlberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg

Intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, Mona Sahlin, politik, öppenhet, framtiden, förändring, val 2014,

En repris:Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

2011-12-23T16:53:00.002+01:00

Mina föräldrar arbetade bägge två. De var födda 1912 resp 1913 och fick uppleva två världskrig, 30-talets depressionen, fascismen och välfärdsstatens framväxt. 1938 bosatte de sig i en liten ort i Norrlands inland. De fick fyra barn som alla tidigt lämnade hemmet.

Efter att i tio års tid bott i vindsvåningar och oisolerade hus, där vattnet frös i ledningarna om vintern, fick de så flytta in i ”Hyreshuset”, ja det kallades så eftersom det bara fanns ett hyreshus i byn. Där hade dom varmt och kallt vatten, tvättstuga och centralvärme. I huset, som hade fyra lägenheter, bodde förutom oss en pensionärsfamilj, före detta småbrukare som nu tjänade som husets vaktmästare, en skogsarbetare med stor familj och till sist, av någon anledning, ortens tandläkare. Fyra familjer, många barn i ”Hyreshuset” som lika gärna kunde ha hetat "folkhemmet".

Eftersom de båda arbetade så hade de en arbetsdelning i hemmet som gick efter bästa förmåga. Pappa fiskade, diskade, städade, bakade bröd och stod för nattning av barn, de mjuka värdena skulle det väl kallas idag. Mamma stod för tvätt, matlagning och söm, kläder gick i arv och skulle lagas och sys om. Fisk åt vi fem dagar i veckan.

Men mamma var den som fysiskt fostrade oss. Hon hade varit aktiv idrottskvinna som ung, hade svenskt rekord i höjdhopp på 20-talet. 1.45! Det blev som ett magiskt tal för oss ungar. Det skulle vi bara slå och jag minns när jag som 12-13-åring, sprickfärdig av stolthet, kunde meddela att nu har jag gjort det. Och när hennes barnbarn senare satte världsrekord och vann stora mästerskap, så var det,tror jag, den gången hon hoppade över 1.45 som väckte mest stolhet hos mamma.

Mamma hade spelat handboll i högsta divisionen, så hon hjälpte oss med fotbollsträningen och drog sig inte heller för att ställa sig i målet när vi behövde hjälp. Jag minns det aldrig som konstigt eller pinsamt: att mamma stod i mål! Möjligen tyckte jag att hon hade en lite pinsam stil, handbollsspelare som hon var, där hon stod bredbent och med flaxande armar. Men hon tog ju bollarna så det fick passera. Att målvakt var det jag satsade på i fotbollen följde naturligt.

Pappa läste. Han läste sagor och äventyr. På kvällen samlades vi barn i deras säng och där lästes fornordiska gudasagor, Elsa Beskow, Homeros och Hellsing. Min barndoms hjältar hette Akilles, Frej, Odysseus, Flickan med solägget och Krakel Spektakel. Han läste och fabulerade och vi bara låg där och söp in. När vi tecknade så var det han som såg till att allt skulle upp på väggen. Varenda tom yta i köket var fylld av barnteckningar, som vi ungar kunde se på, begrunda och inte utan stolhet peka på och säga: Den har jag gjort. Och teckningarna hängde där till den dag de flyttade ut från ”Hyreshuset”. Det var väl bara när vi följde med ut på fisket eller cyklade ut i skogen, som vi fick se den fysiska sidan av pappa.

De var säkert moderna på sin tid, och det var själva arbetet, att bägge arbetade som tvingade fram en arbetsdelning som andades jämlikhet. På något sätt lyckades de förena ”det passar du bäst för” med en rättvis uppdelning av sysslorna. Och vi barn fick lära oss. Hos oss gick varmvattnet på husets gemensamma räkning, därför fick pappa oss att förstå att man sköljer disken i kallt vatten och låter den dropptorka i diskstället. Man slösar inte med det gemensamma. Det är ju sådant som man tar med sig vidare i livet.

Men det är först sent i livet som jag insett att det här handlade om jämlikhet. Då, när jag levde mitt uppe i det var det självklart, pappa bakade och mamma stod i mål.

Om jämlikhet skrivs det överallt, här och här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, familj, framtid, frihet, jämlikhet, solidaritet, ungdom, ålder

Populismen dödar katten.

2011-12-13T16:13:00.005+01:00

Det här är inte Juholt. Det är en bild av Juholt.

Eugene O´Neill skrev en gång i en av sina pjäser: ”Nyfikenhet dödade katten. Ställ mig inga frågor så slipper jag ljuga.” Curiosity killed the cat som metafor har dykt upp i många skepnader och betyder väl ungefär att en katt må ha nio liv men nyfikenhet kommer en gång att ända dem alla.

Socialdemokraterna har i högsta grad nio liv. Vi har trots kriser och hårda nävar lyckats överleva de mest svåra stunder, men inte är det nyfikenheten som kommer att ta död på oss. I Socialdemokratins fall så är det i stället populismen. Daniel Suhonen, redaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, var den förste som klart uttalade att socialdemokratin måste bli mera populister. Och utan att apostrofera honom så verkar hans tankar ha anammats av delar av partiet, inte minst av partiledaren själv. Populistiska utspel kan leda till kortvariga framgångar. I likhet med arvtagarna till de gamla kommunistpartierna i Östeuropa så bygger man en politisk strategi på föreställningen att statliga ingripanden och regleringar skall motverka och upphäva effekterna av marknadernas intåg i den av tradition förstatligade offentliga sektorn.

Detta förväxlas av många entusiaster inom partiet med att vi börjat prata ideologi igen. Men sanningen att säga så är detta inte mycket till ideologi, om vi inte med ideologi menar en djupgående förståelse av vår historia och samtid och en idé om vart vi är på väg och vilka värderingar som skall ligga till grund för detta. Populismen är en ytlig genväg till popularitet, och skapar en gillande sus bland de övertygade. Men det är ett sus som döljer var det verkliga ”dånet i rättens krater” kan höras. Entusiasmen förhindra oss att se verkligheten som den är. Entusiasmen dödar katten.

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." skrev Strindberg framsynt i Hemsöborna. Vem faller inte för en sådan Carlsson? Vem suktar inte förväntansfullt efter vad detta yrväder skall bringa med sådana håvor hängande kring halsen?

Populismen är farlig för den lovar mer än den kan hålla. Populismen i politiken är liktydig med reträtt. Varje populist som framträder i en demokrati kommer att tvingas till reträtt för sina utfästelser. I de breda folklagren kommer detta att uppfattas som svek. Och varje ”svek” leder till ännu mera tillbakagång.

Bland de hängivna partisterna kommer detta i sin tur att ses som resultatet av en komplott. För att försvara sin ledare skapar man då en föreställning om ett ”vi” mot ”dom”. Det är ”dom” som i mediadrev och ”mosa-Juholt, Sahlin, Persson, Carlsson...”-kampanjer vill förinta socialdemokratin. Motståndaren blir till en demon och bekämpandet av denna blir plötsligt huvudsaken, inte samhällsförändringen. I sin orimlighet och och alltmer isolerade positionering så kommer de verkliga knäppgökarna att ställa sig främst till Ledarens och Partiets försvar. Höganäskruset visar sig snart vara en strypsnara. Yrvädret förvandlas till teckentolkare som inför bilden på demonen tolkar minspel och ansiktsdrag som om där doldes all denna Satans ondska.

Och det som skulle vara partiets pånyttfödelse blev i populismens namn en karta tecknad med vatten i sand på den fortsatta ökenvandringen. Populismen dödade katten.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om populism, socialdemokraterna, Daniel Suhonen, framtiden, pollitik, ideologi,

Snälla, snälla, snälla snälla s

2011-12-02T09:10:00.002+01:00

övers:"Det här är inte en pipa"

Snälla, snälla, snälla, snälla, …

Det här är en vädjan till socialdemokraternas förtroenderåd. Jag är socialdemokrat och jag önskar av hela mitt hjärta att samhället ska kunna presenteras som ett frihetens, jämlikhetens och solidaritetens samhälle. Jag vill att vi människor ska kunna se varandra i ögonen som jämlikar. Nu ska ni ju i första hand ägna er åt den ekonomiska politiken, men ni kommer aldrig att kunna blunda för dagens verklighet. Socialdemokraterna är ett parti som saknar trovärdighet bland folk. Med det för ögonen måste ni fatta era beslut.

För det första, ta ett första steg mot ett öppet och nyfiket parti. Vi måste dra undan gardinerna och se ut i det samhälle som vi befinner oss i idag. Ett samhälle som faktiskt lever med människor och medborgare som är är kloka, välutbildade och fullt kapabla att ta ansvar för sina egna liv. Ja som verkligen vill det. Medborgare som vill skapa ett samhälle som inte överger dig när du bäst behöver stödet. Ett samhälle som inte misstänkliggör dig och ifrågasätter dig när behovet infinner sig. Ett samhälle som inte förnedrar och mobbar eller letar efter den svagaste länken för att eliminera den. Det är här politiken kan göra skillnad.

Socialdemokratin är idag ett slutet och hierarkiskt parti som inte förmår skapa förtroende. Den goodwill som skapades för 50 år sedan är bara historia, precis som Elvis Presley, studentuppror, Woodstock. Idag så lever närmare en miljon människor i Sverige som aldrig upplevt annat än en borgerlig regering. 2014 ska en halv miljon förstagångsväljare ta ett beslut om vem som ska få deras röst. De vet inte vad det socialdemokratiska alternativet i praktiken vill säga. Ett parti som blundar för det, som stoppar huvudet i sanden, dyrkar sin egen historia och på allvar vill återupprätta denna svunna tid varken får eller förtjänar medborgarnas röster.

Så snälla snälla snälla …

Sätt ner foten och sluta med att förklara våra problem med komplotter och drev. Hissa persiennen och se ut, där ligger verkligheten och bara väntar på ett och annat spadtag. Och låt persiennen vara uppe, ta kontakt med människorna därute och lyssna. Lyssna utan att försöka stoppa deras ord i små bås som formats av ideologiskt önsketänkande. Sluta betrakta medborgarna som en manipulerad fårskock som lurats trill runt av en borgerlig regerings amsagor.

Fastna inte i vinstdebatten när det kommer till vården och omsorgen. Betänk att ni tar ställning till 50 000 företag när ni ropar på vinstförbudet. 50 000 företag är det som skall förbjudas verka om det blir verklighet av orden. Det blir bara ytterligare ett ”löfte” som aldrig kommer att hållas. Det är alltid i mötet med verkligheten som trovärdigheten prövas. Och trovärdighet är det enda vi kan erbjuda. Låt inte virrpannorna återigen sätta krokben. Det är inte i Vänsterpartiets knä vi skall sitta för att vinna fram. Men sätt upp en nollvision för skadorna inom vården. Människor skall inte dö och skadas för livet för att de söker vård. När tretusen dör och hundratusentals skadas varje år, så är det till en enorm kostnad som omöjliggör ett verkligt reformarbete.

Stoppa anpassningen till Sverigedemokraterna. Ett parti som vägrar ställa upp i en TV-debatt med hänvisning till möbleringen, samtidigt som samma parti rensar ut alla framträdande företrädare med utomeuropeiskt ursprung, saknar trovärdighet. Till helgens förtroenderåd så är endast 1 (!) av utomeuropeisk härkomst. Det kan aldrig vara så man kämpar ner främlingsfientligheten, det är bara en ynklig anpassning till Sverigedemokraternas agenda.

Vi kan aldrig göra kraven på jämlikhet trovärdiga så länge som vi själva formar och dra fördelar av ett privilegiesamhälle. (Läs § 10) Kan någon tro att vi menar allvar när vi låter våra ledande företrädare dömas efter andra lagar än vanligt folk? Partiledarens tillkortakommanden är hans privata tillkortakommande, partiets svar kan aldrig vara ett ”vi förlåter”. Partiets svar måste vara att vi aldrig kan acceptera privilegiesystemet. Ett löfte om att strida för deras avskaffande. Det skapar trovärdighet, det gör inte en snyftande och rörd församling.

Så snälla snälla snälla … förtroenderådet.

Förstå att er uppgift den här helgen är att ta några kraftfulla och avgörande steg mot att återupprätta socialdemokratins trovärdighet och det betyder inte att återupprätta en gammal uttjänt politik. Det är bara genom att våga vara öppna, våga se samtiden som den är, stå för det vi menar och rensa i garderoberna som vi kan nå dit.

Så Snälla snälla snälla - den socialdemokratiska versionen

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, Håkan Juholt, förtroenderåd, vårdskador, vård, förtroende

Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

2011-12-01T20:10:00.000+01:00

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.

Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

Vems valfrihet omfattas av lagen?

2011-11-25T10:53:00.003+01:00

Genom den utmärkta dagstidningen Ekehog idag så fick jag nys om en situation där valfriheten i äldreomsorgen ställs på sin spets.

På söder i Stockholm ligger Katarinagården och för den vill Stockholms stad överlåta driften till Attendo Care. Men de boende på gården med stöd från 1000 söderbor kräver att boendet blir kvar i kommunal regi. Nu är jag inte någon motståndare till att vård och omsorg utförs av privata företag, ja inte ens till att de går med vinst, så länge de gör ett bra jobb. Men den här situationen gör att man frågar sig hur LOV, lagen om valfrihet, nu skall tolkas. Är det de boendes valfrihet eller är det förvaltningens valfrihet som lagen omfattar? För LOV är i sin tur underställd LOU, lagen om upphandling, som alla kommuner nu är skyldiga att följa. För det är ju egentligen här problemen uppstår. Lagen om upphandling beskriver snarast ett tekniskt förfaringssätt när det gäller upphandling av all kommunal verksamhet, från renhållning, leveranser av kontorsmaterial och ärldreomsorg, och ger inte politkerna möjlighet att beakta medborgarens intresse som det kan ta sig uttryck lokala opinioner. Det ger medborgaren inget utrymme för att påverka sin egen livssituation. Valfriheten är en chimär.

Ett stort problem med vården och omsorgen är ju att någon egentlig marknad inte finns. Ett kommunalt monopol överlåtes till en privat aktör och simsalabim så skulle alltså valfrihet råda. Att de äldre ständigt skulle ha väskan packad för att i valfrihetens namn lämna sitt nuvarande boende och ge sig ut på gator och torg för att finna sig ett nytt faller ju på sin egen orimlighet.

Så någonstans så måste valfriheten i LOV omfatta de boendes beslut och önskningar, även om de uttryckligen hade önskat sig Attendo Care. Och här skiljer jag mig på ett avgörande sätt från de som förespråkar s.k. naturliga monopol, en omskrivning av förvaltningarnas ensamrätt till beslut. Här står en avgörande fråga för mig som socialdemokrat, den demokratiska frågan i omsorgen handlar inte om privat eller kommunal drift, den handlar ytterst om de äldres makt över sin egen livssituation. Makten över arbetets frukter, välfärden och livsdrömmarna.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om boende, Katarinagården, LOV valfrihet, politik, äldreomsorg

Att peka åt ett annat håll än dit piskar manar.

2011-11-21T06:25:00.001+01:00

Idag kan vi läsa om att Morgan Johansson m.fl i programkommissionen presenterar ett skarpt förslag om 6 timmars arbetsdag för föräldrar. Det är klart att man är överraskad och glad.

När jag började blogga för några år sedan, kring 2006, så var ett av de första politiska förslagen jag drev, tanken om en 6 timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar. Det skulle ersätta det lapptäcke av barnledigt, föräldrapenning och vårdnadsbidrag som systemet byggde på. Jag kunde också peka på att det inte skulle behöva kosta så mycket som man skulle tro. Mina argument byggde på den egna föräldraerfarenheten, när jag och min sambo bestämde att ge oss själva 6-timmars dag. Jag gick på jobb kl 7 och var färdig kl 13 och hämtade på dagis, min sambo jobbade 10-16 och lämnade på dagis. På det sättet fick vi tid för varandra, vi fick kvalitetstid med barnet utan att hon gick miste om den viktiga tiden på dagis.

Gudarna ska veta att jag fick stryk av många socialdemokrater för mitt förslag. Arbetstidsförkortning var krav för feminister och drömmare. Det var flera arbetade timmar som skulle till för att säkra välfärden. Och de som inte fördömde, de höll tyst, av ointresse eller bara lydnad vete tusan. Men jag tyckte nog att jag hade rätt och stod på mig, senast ljumt motttaget i kommentarsfältet hos Lena Sommestad. Idag ansluter hon sig till tankarna om en förkortad arbetstid.

Nu känns det som att det är riktigt att fortsätta var kritiker av en politik som man inte tror på. Att peka åt ett annat håll än den politik som väljarna två val i rad har givit underkänt.

Jag säger inte att det här förslaget inte hade kommit till ändå, men ingen kan påstå att kravet varit någon stormvind i partiet direkt, så lite har det väl betytt att man stått på sig. Och det förtjänar att stryka under i en tid då det från många håll hävdas att tystnad och inrättning i ledet är den främsta plikten för en riktig socialdemokrat.

En lång näsa a la Northug får man lust att räcka. Men det gör jag ju inte, väluppfostrad som jag är. :)

Peter Andersson skriver om rörelsen och målet, Johan Westerholm om att vara sosse, Peter Högberg vill stöka mer.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om 6-timmarsdag, politik, socialdemokraterna, föräldrar, föräldrapenning

För första gången på mycket länge så anar man ett ljus i änden av tunneln.

2011-11-19T16:06:00.001+01:00

Nu är det äntligen dags att göra politik. Det innebär att vi ska formulera politiska krav och en ange en riktning för framtiden. Till det behövs ett modernt och nytt partiprogram utan kompromisser. Vi får hoppas att Lars Enqvist får fart på det arbetet nu. Framför allt krävs att partiet för fram ett budskap. Det måste vara slut på att partiledaren kastar ur sig något som ett par tre personer efteråt har full möda med att täcka över och maska. Tar inte Juholt sitt ansvar så kommer det att skrivas många fler sms.

Partistyrelsens möte häromdagen verkar ha ett tydligt före och efter. På väg in till mötet ger Håkan Juholt sin syn på det politiska läget och tyvärr så bekräftade det intrycket av att han inte riktigt står med fötterna på jorden. Han var optimistisk för att som han uttryckte det: ...snart så skulle regeringens politik rasa samman på alla områden. Inte ett ord om en egen s-politik, inget om det arbete som ligger framför oss.

Detta är bara en återupprepning av den förra mandatperiodens misslyckade taktik. Efter 2006 ägnade vi oss också åt att peka finger och invänta katastrofen under tre år och vår opinionssiffror steg i höjden. När vi så öppnade munnen så kom fallet. Regeringens misslyckande hjälpte ingenting, skandaler i socialförsäkringen, arbetslösheten, skolan; inget vägde upp vår egen avsaknad av politisk alternativ. När nu Juholt använder detta receptet igen så är det ju en djupgående okunskap om politikens realiteter. Det var detta Anders Johanssons sms handlade om. Och det är symptomatiskt att man då inom (s) diskuterar formen för hur detta blev känt, inte innehållet.

Därför var det med stor lättnad att efter mötet ser det ut att andra krafter än Juholt tagit initiativet. Fram stiger nu Weidelich och talar konkret politik. Här i Bohuslän hade vi förmånen att få honom på besök på vårt distrikts höstmöte. Han gav ett väldigt starkt intryck och kunde på ett tydligt sätt visa var vi måste rikta krafterna. Ungdomsarbetslösheten, bostäderna och infrastrukturen är nycklar till att klara av de krav som framtidens välfärd ställer. Jag kan se att denna linje förstärktes under partistyrelsens möte. För första gången på mycket länge så anar man ett ljus i änden av tunneln.

Men det förutsätter att Håkan Juholt nu rättar in sig i ledet och slutar med sina solorusher som ju nästan varje gång leder till ifrågasättande av sanningshalten i hans påståenden. Håkan Juholt har haft en förkärlek för att tala i första person, om ”jag” och ”mig”, när han talat om socialdemokratiska partiets historiska uppgifter i dagens politiska landskap. Inspirerad av Daniel Suhonens efterlysning av mera populism, har han slagit något av rekord i just populistiska löften om än det ena och än det andra. Mest återställare har det handlat om utan att ett ögonblick reflektera över att alla dessa återställare dragit undan mattan för alla reformer. Plus att vi antagligen tvingats dra på oss en statsskuld i italienskt format för att genomföra dem. Alternativet hade varit att svika löften i en omfattning som aldrig tidigare setts i det moderna Sveriges historia.

Det hade svenska folket aldrig förlåtit oss. Det är dags att börja tala om vi.

Jag läser Högberg med allt mera respekt.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Weidelich, Anders Johansson, socialdemokraterna, politik, välfärden,

Partiledare må glömma, men väljarna gör det inte.

2011-11-16T13:11:00.000+01:00

Det stormar i Socialdemokratiska partiet. Som om det vore något nytt. Det är klart att det stormar, vad vore politik utan stormar. Det märkliga tycks mig vara att så många önskar att det inte ska synas. Gärna konflikter men håll det internt, eller snarare på rätt plats i partiorganisationen. Om man inte helt sonika bara säger Glöm bort, gå vidare, vi låter krutröken skingras och tar nya tag. Låter rejält och arbetsamt. Upp med ärmarna och så gör var och en sitt bästa. Men det som händer då är att politiken försvinner, vi minns kontrahenterna och stämplar dem som höger eller vänster men det politiska innehållet försvinner. Så är det också, socialdemokraterna diskuterar formerna för debatten men glömmer innehållet.

Om jag förstått Anders Johanssons kritik av partiledaren så handlar det om att det socialdemokratiska partiet idag leds av spretande, sins emellan oförenliga budskap. Vi kan inte samtidigt lova utjämning av skatterna mellan arbetande och pensionärer och utbyggnad av järnvägen. De pengarna finns inte, än mindre till de utlovade återställarna av apotek, förstatligad vård- och omsorgssektor mfl löften som delats ut under hösten. Anders Johansson pekar på att (s) är på väg att skapa en enorm löftesbubbla, som när den spricker, kommer att ödelägga det socialdemokratiska partiet än mer än det är idag. Jag tror att han har en skarp poäng där.

I helgen hade vi höstmöte i s-distriktet. Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt. På dagordningen stod bl.a utarbetande av en verksamhetsplan för tiden 2012-2015, dvs över nästa supervalår. Vi gästades av Siri Martinsen från Østfold Arbeiderparti, våra närmaste grannar norrut. Hon berättade om de fantastiskt framgångsrika kommunalvalen i år för Arbeiderpartiet i våra grannkommuner. I de större städerna som Fredrikstad och Sarpsborg ökade man från 30%-nivån till nästan egen majoritet. Siri berättade om framgångar som var resultatet av ett mycket målmedvetet arbete. Flera väljarundersökningar låg till grund för arbetet. Man ville veta varför så många hade svikit AP i förra valet. Och här visades det att löftesbrott var den enskilt och särklassigt främsta orsaken till att man lämnat Arbeiderpartiet i förra valet. Partiet hade inte gjort ett tillräckligt gott jobb helt enkelt. Skandaler å andra sidan spelade mycket liten roll för vem man röstade på.

Det var alltså inte väljarna som svek partiet utan det var partiet som svek väljarna.

Hur skulle man då vända en nedåtgående trend?

-Stå för det man lovar.

-Övertyga människorna med en trovärdig politik, gräsrotskampanjer och smart mediaarbete.

-Och framför allt skyll inte på andra, bli inte ett gnällparti som bara pekar på andras fel.

-Skyll inte på media, använd dem.

Om vi ska tro våra vänner från Norge så betraktar de medborgarna som intelligenta människor som kan ta ställning till ett budskap, de kan välja och dessutom värdera om det blev gjort. Vi kan bara vinna i kraft av vår egen politik. Det är här Anders Johanssons SMS träffar min politiska vardag. Och det är det politiska innehållet i dagens tuppfäktning. Håkan Juholt har åkt runt i landet och den ena dagen lovat återreglera elmarknaden vilket skulle kosta runt 400 miljarder(!) dvs halva statsbudgeten och nästa dag utjämna skatter för 17 miljarder, vi ska bygga järnvägar för lika många miljarder och återreglera apoteken för gud vet hur mycket pengar.

Anders Johansson pekar på det faktum att trovärdigheten försvinner i samma ögonblick som löftena överskrider möjligheterna. Väljarna kommer att straffa oss för det. Det sänker vårt parti mycket mer än aldrig så fula skandaler. Och det måste diskuteras, inför öppen ridå.

Partiledare må glömma, men väljarna gör det inte.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, Anders Johansson, Håkan Juholt, valet 2014, konflikter,

Löften som får Grekland och Italien att framstå som småpojkar som ertappas med att snatta ur spargrisen.

2011-11-12T07:31:00.003+01:00

Jag har följt debatten i efterdyningen på Juholts hyresersättningsaffär. Vid något tillfälle har jag dessutom kommenterat något inlägg. Men jag är så urbota trött på alltihop. För det första, den här förlåt-mig turnén som Håkan Juholt drar runt på är en skam. Varför ska han runt och be oss partimedlemmar om ursäkt? Vad är det jag skall förlåta? Vad är det vårt parti ska förlåta? Han har tagit ut alltför stor ersättning för sitt övernattningsboende, vad har partiet med det att göra? Vad har jag med det att göra? Hela affären är väl hans privatsak. Han har fulat, då är det väl hans sak att ordna upp i det. Han får göra rätt för sig. Men blanda inte in partiet i det. Hela ersättningssaken är en fråga mellan honom och hans arbetsgivare, i det här fallet Sveriges Riksdag. Men att dra runt och samla medlemmar till gråta-ut möten är så fel.

Vad partiet måste göra är ju att åter ställa kampen mot privilegiesamhället långt fram på den politiska dagordningen. Det är det enda som vi som parti har anledning att dra som slutsats efter vår partiordförandes utsvävningar. Vi accepterar inte ett samhälle där människor är olika inför lagen, vi accepterar inte ett samhälle där vissa kan bevilja sig förmåner och friheter som undanhålls andra. Och då behöver vi en partiledare som har gjort rätt för sig.

Det är min enkla slutsats. Och min trötthet kommer sig av att så många försöker att undgå den självklara slutsatsen av Juholts ersättningar med att det är medias fel, alliansens fel, gamla SSU-motsättningar - you name it. Ett parti som vältrar sig i självömkan och undanflykter samtidigt som partiets sympatier bland medborgarna krymper i vansinnig takt är inget levande parti. Så snälla, håll käften på er dumskallar innan ni fullständigt har utplånat partiet. Ni begriper inte vad ni håller på med.

Bengt Silfverstrand i Viken är en av dem som läxar upp socialdemokrater som önskar en programdebatt och öppenhet i en skarp förnyelse av partiet. Ett av hans främsta argument är att han minsann var på möte med Håkan Juholt och blev inspirerad. Enligt Silfverstrand så skulle Juholt omvänt och återuppväckt partiet i Skåne, ett distrikt som var ledande i avsättningen av Mona Sahlin. Hur tomt och fullständigt utan verklighetsförankring denne Silfverstrand simmar omkring i sin egen illusion, kan inte illustreras bättre än av de senaste opinionssiffrorna i Skåne, partiet når 20% och Juholts förtroende är nere på 6. Sex procent för en socialdemokratisk partiledare i det distrikt som en gång såg partiet födas! I oppositionsställning! Och det kallar Silfverstrand en pånyttfödelse!

Mönstret känns igen, överallt där Juholt har besökt sina partivänner och bett om förlåtelse, medan opinionssiffrorna fortsatt dala har ett antal medlemmar vittnat om sin återfunna salighet . Hade dessa den minsta uns av ödmjukhet så skulle de självmant tystna och lyssna till de som tänker längre och klokare.

För det socialdemokratiska partiet behöver idag kärleksfulla kritiker, människor som har förstått att lyssna till medborgarna och som står med fötterna djupt rotade i vår samtid. Inte drömmare som sprider löften ena dagen om att återställa en monopoliserad elmarknaden, apoteken, sjukvården till kostnader som får Grekland och Italien att framstå som småpojkar som ertappas med att snatta ur spargrisen. För att nästa dag hävda att ”... partiet mår bra, det socialdemokratiska partiet är taggat. Vi har en berättelse, vi har inga ideologiskt stora stridigheter, vi är samlade.”.

Man tar sig för pannan. Kan man komma längre bort från verkligheten, kan man ställa det parti som försörjt en så många år i ett sämre läge?

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, socialdemokraterna, politik, återställare, förnyelse

Skitregeringar, gång på gång.

2011-11-10T18:52:00.002+01:00

Aktivitetsersättning. Sug på det ordet. Visst låter det ganska OK, man får en ersättning för att man deltar i någon form för aktivitet. Ordet får mig att tänka på äldre tiders AK-arbeten eller beredskapsjobb. En samhällsnyttig aktivitet i väntan på att skaffa sig ett jobb med lön och fackförening och gemenskap. Tvärtemot det gamla skamfulla förtidspensionen. Skamfullt och skamfullt, jo skamfullt var det väl bara när man blev förtidspensionerad för att man inte klarade av att fixa ett jobb, inte om man var sjuk eller så. För vem ville bli pensionär vid 20? Latmask var den sociala domen. Då är det härligt att vi har en stat som tar i med kraft. En nollvision för förtidspension. För det har man haft och faktiskt också fullbordat. Det finns inga förtidspensionärer längre!

Vad gjorde man för att utplåna denna skymf för den unge medborgaren? Inrättade man arbeten, skapade man smidiga utbildningsvägar, praktikplatser och personlig uppföljning? För det handlade ju trots allt bara om 7000 ungdomar år 2003. Nja riktigt så gjorde man inte. Så vad gjorde man? Jo man tog helt enkelt och avskaffade begreppet förtidspension och ersatte det med aktivitetsersättning. Simsalabim. Den förtretliga förtidspensionen var väck, och in på banan träder,..... (trumvirvel)..... får jag be om största möjliga tystnad.....Aktivitetsersättningen!! Ett balansnummer på slak lina i världsklass. Och nu ligger vägen öppen för handlingsförlamade politiker. Allmosan har ersatts av en ersättning och drönartillvaron av aktivitet. I retoriken vill säga.

Visst har det totala antalet sjunkit men inte när det gäller ungdomarna. Sanningen är den att på 8 år har antalet unga förtidspensionärer ökat med 80%, från 7 till 13 tusen. Min kommun, Tanums kommun är på 13000 innevånare, så jag kan ana storleken på fadäsen. I ett accelererande tempo skickas unga människor ut i en tillvaro där ingen förväntar sig något av dem. Och inte heller är det ”de självförvållade”, latmaskarna, som skickas ut. Nej det är i huvudsak de besvärliga, de med diagnoser, alfabetsmänniskorna som städas undan. Ett diskriminerande samhälle har sina paria.

Vi vet sedan tidigare att staten misslyckats med att skapa drägligare förhållanden för de funktionshindrade. Människor diskrimineras av olika orsaker, etnisk härkomst, kön och funktionshinder. Nu skall de besvärliga i allt högre grad ställas utanför samhället genom förtidspensionering. Ja jag kallar de förtidspensionering, för det är precis det som det är.

Den borgerliga alliansen lovade att stoppa den socialdemokratiska regeringens utanförskap. Och man har misslyckats kapitalt. De statsbärande partierna, oavsett regering, lovar runt men håller tunt. I förvaltarskapets namn så finns det inget utrymme för förändring eller omdaning av den stat som blivit sitt eget främsta värn. Och vart fjärde år legitimeras denna väktarstat i allmänna och demokratiska val. Vad betyder då 13000 svikna förhoppningar? Vad betyder 13000 misslyckade beslut? Vad betyder då 13000 människor som ingen väntar sig något av?

Jag säger bara: Vilken skitregering!

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, aktivitetsersättning, förtidspension, diskriminering, politik, borgarna

Igen: Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål.

2011-11-10T08:15:00.001+01:00

Jag återlanserar en annan text från förra året som likafullt känns riktigt aktuell även idag. Betänk att detta är innan Håkan Juholt blev partiledare, innan Mona Sahlin avgått, innan programkommisionen stängde sig inne på sitt kontor.

Jag är stolt men inte nöjd. Så har det hetat, och så har det upprepats tills det blivit till en sanning. Men hållningen är ett stickspår, en återvändsgränd eftersom man på så sätt drar en tystnadens slöja över det verk som inte gav det vi hoppades på.

Socialdemokratin ropar efter förnyelse och förändring. Efter ett närmast fritt fall i opinionen måste partiet vitaliseras, befolkas och ändra riktning. Ett Augias-stall har lämnats att hantera. Men vågar vi det? Ska vi fortsätta vara stolta men inte nöjda? Vi verkar inte vilja debattera, än mindre analysera de sista 40 årens stora socialdemokratiska projekt, Den Starka Staten. Är det stoltheten som hindrar oss?

I Sverige har debatten och analysen av det vi har gjort, det man uttrycker sin stolthet över, blivit disputatio non grata, det onämnbara, den Heliga Graal som gör att vi inte längre beskriver det samma samhälle som medborgarna upplever. Vi har helt enkelt förlorat trovärdigheten.

Vi verkar oförmögna att se att vi inte har skapat ett jämlikt samhälle, att vi inte har ökat friheten för alla, att solidariteten inte har växt. Kan ett bokslut som detta vara värt att vara stolt över? Likafullt mumlas detta mantra om och om igen; jag är stolt men inte nöjd, jag är stolt men inte nöjd.... . Så sant, visst kan vi vara stolta, men ärligt talat över vad? För samtidigt har stoltheten gjort att vi fastnat i en sorts paralysering inför framtiden. Själva uttrycket leder oss in på fel spår. Vi blickar bakåt, längtar, fabulerar men går med röven före in i framtiden, som Göran Johansson så träffande uttryckte det. Reformismen förvandlas i vår tappning till en politik för att lappa och laga. Vår politiska fantasi sträcker sig inte utanför de nedkörda spår vi kört i sedan 40 år. Var är uppfinnarna, nytänkarna, reformisterna?

Utmaningen för socialdemokratin är gigantisk. Vägen framåt leder inte via en oantastlig historia utan tvärtemot genom en noggrann och fördomsfri granskning av det verk som medborgarna inte längre verkar ha förtroende för eller ser det förtjänstfulla i. Har vi det modet? Vågar vi vända stenarna? Eller ska vi gå vidare med vår stolhet och övertyga folket om att de inte har förstått? Ska vi lappa och laga och hoppas på att det ska ge sig med tiden?

Det hjälper inte. Vi måste våga ta ansvaret att skärskåda vårt eget verk. Vi måste våga oss in i vår egen hetluft. Vi måste våga skapa en reformism för 2000-talet. Och då måste vi våga slå oss fria från den infantila och studentikosa uppfattningen, som har fått en stark representation i partiets kriskommission, om att motsättningen inom det socialdemokratiska partiet går mellan ”högern” och ”vänstern”.

Vi kan ju studera hur våra engelska vänner modigt ger sig in debatten om "the good society" och "the big society". Där törs man ta den förutsättningslösa debatten som vi inte kommer i närheten av här hemma. I stället så är vi på väg ner i "vänster-höger"-diket. För det är ju bara ett irrelevant begrepp som förlamar debatten och, på samma sätt som ”Stolt men inte nöjd”, hindrar oss från att se klart.

Därför hänger vi oss till konspirationsteorier och självömkan. Den Starka Staten var ju vårt verk och nu kommer borgarna och förstör den. Politiken blir ett Sisyfosarbete där vi ständigt får börja om från början. Och vi gnäller - på media, på moderaterna, på väljarna, på nyliberalerna, på partiledningen, på skåningarna, på allt utom vårt eget verk. Vår egen skapelse som blev Den starka staten för den svaga medborgaren. Allt annat än det vi hoppats på. En fri, jämlik och solidarisk människa.

Men stannade vi till och tänkte efter, utan skygglappar, så kanske vi skulle inse att det är något fundamentalt feltänkt i själva konstruktionen, Den Starka Staten. Kanske ska inte a-kassan ägas av staten utan av medlemsföreningar, inte bara till namnet som nu, utan i verkligheten med medlemsstyre. Är det verkligen en sjukförsäkring vi behöver, är det inte en friskförsäkring? Och varför skall den skötas som en statlig myndighet när målet måste vara att komma närmare människan?

Att sjukförsäkringen har misslyckats står ju utom allt tvivel, men vi (=s) verkar vara fullkomligt handlingsförlamade eftersom vi saknar fantasi och mod att se rakt genom vårt eget livsverk. Tillsammans med en gigantisk stab av lojala tjänstemän och politiker som är beroende för sin försörjning av samma myndighet står debatten stilla och ersätts av ett "tycka synd om" tänkande och fabulerande om Moderater som särskilt omänsklig art av människa. Sista veckans debatter under valrörelsen är en smärtsam påminnelse om detta. Och idag så lämnas en motion i riksdagen om små förändringar för att komma tillrätta med olycksfallen i arbetet. Lappa och laga var ordet.

Socialdemokratin måste åter bli ett folkrörelseparti. En del verkar mena att folkrörelserna är försvunna och att vi ska uppfinna dessa på nytt. Jag tror att man har missat något väsentligt. För de finns där redan, dock alltför ofta utan vår medverkan. Det finns en miljörörelse som är väldigt stark, det finns en ny kooperationsrörelse av ideella föreningar och småföretag som vi totalt har missat, vi borde vara drivande i föräldrainflytandet i skolor och återupprätta föräldrarnas inflytande där, vi borde vara mera aktiva när det gäller kulturfrågorna osv.

Överhuvudtaget måste vi vända den trend som bara räknar politiska uppdrag i nämnder, utskott och styrelser som politiskt arbete. En gång i tiden var Folkets Hus-föreståndare ett viktigt politiskt uppdrag. Att vara aktiv i en idrottsförening, ordförande i Riksteaterföreningen, aktiv i skolan och/eller som Farsa och morsa på stan osv måste återigen börja räknas som politiskt arbete av samma dignitet som att sitta som politiker i Barn- och utbildningsnämnden. För det är detta som är de nya folkrörelserna.

Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål. Vårt mål ska vara det Goda Samhället, ett samhälle där alla har samma värde, lever fria liv i solidaritet med allt det som är våra gemensamma livsförutsättningar.

Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

populär sång skriven av Eugène Pottier år 1871

Intressant. Katrine Kielos skriver i AB. Peter Andersson rör runt i grytan. Engelska debattörer här och här

Läs även andra bloggares åsikter om valanallys, framtiden, socialdemokraterna, politik, det Goda Samhället, folkrörelser, debatt, den starka staten,

Igen: Det är inte folkrörelserna som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig.

2011-11-09T17:18:00.000+01:00

Det här är en återpostning som kan läsas mot bakgrund av den debatt som just nu förs bland socialdemokrater, texten är något år gammal men tål att läsas även idag. Peter Karlberg kommenterade i sin blogg bl.a mig om en av mina bloggpostningar. Han frågade:

"Vilka blir egentligen konsekvenserna av Anders Nilssons resonemang, inte helt enkelt att se eftersom vi nog är rätt långt från den folkrörelsetradition han längtar till. När så mycket av partiets politik handlar om att vara lite generösare med skattemedel, bjuda över (valrörelens största taktiska misstag), restaurera idag illa fungerande system, statskrameri helt enkelt."

Så långt Peter Karlberg som skriver en intressant text där detta är hämtat ur.

Min huvudpoäng är att det socialdemokratiska mantrat "Stolt men inte nöjd" förhindrar socialdemokratin från att inse faktum: Den Starka Staten ledde inte till ökad frihet, jämlikhet och solidaritet. Alltså borde projektet Den Starka Staten sättas under luppen. Och med det också den utveckling politiken och det politiska arbetet har tagit.

Från att en gång ha omfattat och betytt samhälleligt arbete har det nu reducerats till insats i nämnder och styrelser, inte ens fulllmäktigeplatsen har samma status längre. Vi har utvecklat en "exekutiv demokrati" som fjärmat sig från den parlamentariska demokratin. Handlingskraftiga män är det som gäller. Och i den här processen försvann idealen.

När det gäller folkrörelserna så är det inte de som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig. Den exekutiva demokratin har inte plats för dem. Det är problemets kärna.

Jag är inte alls på jakt efter eller längtar till folkrörelserna. Och inte heller tillhör de gårdagens samhälle. De finns runt omkring oss redan och jag är fullt involverad i dem. I kooperation och i föreningsliv på många samhälleliga arenor, från handel till kultur, ungdomsverksamhet och internationell solidaritet. Folkrörelserna finns där och lever i högönskelig välmåga. Trist nog utan socialdemokratisk medverkan. Man är ju fullt upptagen med att studera bygglovsärenden inför nämndens månatliga möte, bevars. Och att arbetet i folkrörelsen skulle kunna hänföras till politiskt arbete har försvunnit ur tankekonstruktionen. På arbetarkommunens dagordning finns inte punkten rapport från folkrörelserna längre. Möjligtvis kan man tillåta sig en lustig anekdot i kaffepausen. Med rättvisemärkt kaffe från ICA.

Därför har den viktigaste politiska interna arenan för en aktiv socialdemokrat idag blivit gruppmötet, inte medlemsmötet, givetvis med undantag för årsmötet ett medlemsmöte i november vart fjärde år. Det är ju då valen sker. Så jag tror inte att man ska bortse från att det också handlar om organisation. Men inte så att organisationen förändrar målen, Organisationen speglar de politiska visionerna. Alltså måste vi formulera målen, den politiska ambitionen för att få den organisation vi behöver. Och metaforen för dessa nya mål uttrycks alldeles utmärkt i begreppet "Det goda samhället".

HBT-sossen skriver om detta, Katrine Kielos, Johan Westerholm, Johanna Graf, Peter Högberg, Peter Karlberg, mfl.

Läs även andra bloggares åsikter om det Goda Samhället, socialdemokraterna, förnyelse, förändring, politik, framtiden, folkrörelser, demokrati

Intressant.

Om bloggar, länkar och annat elände, demokrati till exempel.

2011-11-05T10:48:00.002+01:00

Jonas Morian gör en välkommen återkomst till bloggandet och bloggvärlden. I en text om själva bloggandet. Han pekar på ”länkeländet” dvs att det blivit allt vanligare att bloggare använder länken mer till att promota sin egen text, än att vidga och fördjupa dess innehåll. På 50-talet sjöng vi i en visa av Ulf Peder Olrog ”...allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt.”. Morian pekar på vanan hos vissa att fylla de sista raderna i sina postningar med mer eller mindre relevanta länkar till framför allt de stora dagstidningarna och mediabolagen. Länkandet har blivit en överlevnadsstrategi som paradoxalt nog också tömmer bloggandet på innehållets värde.

Det låter så pösmunkigt och pretentiöst när jag säger att för mig så har innehållet i texten alltid gått före räckvidden, det är antagligen inte ens sant. Självfallet vill jag att mina texter skall hamna mitt i hetluften, bland andra engagerade debattörer. Jag vill att folk skall finna fram till mina ord och i ett fritt kommentarflöde få dem att glöda. Jag slickar i mig beröm men räds inte heller kritiken. Ibland kan jag tycka att mitt mästerverk inte får sin förtjänta uppmärksamhet. Tillgången till en scen som är obegränsad lockar till hybris. För sanningen att säga så är man ju inte annat än en gubbe, ibland sur gubbe i en gudsförgäten avkrok i världen.

Det som lockar mig mest tror jag är öppenheten, den fria tillgången till ett medium där vem som helst kan publicera sig, och nästan alla förtjänar att läsas, hur dumt eller vidrigt det än formuleras. Den bloggare som femte gången i rad skriver om sin vånda att välja dagens kläder förlorar mitt intresse om där inte finns mer av verkligt existentiellt drama. Det är mitt val, 10 000-tals andra blir ändå kvar som läsare.

En väl fungerande bloggosfär (är det rätt ord?) skulle kunna vara motsatsen till den förlamande konsensus-kultur som dominerar den svenska debatten. Det finns liksom bara utrymme för en åsikt i taget. Lisbeth Lindeborg skrev för några nummer sedan en kort artikel i tidskriften Axess, där hon pekar på hur konsensus leder till ett samhälle där rätten får vika ner sig för makten.

Hennes artikel för mig vidare och pekar på en utveckling bort från den klassiska svenska konsensustraditionen, den vidgade debatten och demokratins nödvändiga långsamhet. Vi pratar till vi kommit överens, en svensk variant av Loja Girga, den stora församlingen. I denna tradition så debatterades det länge, åsikter bröts och idéer kunde samlas till politiska alternativ. Den svenska debatten om införandet av ATP, den allmänna tjänstepensionen, varade under många år på 50-talet och genomfördes 1960 efter en folkomröstning och en avhoppad folkpartist i riksdagen. Jämför det med Sveriges ansökan om inträde i EU, som en punkt på en lista över krisåtgärder i det tidiga 90-talet så tas beslutet av en socialdemokratisk regering.

Idag styrs vi av en föreställning om den exekutiva demokratin, den handlingskraftiga och beslutsduktiga politikern som kan skära genom och driva en församling till beslut. Demokratins nödvändiga långsamhet är nu ett hinder. Det finns tom ett begrepp för denna utveckling bort från demokratin, NPM, New Public Management elle Ny offentlig styrning, där näringslivets styrningsmodeller ersätter de demokratiska i offentlig verksamhet. Vi fjärmar oss från demokratins natur, bort från antikens öppna debatter på torget mot styrelserummen med fördragna gardiner.

Härförleden hamnade jag i en absurd debatt. Västra stranden publicerade en något förvirrad text om varför tågen inte går och ambulanserna inte kommer. Jag gjorde ett litet påpekande om att texten blev svårbegriplig om man läste en av de refererade källorna som författaren, professor Demker, gjorde. Professorns reaktion blev stark, kanhända var jag oklar i min kritik, men professorn begrep inte vad jag sa, och tillrättavisade mig för mina tillkortakommanden. Då jag trots allt vidhöll min kritik av professorns text så stängde professor Demker mig ute från kommentarfältet, inte bara från debatt med henne utan också i sann patriarkal anda från debatt med andra. Nu är ju inte professor Demker ensam om att ge sin egen upphöjdhet stort värde, hon fullföljer en lång akademisk tradition där överklassens arrogans är dess främsta argument. Och när den inte får avsedd verkan, så avstänger man inkräktaren från akademin. Det är uppenbarligen inte bara i de offentliga förvaltningen där NPM har blivit ett rättesnöre, vissa professorer tillämpar det också på sina institutioner.

Det är givetvis i det här perspektivet som bloggen skulle kunna få sin betydelse, som det stora öppna torgets forum, tautologin är i språkvetenskaplig mening avsedd. Därför är också den sjuka som nu sprider sig över bloggen, att stänga kommentarfält eller utelämna dem helt också det största hotet mot bloggen som idé. Konsekvensen blir att man samlar en krets av jasägare kring sig, och den perverterade konsensus som baseras på diktat och underkastelse tar över där den fria tankens utbyte borde råda, på bloggen liksom i den politiska demokratin.

Bloggen kan vara den öppna dialogens medium eller så låter vi den utvecklas till en narcissistisk offentlighet för den privata dagboken.

Erik Laakso har också skrivit på detta tema och Kulturbloggen vidgar diskusionen ytterligare och Mikael Persson ger en ny vinkel på det.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggande, bloggare, bloggen, debatt, Demker, demokrati, konsensus, politik

Medan vi väntar på Vadå.

2011-11-01T06:00:00.006+01:00

Den senaste veckan har bjudit en giganternas kamp om historien. Dråpligt blev det när twittertråden #stuffmoderaternadid fullkomligt exploderade i fantasi och kreativitet för att fylla på den historieskrivning Sofia Arkelsten påbörjat. Efter att Juholts ersättningsaffär förvandlats till en blanketthistoria så behövdes denna skrattfest för att skapa lite medial jämvikt.

Men bakom denna fars döljer sig en helt annan och djupare dimension. Var går frontlinjen mellan regering och opposition? Där Miljöpartiet ständigt försöker formulera det nya, det tillväxtbefriade samhället och Vänsterpartiet kommenderar höger-vänster om marsch tillbaka till ett samhälle och ett system som så grundläggande har visat sig misslyckas både med demokrati och välfärd, i denna opposition, var står socialdemokraterna?

Göran Persson lanserade det ”gröna folkhemmet”, det klassiska peralbinska folkhemmet med grön, uthållig profil, och genast så hamnade han i den moderna socialdemokratins dilemma, att i en tumskruv mellan tillbakablickande nostalgi och ett ofrånkomligt tvång att försöka hantera den omedelbara framtidens skräckscenario; havsnivåer sex meter högre än dagens, vindodling vid nordkap, öknar runt hela ekvatorn, söka formulera ett politiskt alternativ. Tillsammans med en ohejdad befolkningstillväxt tycks Harmageddon oundviklig, jordens undergång alltså, inte filmen.

Efter förlustvalet 2006 satsade (s) allt på att utmana den borgerliga alliansen på regeringsduglighet och förvaltarskap. Vem vårdar bäst de gamla erövringarna, den stora starka stat som man byggt från sjuttiotalet och framåt. (s) såg de gamla moderaterna framför sig, Carl Bildts 90-talsregering och 500% ränta, men missade att moderaterna hade förändrats. De nya moderaterna är inte en enbart kosmetisk förändring, utan en variant av ”det gröna folkhemmets” strategi. "Vi ska värna och förvalta det gamla och vi skall inom ramen för detta förverkliga den moderata högerns frihetsideal." var högerns budskap och löfte. Om Carl Bildts 90-talsregering var en nyliberal, himlastormande Thatcherinspirerad ny höger så är de nya moderaterna en konservativ och mycket moderat höger. Och detta missade (s). Agitationen inför valet 2010 omfattade allt från nedmontering av välfärdsstaten, skenande arbetslöshet och nyliberal utförsäljningsfest. Och budskapet tycktes besannas, opinionssiffror för (s) var uppe och rundade 50%. Alliansen är rökt sa statistikoraklet.

Jag skrev blogg på blogg om detta och varnade för backlashen som skulle komma. Jag sa uttryckligen att när arbetslöshetssiffrorna ett halvt år innan valet kommer att sjunka under siffrorna för tiden före den första finanskrisen, så kommer det rödgröna alternativet att falla. Som ett brev på posten kom också nya opinionsmätningar där alliansen passerat oppositionen. Och i valet ökade alliansen sin väljarandel. Det finns flera faktorer till oppositionens fall, men just detta är en negligerad del av förklaringen. Valet 2010 kom att stå mellan två förvaltaralternativ, två konservativa block som bägge sa sig försvara det bestående och de nya konservativa moderaterna bestod provet. Och det oprövade ledarskap som socialdemokraterna ställer på benen idag fortsätter utmana Borg och Reinfeldt om vem som förvaltar bäst.

Anna Ardin är en socialdemokratisk bloggare. Hon är irriterande skarp och äger ett brinnande engagemang. Man läser henne med stort intresse. I en av hennes senaste texter skriver hon under rubriken ”Man blir smutsig av att välja politiken” att partierna måste förändras. Visst saknar man ett resonemang om de dubbla verkligheterna och politikens innehåll men så långt så väl. Följer man däremot kommentarstråden så sker något märkligt. I en ordväxling med en Henric Sjökvist, där han ser politikernas dilemma i att de tilldelats alltför mycket makt, avvisar hon honom med: ”Vi” gör ingenting, för jag håller inte med dig om något, så starta ditt lägga-ner-staten-parti eller vad du finner lämpligt och få folk att rösta på det, så röstar jag för att försöka tygla marknadsliberalismen.”.

Här blottar hon i sitt svar ett av den samtida socialdemokratins stora problem, oviljan att diskutera det socialdemokratiska Projektet. Det starka staten är oantastlig, vi kan diskutera allt men inte staten. Som om synen på staten vore socialdemokratins ”flesh and bones”. I 1975 års partiprogram lades idén om den starka staten till grund för politiken. Under ett decennium växte skatteuttaget med det tredubbla, statens omfattning lika mycket. I löntagarfonder skulle väl så mycket som någonsin i den norska oljefonden ackumuleras. Med staten som bas skulle samhället förändras, ju mer den stärktes desto större förändring tycktes man tro. Staten och samhället växer i den föreställningsvärlden samman till ett.

I 40 år har detta projekt varat och Anna Ardin vill inte diskutera det, hon hänvisar den diskussionen till andra partibildningar. Och då ger hon också röst till så många av dagens allt färre socialdemokrater. Staten har blivit vårt fundament, och vår egen skapelse skall inte ifrågasättas, den behöver inte diskuteras. Staten har blivit en idé med samma status som frihet, jämlikhet och solidaritet.

I stället så har vi fastnat i en dröm om att bara vi förvaltar detta arv, denna stat på rätt sätt så kommer tågen att komma i tid, paraplyer i överflöd att sträckas till de dyblöta och försäkringskassan aldrig att behandla en medborgare respektlöst. Den politiska kampen har blivit en de konservativa giganternas kamp om förvaltarskapet. Men vad ligger i framtiden? Däri ligger det politiska dilemmat.

Istället för att indignerat protestera mot att någon annan stjäl historien från oss, så måste Socialdemokratin vidga debatten till att omfatta även en genomlysning och kritisk granskning av sitt eget verk.

Sätt ett bokmärke för Johan Westerholms sida, Peter Högberg söker mer än någonsin, Erik Laakso kan man lita på, HBT-sossen likaså, Johanna Graf har funnit något under sina fredagar på kafé. Widar Anderssson är inne på samma tema i sin ledare i Folket.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om historien, moderaterna, socialdemokraterna, den starka staten, staten, , politik,

Det börjar tätna kring köttgrytorna

2011-10-28T12:24:00.003+02:00

Så står vi där igen, församlade som åskådare av trängseln kring köttgrytorna. Aftonbladet avslöjar! Eller kompenserar kanske. Nu sätts sökarljuset på ledande moderater, igår Juholt idag Tobias Billström.

Billström som valdes in i riksdagen av Malmöborna har en lägenhet, en tvåa i Malmö och en övernattningslya i Stockholm. Tre rum och kök, inte i klass med Juholts fyra, men säkert mycket mera attraktiv i Hammarby sjöstad. Aftonbladet anger hyran till dryga 6000 kronor i månaden. Antagligen blandar de samman hyra med avgiften för bostaden till bostadsrättsföreningen för drift. Detta eftersom ju hyresrätterna har omvandlats till bostadsrätter under den tid han bott där. Precis som i fallet med Juholt slarvar Aftonbladet med sina uppgifter. Men likafullt så har Aftonbladet rätt, Billström utnyttjar en ersättning som han inte har rätt till. Åtminstone inte som tjänstledig riksdagsman.

Jag har redan i fallet Juholt visat hur han missbrukat ersättningen och inte redovisat sin boendesituation som det krävs av honom. Billström gör det samma. Och för det bör han prövas. Full tillbakabetalning av alla ersättningar under den tid som familjen bott i lägenheten i Stockholm är det enkla kravet. Dessutom bör prövas huruvida han har brutit mot lojaliteten mot arbetsgivaren genom att inte redovisa sin boendesituation.

Riksdagsmännen och regeringens ledamöter lyder under andra lagar än vanligt folk. Det gäller såväl pensioner och avgångsvederlag som ersättning för övernattningsboende. Att familjer skrivit sig på olika adresser godkänns normalt inte av Skatteverket. Om någon medlem vistas på flera orter ska han eller hon ändå folkbokföras där personen vistas störst del av tiden.

Men riktigt höga politiker är undantagna i Folkbokföringslagen – det gäller explicit riksdagsledamöter, statsråd och ministrar, politiskt tillsatta tjänstemän och politisk sakkunniga i departementen.

Lagen gör också undantag för fångar, missbrukare på behandlingshem, patienter på sjukhus och några få grupper till. Men det säkert inte relevant i Billströms och Juholts fall. Men borde kanske bli.

Jag upprörs lika mycket av dessa ”avslöjanden” om ministrarnas ersättningar, som jag gjorde av Juholts. Jag anser att de skall betala tillbaka varje krona. Och jag menar att de skall prövas för illojalitet mot arbetsgivaren. Att bestämma ersättningens storlek är en förtroendefråga, mottagaren skall redovisa underlaget för rätt till ersättning i enlighet med Riksdagens föreskrifter. Juholt, Billström, Tolgfors och allt vad de heter är skyldiga till detta. Gör de inte det så kan inte Riksdagsförvaltningen inte göra annat än betala ut det fulla beloppet. Det är inte deras sak att spionera på ledamöterna.

Tack vare drevet så har vi idag en mycket klarare kunskap om vilka lagar och regler som gäller. Låt oss tillämpa dem och slippa en ny debatt om blankettens utseende. För ytterst så handlar detta om jämlikhet och kamp mot privilegisamhället. Socialdemokratins grundval.

Statsministern kan tala, statsministern kan skriva, statsministern kan cykla men statsministern kan inte dansa rock ´n roll. Och slingra sig kan han.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om Billström, Håkan Juholt, Tolgfors, jämlikhet, frihet, solidaritet, privilegiesamhället, ersättningar,

När ´n Verner lämnade partiet.

2011-10-27T06:00:00.005+02:00

Som en påminnelse för alla de som tror att dagens fadäser snart skall ebba ut och glömmas. Det ska man inte vara så säker på. Gamla sossar är väldigt långsinta och har gott minne. Det här är en historia från mina hemtrakter i Norrlands inland. Några namn är ändrade på men annars så är den alldeles sann. Jag har publicerat denna berättelse ett par gånger tidigare.

Gubbarna från Gaufins var på Lasses för att förmiddagsfika. Åke Johansson tittade ut genom fönstret och var precis på väg att säga något. Men han sa ingenting. Bländad av det starka solljuset kisade han mot gubbarna kring bordet, så såg han ut genom fönstret igen. Och så sa han:

-Va´ int´ det där ´n Verner?.

Gubbarna tittade ut och Börje Person frågar: -Varst narsch? Börje Person var från Granberget och hade flyttat med, när Gaufinarna flyttade in till Gammsmedjan mitt emot AP´s vid torget.

Det var nya tider nu, 70-talet stod där med alla sina löften om välfärdens skördetid. Ungdomarna flyttade till Vilhelmina och Umeå för att studera och de gamla bar på gröna knappar med vit text där man kunde läsa det stolta "Vi flytt´ int`!". I den nya slalombacken hade den stora världen gjort entré när Lasse Åberg, känd från TV, gjorde lustiga krumelurer och plötsliga dyk. Då när Siewert Öholm fortfarande var folkskollärare i byn.

Centralisering var dagens signatur, och så länge det inte rörde sig om mer än 6 kilometer från Granberget in på samhället, så gick det väl an och Smedjan var ju bra. Och så var det ju nära till gott kaffe och nybakat bröd.

-Vem, sääg du? sa Kjell Gaufin, en av ägarna till Gaufins mekaniska.

-´n Verner Edman. Han gick in på ICA.

-På ICA? Verner! Aldrig i helvete!- Tanken var så omöjlig att saken självdog, och så fortsatte man fika.

Ungefär samtidigt så fick Elsa Wester sin första kund på posten. Det var Eyvor Nordén. Hon skulle skicka ett paket till barnbarnet i Umeå. Barnet fyllde år och Eyvor hade köpt en klänning på Åhlen och Holms. Eyvor kunde berätta samma sak, Verner Edman hade gått in på Hallins, ICA-butiken! Och hon var säker, för hon hade gått där mindre än 5 fem meter bak han. Verner hade gått in på ICA, "bäre rätt in uten å tvek. Han såg då helt frisk ut, så int´ kan det ha vöre av misstag heller." Sa Eyvor Nordén och gick hem till huset på Skuldåkra.

När Eyvor gått började Elsa Wester att ringa. Klockan kvart över tio på förmiddagen var det allmänt känt på byn; Verner Edman hade gått in på ICA!

Verner Edman hade ett litet jordbruk, lite skog, en häst, en gris och två kor. Han var gift med Elvy. Hon arbetade extra på skolbespisningen. Det hjälpte. De hade till och med råd att skicka äldsta dottern på gymnasiet i Östersund. De bodde i backen upp mot kyrkan och hade ett stort potatisland, som sträckte sig hela vägen ner till sjön. Verner sålde potatis till många i byn. Mindre nu än för några år sedan. Kommunen hade exproprierat. Man byggde en ny skola längs med sjön. Strandenskolan fick den heta. Och Verner sa väl inte mycket till det. Synd på ett bra potatisland, men samhället ska ju utvecklas och nya tider råder. Kommunen hade underhandlat och gett ett hyfsat pris. Det var ju trots allt ”demokraterna” som styrde och potatis skulle det ändå bli så att det blev över.

Verner var ”demokrat”, man kallade dem så, socialdemokraterna. Och Elvy var ordförande i kvinnoklubben. Verner var dessutom en stolt socialdemokrat. Det var hans pappa som på 20-talet startade sågen, byn första kooperativa företag. Verner var kooperatör av födsel och ohejdad vana. Han hade så att säga medlemskap i framtiden. Och han hade aldrig handlat någon annanstans än på Konsum. Folk hade väl retat honom och lockat och på pin kiv bjudit på ICA-kaffe. Men det var mer än en hedersak, aldrig att han skulle svika Konsum. Kooperationen, arbetarnas egen affär.

Samhället växte och kommunens behov av mark med det. Flera förhandlingar och flera avtal om expropriering följde. Och potatislandet krympte.

Så kom den dag då riksvägen till Östersund skulle breddas. Folkets hus nere vid folkskolan stod i vägen och hade väl ändå tjänat ut och måste rivas. Kommunen ville bygga simhall och nytt medborgarhus, ja Folket Hus fick det ju inte heta. Det skulle ju vara till för alla, inte bara arbetare. Ett medborgarhus med bio och scen för dansbanden att stå på. Uppe vid sjön. Den sista biten av Verners potatisland skulle tas i anspråk.

Men nu var det som sagt nya tider som gällde. En yngre generation av politiker och tjänstemän fyllde ut kommunhuset. Nu skulle besluten fattas snabbt och en kommuningenjör kunde lätt bli teknisk chef om han visade framfötterna, om inte i den här kommunen så säkert i någon annan. Och då kom det sig att man på kommunhuset inte ansåg sig ha tid att underhandla om exproprieringen. Man tog marken och skickade helt sonika en utbetalningsavi till Verner Edman.

Nästa dag tog Verner Edman avin och gick till Jordbrukskassan. Han satte in pengarna på kontot och fick lite kontanter med sig i plånboken. Så gick han upp på byn och in på ICA. För första gången i sitt liv skulle han välja mellan Gevalia och Löfbergs lila, märken som han varken kände till eller förstod skillnaden på. Det var ju trots allt första gången. Men man vänjer sig väl, tänkte han.

Ingen sa något särskilt, Verner pekade och de skar upp ost och fläsk och frågade om det önskades något mer. Man bugade och tackade för besöket när han betalat och lämnat kassan. Väl ute kastade han en blick tvärs över torget upp mot det nya kommunhuset och så gick han hem. Klockan hade blivit kvart över tio.

Uppe på kommunhuset stod den nye kommuningenjören tillsammans med kommunstyrelsens ordförande och studerade ritningarna för det nya medborgarhuset och de första planerna på bostäder längs med sjön längre bort. De såg inget av Verner när han kom gående hem från ICA. Men i kommunhusets nyanskaffade telefonväxel satt Eva Fredriksson och pratade med Gerd Person på ekonomi om den stora nyheten. Det var ju Gerd som skickat ut den där avin och hon hade undrat mycket över det nya sättet som kommunen sköttes på.

. . . .

Det blev väl inget formellt utträde ur partiet, det fanns ju inte mycket att orda i saken. Det fick dö ut istället, partiet skickade helt enkelt inget inbetalningskort för kontingenten, vilket var ett finare sätt att visa att det åtminstone var någon i arbetarekommunen som hade förstånd att skämmas. Och så var saken ur världen.

Snart var det ingen som längre tänkte på att Verner Edman handlade på ICA. Men ´n Verner visste precis vad han gjorde när han gick dit.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, lojalitet, politik, partier, samället, skandaler, överhet, privilegier

Utbildning ska inte vara någon allmosa.

2011-10-26T12:44:00.001+02:00

Jag har aldrig förstått det där med betald utbildning. Varför skall utbildning så fort vi kommer till vissa LO-grupper var avlönad, när all annan utbildning bygger på att man får ett studiebidrag och tar studielån? Ytterst är det ju en fråga om jämlikhet. Man kan knappast förvänta sig solidaritet där människor behandlas ojämlikt. Och ingen ska tro att avgiftsfria kurser är gratis. Priset är en fråga om frihet.

Ett sjukvårdsbiträde som vill avancera till sköterska eller läkare söker utbildningen, tar sitt studielån och skaffar sig på så sätt ett annat jobb. Precis som en förskolelärare blir specialpedagog. Och skulle sjuksköterskan vilja utbilda sig till långtradarchaffis så står det ju honom/henne fritt, men de borde betala det själva med lån och ett litet bidrag.

Låt det hellre vara tydligt att utbildningen kostar men att den också lönar sig, främst hälsomässigt men även i plånboken.

Att bli sjuk ska inte vara ett hinder för vidareutbildning. Blir du sjuk så ska du erbjudas en relevant rehabilitering där individen själv får stå i centrum. Men sannolikt så behövs också någon form för utbildning för att kunna fortsätta jobba. En sjuk klarar ju sällan att gå tillbaka till sitt gamla jobb fullt ut, med utbildning kan du gå vidare till ett arbete som passar dig bättre.

Men det är inget som säger att det ska var gratis. Ibland får man intrycket att myndigheter ersätter verklig insats med paraply av erbjudanden, bidrag och anpassade åtgärder. Som väktare kring den heliga Graalen driver de in medborgarna i det system de är satta att vakta. Vad som händer med integritet och egen makt kan vi bara vagt föreställa oss. Men vi läser desto oftare om alla dessa om hunsas på olika kontor.

Att ta ett studielån och få samma studiebidrag som alla andra tjänar att styrka människans roll.

Så när vi socialdemokrater nu skall slåss för den största kunskapsreformen på länge så måste vi också se till att det vilar på vårt fundament av Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Läs Birger Schlaug som vinklar bildningsfrågan lite annorlunda.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, arbetsmiljö, LO, Studiemedel, kompetens, frihet, jämlikhet, solidaritet

Medan vi väntar på Nya Bibeln och en ny riksdagsblankett.

2011-10-25T07:15:00.004+02:00

Svensk politik når nya oanade höjder. De två stora, giganterna, moderaterna och socialdemokratin, slåss om historien. Eller snarare vad som har hänt alternativt inte hänt. Var och ett för sig skickar partierna fram sina främsta kämpar, de som tål både en och upprepade käftsmällar. Det märkliga är dock att de inte slåss med varandra utan har invecklat sig i en intrikat kamp med sig själva.

Moderaterna skriver om historien och Sofia Arkelsten filar just nu på skapelseberättelsen. Nya Bibeln ska den heta. Socialdemokraterna å andra sidan letar efter blanketten som slutligen bevisar att Västberga inte finns. Alternativt riksdagen inte finns. Alternativt Oskarshamn... Rdfbl2011:32/ovbo/kulbo ska visst blanketten heta.

Moderaterna hävdar att det, som aldrig har hänt, har hänt medan socialdemokraterna bestämt hävdar att det som har hänt, aldrig har hänt. Nya och gamla arbetarpartiet. Svensk politik blir alltmer subtil.

Allt medan 90-åriga damer kastas ut ur landet liksom misshandlade barn med sina misshandlare och dödsdömda pastorer skickas tillbaka till säker död.

Tack och lov så finns det budbärare om detta. Eva Hillen Ahlström är outtröttlig. Erik Laakso för budskapet vidare och Fjärde väggen sätter ljuset på den verklighet vi inte verkar vilja se. En annan bloggare som jag ständigt får nya kunskaper och vinklar från är Leo Holtter. Man måste gå utom fållan, till de modiga, om man ska få veta vad som verkligen händer och vad som verkligen har hänt. Lämna megafonerna där de hör hemma, på historiens soptipp. Så är det idag och så har det alltid varit.

Intressant.

På twitter har det uppstått ett hashtagflöde som lyckas förena skarp politisk kommentar med befriande humor. #stuffmoderaternadid. Testa det. Den ger tillfälle till skratt och lär få efterföljare.

Läs även andra bloggares åsikter om svpol, politik, historierevision, moderaterna, socialdemokraterna, migrationsverket, Arkelsten, Håkan Juholt,

Va!!?? Har han mistat vettet?

2011-10-23T10:18:00.002+02:00

Det här var nog det allra sämsta svar som Håkan Juholt kunde ge.

"Håkan Juholt ser raset som logiskt.

– Jag har befunnit mig i tio dagars torktumlare av fakta, lögner, rykten och krigsrubriker med väldigt fördömande hårda omdömen, Det är klart att det påverkar människors inställning, säger S-ledaren till Göteborgs-Posten.

Han tror att han kan återvinna förtroendet.

– Det tror jag när krutröken lagt sig."

I stället för öppenhet vill han alltså vänta tills "krutröken" lagt sig. Menar han till folk har glömt? Tror han att folk glömmer 2 ton Toblerone. Nej opinonsraset kräver något helt annat. Gamla hederliga socialdemokrater säger nej och lämnar oss. De har fått nog. Var fjärde s-väljare 2010 vänder oss ryggen. Och då ska vi vänta och se!

Nej vägen framåt kräver öppenhet, dels en personlig redovisning från partiledarens sida och att han betalar tillbaka alla pengar han kvitterat ut. Att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att medborgarna ska gilla arslet är fåfängt.

Partiet måste ställa sig i spetsen för en kamp mot privilegierna och privilegiesamhället. Vi måste visa att vi i ord och handling menar allvar med vårt idéfundament, alla människors lika värde, alla skall stå lika inför lagen.

Johan Westerholm, Erik Laakso, Einerstam, Einerstam2 och Högberg Stig Björn Ljunggren skriver alla viktiga inlägg om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, socialdemokraterna, privilegier, jämlikhet, ersättningar,

Folket är riksdagsledamotens arbetsgivare och har rätt att kräva lojalitet.

2011-10-22T08:54:00.002+02:00

Det är trist att det har kommit att handla om en blankett. Frågan om Juholts m.fl boende och ersättningar är en politisk fråga. Om förtroende och ärlighet, jämlikhet och alla människors likhet inför lagen. Och det är den diskussionen vi kommer att tvingas ta på gator och torg under åren framöver.

Jag är ju en vanlig medlem i Socialdemokraterna och har inga poster att försvara. Mitt första och enda uppdrag är folkvald revisor i kommunen, något som brukar lämnas över till de som är på väg ut ur politiken. Själv har jag inte varit medlem under lång tid, jag var kollektivansluten på 70-talet som medlem i Svenska Fabriksarbetarförbundet avd 423 på Gränges Aluminium i Sundsvall, sedan har jag utbildat mig och arbetat under många år utomlands. Mitt politiska arbete har varit i facket, kooperationen, föräldraföreningar och annat. Inte i Partiet, men likafullt ett politiskt arbete. Som politiker är jag rookie.

Jag hade en diskussion med vårt sakkunnigstöd i revisionen igår. Han är alltså auktoriserad revisor och specialist på förvaltningsfrågor inom offentlig sektor. Han trodde inte att det fanns några som helst juridiska möjligheter, uppsåtskrivningen är så stark i lagen. Däremot så pekade han på att det var ett uppenbart lojalitetsbrott mot arbetsgivaren, som borde leda till stora skadestånd. Är det så att åklagaren har sökt i fel fålla? Att riksdagens jurister inte har bevakat arbetsgivarens, dvs folkets rätt?

Jag tror inte att han har rätt till ersättning överhuvudtaget med nuvarande boendeform, möjligtvis skulle han kunna söka ersättning för bostaden i Oskarshamn, om han nu har någon där, med åberopande av att det är hans valkrets och att han har två söner, som är bosatta där. Men de börjar ju flyga ut ur hemmet, dvs före detta hustruns bostad, så det är väl lite tveksamt. Räta ut alla frågetecken är vägen framåt.

Jag är inte ute efter att fälla Juholt, det vill jag ha sagt, jag är bara ute efter att bevara poltikens förtroende hos medborgarna. Utan öppenhet och renvask så kommer vi att få slita med det här i många, många år. Jag gillar Juholt på många sätt, men han kommer att vara för evigt bränd om vi inte rensar ut och luftar i boet.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, riksdagen, folket, politik, socialdemokraterna,

Lögnhalsarna hade fel och Aftonbladet hade rätt!

2011-10-19T12:19:00.001+02:00

Egentligen är jag så evinnerligt trött på det här, men så länge lögnerna får stå oemotsagda och upprepas så slåss jag. Det har från en mängd håll hävdats att det inte finns regler för riksdagsledamöternas boende i egen bostad. Det är lögn, Visst finns det ett sådant reglemente. Det heter ”Föreskrift om arbetsrum och övernattningsbostäder för riksdagens ledamöter”. (Rfs 2005:9.pdf) och du finner det på riksdagens hemsida.

Så till saken. Riksdagen har antingen rum eller egna lägenheter som ställs till ledamöternas disposition men man konstaterar också att visa ledamöter väljer att skaffa övernattningsboende på egen hand. Låt se vad föreskrifterna säger.

Under rubriken Övernattningsbostäder: Rätt till övernattningsbostad preciseras vad som avses:

11 § ... Med övernattningsbostad avses en övernattningslägenhet eller ett övernattningsrum i riksdagsförvaltningens bostadsbestånd eller motsvarande boende. (min kursiv)

Begreppet eller motsvarande boende avser de tillfällen då ledamot skaffat övernattningsbostad på egen hand. Vilket också tydliggörs på riksdagens hemsida som den såg ut då Juholt flyttade till Västberga och vid tiden för reglementets publicering.

Reglementet gäller alltså för alla sorters boende som det äskas ersättning för. Reglementet preciserar sedan.

13 § Rätten att disponera en övernattningsbostad är personlig och kan inte överlåtas av ledamoten.

Man kan alltså inte ta ut ersättning för någon annans räkning.

Vidare. När man ansöker om ersättning för övernattningsbostad så gäller följande

29 § … En närstående person får inte övernatta i lägenheten på egen hand annat än under enstaka nätter.

30 § … En närstående person får inte övernatta i rummet på egen hand.

Det föreligger inga som helst hinder för att flytta ihop med sin sambo/kulbo eller vad du nu önskar kalla personen ifråga, men du får inte söka ersättning för det. Redan här gör Juholt fel genom att sända in sin ansökan, och det spelar alltså ingen roll vad som står där eller inte. Föreskrifterna ger honom ingen rätt att ens söka om sambon regelbundet vistas i lägenheten under hans frånvaro. Hade han däremot fått besök av sin kulbo vid enstaka tillfälle så skulle han redovisat det på en speciell blankett:

32 § Om en person som avses i 29 eller 30 § och som inte har rätt till logiersättning
övernattar i bostaden, skall logiersättningen för denna tid reduceras till 75 procent.
Ledamoten skall för sådan övernattning betala tillbaka utbetald logiersättning med 25 procent av 1/30 per dag. Någon reducering av logiersättningen skall inte ske om en närstående person övernattat i samband med riksdagens öppnande eller andra officiella arrangemang. Inte heller skall någon reducering ske om barn under 18 år övernattat.

33 § Ledamoten skall på en av riksdagsförvaltningen framtagen blankett anmäla till förvaltningen när logiersättningen enligt 32 § skall reduceras. En sådan anmälan skall
göras senast inom en månad från det att övernattningen ägde rum.
…
En ledamot kan i stället välja att varje månad betala tillbaka en bestämd del av logiersättningen för övernattning av en närstående enligt 32 §. Någon anmälan enligt första stycket behöver då inte göras.

Detta är vad föreskrifterna säger. Läs och döm själva. Föreskrifterna säger precis vad som är ledamotens eget ansvar, och Juholt har inte tagit det ansvaret. Hade han gjort det så skulle riksdagsförvaltningen också dragit av från ersättningen. Att skylla på förvaltningen är off topic, det är inte deras sak att leka polis och forska i riksdagsledamöternas privatliv. Möjligen borde revisionen ha upptäckt det men det är en helt annan sak.

När lögnerna tog fart i och med Viktors Tullgrens bloggpost så slutade man tydligen läsa innantill. Så nu är det upp till bevis för Viktor Tullgren, Anders Svensson, Anna Ardin, Bo Malmberg mfl.

Existerar dessa föreskrifter eller inte? Gäller de allt ersättningsberättigat boende eller inte? Har Juholt gjort den enligt 33 § inkrävda redovisningen? Har han alternativt gjort något avdrag på ersättningen enligt 33 § andra stycket?

Jag ställer frågan varför lögnhalsarna inte redovisat riktiga källor och rätt blanketter, om det nu är detta det handlar om? Eller ljuger de inte, kan de bara inte läsa innantill? Jag lever med en stark känsla av dessa till varje pris velat rädda Håkan Juholts heder och ära, och att i denna vällovliga mission så är inget heligt. Passar inte sanningen så fabricerar vi en ny. Och är vi bara tillräckligt ivriga så kommer sanningen att få vika ner sig och lögnen bestå. Att man offrar ett parti och dess medlemmar betyder mindre. Alltid finns det väl något kansli någonstans som behöver nyanställa och då är bra att ha det i sin cv. Tjänster och gentjänster.

Det är precis som Per Wirten skriver i sin ledare i Dagens Arena, den här saken är inte färdig. Juholt instämmer och Carin Jämtin bekräftar. Är det inte dags för chefsåklagaren att ta upp förundersökningen igen. Jag menar om vi nu ska följa lagar och föreskrifter?

AB, DN, DN2,Svd, Expressen,
Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Aftonbladet, lögner, Håkan Juholt, politik, mediadrev, socialdemokraterna, , ersättningar

Från mörkret sträva vi mot ljuset. Om mörkermän och sanningssägare.

2011-10-18T10:17:00.001+02:00

Socialdemokratins förtroendekris är ovedersäglig. Och vi står inför ett vägval. Antingen visar vi öppenhet och vilja till förändring eller så lägger vi locket på och börjar mörklägga.

Mörkläggning är en militärtaktisk åtgärd, man täcker alla fönster, släcker ljuset och stänger om sig. Man försöker få fienden att rikta elden mot ett annat håll.

Och mörkerläggning fick vi. Under baneret med texten Mediadrevet, kommer mörkläggartrupperna in på banan, beväpnade med mörkläggningsduk och dito tejp. Fokus skall flyttas från själva handlingen, ett orättmätigt uttag av bostadsersättning, till formaliteter, blankettens utformning.

Först ut är en bloggare vid namn Viktor Tullgren. Han vill föra i bevis att Juholt är oskyldig och saken handlar om otydliga ansökningsblanketter och obefintliga regelverk. Jag reagerar skarpt, lagen finns där, regelverket och föreskrifter är där och de kan inte misstolkas. Jag påpekar det och tror i in naivitet att Tullgren ska korrigera sin skrivning. Men det motsatta sker, han anklagar mig, han förnekar föreskrifternas existens trots att länkar och texter ju finns på riksdagens hemsida. Han försöker dra min heder i smutsen och hävdar att han vet att jag inte gillar Juholt. Tullgrens bloggpost får stort genomslag och plötsligt kommer allt att handla om ansökningsblankettens utformning.

Mörkläggarna lägger också upp en annan front, konspirationsteorin. Främste vapendragaren där är den notoriske Daniel Suhonen. Skolad i sektsamhällenas organisationslogik beskriver han i en brett anlagd attack en konspiration iscensatt av ”den nyliberala högerfalangen” inom socialdemokratin, ett klassiskt trick där man fäster en kletig sörja på sin motståndare för att stoppa någon som kunde tänka sig att närmare lyssna till argument. Avståndstagandet är viktigare än självständig reflektion och eftertanke.

Efter fyra dagars storm ser vi nu tydligt hur mörkläggarna formerat sig. De utgör en osalig blandning allt från yttervänsterföreträdare för partier som i vanliga fall ser socialdemokratin som samhällets fiende nummer 1 till försvarare av ledarkulten som väl snarast minner om extremhöger av 30-talssnitt. Under några dagar dominerar de debatten. Deras tes tycks vara att Juholts förståndsgåvor är otillräckliga för att läsa och förstå ett enkelt regelverk.

Chefsåklagare Björn Eriksson lägger ner förundersökningen. Och mörkläggarna ser hans beslut som en bekräftelse på sina teser. Björn Eriksson är en åklagare som gjort sig känd för att lägga ner förundersökningar som gäller makthavare. För något år sedan hamnade han i rampljuset när det visade sig att av 478 anmälningar mot poliser så lade han ner 477. Själv beskriver han sin insats i Juholts fall som en enkel sak, snabbt hanterad genom ett timslångt samtal med företrädare för riksdagens kansli. Han menade att inga tydliga regler fanns, då en person på kansliet hade antytt det.

Dessutom menade han att det förekom olika praxis bland ledamöterna. Ersättningen för övernattningsboende i egen bostad nyttjas av 30 ledamöter, 3 av dessa tar ut full ersättning trots att de delade bostaden med annan person. Eriksson sluter sig av detta till att det förekommer olika praxis.

Precis som det förekommer olika praxis i din lokala Konsumbutik, det övervägande flertalet betalar för sina varor, några gör det inte, de snattar. Med Erikssons logik så skulle det då förekomma olika praxis och därmed vara omöjligt att lagföra snattarna eftersom det inte uttryckligen står på entrédörren att alla varor skall betalas i kassan och att snatteri är förbjudet.

Lagar och regler finns redovisade på riksdagens hemsida om han hade brytt sig. Men det verkar som att han hade bestämt sig på förhand.

Och här kunde saken ha stannat om inte Juholt själv och Jämtin fört åter saken till det det gäller; att Juholt har tagit emot för stor ersättning för sitt boende. Och Juholt inledde sin rundresa i landet med att inför ett hundratal medlemmar i Sundbybergs Arbetarekommun be om ursäkt för det han genom sitt slarv har ställt till med. Inget tjafs om blanketter och konspirationer.

För socialdemokratin så är öppenhet enda vägen framåt. Mörkläggning kommer aldrig att återupprätta ett förlorat förtroende. Det kan bara en öppen redovisning för hur oegentligheter och privilegiefusk skall förhindras i framtiden göra. Det handlar om hur vi är jämlikhet i vardagen, i praxis för att använda chefsåklagarens språkbruk.

Johan Westerholm skriver klokt om socialdemokratins framtid.
Per Wirten skriver att Juholtaffären inte är slut.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Viktor Tullgren, Daniel Suhonen, Håkan Juholt, socialdemokraterna, politik, mediadrev, mörkläggning,

Runt landet drar en man som har en enda uppgift, att återupprätta sin egen och sitt partis förlorade heder.

2011-10-17T18:07:00.001+02:00

Idag börjar Håkan Juholt sin resa genom landet. Knappast en eriksgata med medborgare längs vägen som hyllar och hälsar sin monark. Nej, det är mycket mindre gloriöst än så. Runt landet drar en man som har en enda uppgift, att återupprätta sin egen och sitt partis förlorade heder.

Om detta ska lyckas krävs fullkomlig öppenhet.

Han får inte mörka ett enda lik i sin garderob, han måste spela med öppna kort hela vägen, det är det ena. Han måste betala tillbaka varenda krona som han har fått för mycket, han måste klargöra sina boendeförhållanden och framför allt sluta tala i gåtor.

För det andra måste han ta politiska initiativ när det gäller riksdagsledamöternas privilegier. De har kraftigt försämrat medborgarnas förtroende för inte bara politikerna utan också politik, och hör inte hemma i ett modernt, civiliserat demokratiskt samhälle. Det vimlar av illusionslösa och trötta partimedlemmar ute i organisationerna. De måste få argument och politiskt stöd för att återvinna förtroendet för vårt parti. Och då håller det inte med att stryka streck över och gå vidare.

Carin Jämtin, partisekreteraren och nr 2 i hierarkin, sammanfattade läget i söndagens agenda när hon slog fast: ”Det här bottnar inte i falangstrider. Det här bottnar i att Håkan Juholt inte har läst reglementet.". Enkelt och rakt på sak. Inga konspirationer utan ett fel begånget av partiledaren. Det måste han förhålla sig till på sin turné.

Partiet måste nu ta strid för en ändrad lagstiftning, vi kan inte längre tillåta att olika krav på bevis ställs på vanliga människor och riksdagsledamöter, vi måste få en lagstiftning som gör det möjligt att granska politikers beslut juridiskt och inte bara politiskt vart fjärde år. Att lönas extra för att man har stort ansvar utan att detta ansvar kan prövas inte bara sticker folk i ögonen, det skapar också sämre politiker. Mörkläggning är en politisk strategi för att klara nästa års val. Det är ovärdigt Sveriges nästa regeringsparti.

Vidare måste partiet ta strid för att riksdagsledamöternas alla privilegier avskaffas och att deras juridiska situation likställs med andra medborgares. Alla skall ställas lika inför lagen. Alla människors lika värde skall råda. Vi är ett parti som säger oss vilja jämlikhet. Där finns inga kompromisser. Mot bakgrund av den svarta vecka vi just genomlidit måste detta ställas i första rummet.

Men för att detta skall bli trovärdigt så måste Juholt själv vidta åtgärder. Han måste utan prut betala allt det som han har kvitterat ut för mycket genom åren. Vi vet att det handlar om 160 000 för åren i Västberga. Men ligger det andra lik lasten för de 15 år han bebodde riksdagens lägenhet? Städa upp i det då, och gör rätt för dig.

Han måste en gång för alla reda ut sina bostadsförhållanden. Var bor han och var övernattar han. I DN´s PÅ STAN-bilaga tar han oss på en mycket välvillig rundtur i ”mitt Västberga” som han säger sig ha bott i i fem år. Här vill han bli gammal tillsammans med sin Åsa och här vill han ta emot sina barn och barnbarn. Det är vacker bild av sitt boende och sin kärlek till förorten som jag kan känna igen från min egen tid i Stockholm.

Lite mer otydlig blir han när han skall beskriva sina förhållanden i Oskarshamn. I DN säger han att han har bott 43 år i Oskarshamn, 20 år i Stockholm och 5 i Västberga. Håkan Juholt är idag 48 år, 43 år i Oskarshamn och 5 i Västberga blir 48 år. Sina band till Oskarshamn idag beskriver han i TV4 morgonprogram som ” ...jag har två söner i ett hem i Oskarshamn. Jag vill att de ska känna att de har ett hem.” Det hem han talar så kryptiskt om, ”i ett hem i Oskarshamn” är inget fosterhem, ungdomshem eller annan anstalt. Nej det är hans frånskilda hustrus bostad. Där bor den ene sonen kvar, medan den andre har flugit ut. Men är det också Håkan Juholts hem, är det här han lever pappaliv med sönerna? Eller sker det någon annanstans i staden? Det räcker inte med att hävda att ”...mitt hjärta är med dem.” Skingra mörkret, Håkan Juholt!

Det renhårigaste vore att du skriver dig i Stockholm och avsäger dig ersättningen för dubbelt boende. Du måste inte vara skriven i valkretsen för att kandidera där, om jag förstått praxis rätt. Så blev Göran Hägglund invald i Stockholm utan att vara skriven där. Vid dina besök i din valkrets och hos dina barn, så begär du bara vanligt traktamente eller riksdagens speciella ersättning för bostad i valkretsen.

Då och först då blir det möjligt att för oss flygbladsutdelare att ge trovärdigheten tillbaka till socialdemokratins politik.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, socialdemokraterna politik, mediadrev, ersättningar,

Hördu Lina, det där med jämlikhet , det tror jag vi skiter i.

2011-10-15T18:35:00.001+02:00

Jag skrev för en vecka sedan att jag ville vänta tills det gått den nödvändiga tiden mellan löpsedlar och egen reflektion. Nu har den gått, jag har läst, lyssnat och kommenterat i olika fora. Jag skriver.

Jag har debatterat med ett antal socialdemokrater som verkar ha uppfattat den senaste veckans mediastorm som om det handlade om huruvida man gillar Håkan Juholt eller inte. Jag tror inte att det är huvudsaken.

För jag gillar ju Juholt. Jag gillar hans talarförmåga, han får ju till och med Reinfeldt att vifta med armarna i debatten. Jag gillar hur han har satt ljuset på viktiga frågor om vilket samhälle vi ska ha. Jag gillar att han gör politik av kultur och bildning. Men jag har också blivit besviken, för jag gillade när han ställde sig bakom SSU-kravet på att hela partistyrelsen skulle ta ansvar för valresultatet, när han krävde att alla skulle avgå, men ogillade när han svek och det visade sig att han bara menade partiledaren, han själv avgick aldrig. Jag blev besviken när han dribblade i Libyen-saken, i frågan om det b-medborgarskap för invandrare, för budgetstrulet och nu senast i ersättningssaken.

Var enda en som någonsin har kvitterat ut ersättning för resa och dubbelt boende, vet att det är en ersättning för de personliga utläggen. Det är inget unikt för riksdagen. Det gäller när du reser för partiet, för vilket som helst företag, offentlig som privat. Juholt är ju en intelligent karl, klok nog att leda vårt parti och han har ju dessutom själv insett att han har gjort fel.

Så för mig handlar det inte om det.

Hela den här saken borde ha handlat om ett ojämlikt samhälle där folket och dess valda företrädare inte är lika inför lagen. Där en vanlig medborgare bestraffas går en riksdagsledamot fri.

Juholts agerande har satt sökarljuset på samhälleliga förhållanden som vi socialdemokrater aldrig kan acceptera. Och det handlar om att de socialdemokratiska ideal om jämlikhet som jag kämpat för i hela mitt 63-åriga liv dras i smutsen av sådana här affärer. Jag har ingen karriär att förlora, jag är bara en vanlig medlem som menar allvar med min ideologi. Vi kan inte ha ett system där ett privilegiesystem skapar en lag för folket och en annan för dess representanter. Och det är det här ojämlika samhället som vreden bland vanligt folk gäller, bland de som aldrig fått en krona till skänks och som lämnar sina röster i valet för vårt parti att bekämpa.

I stället har debatten kommit att handla om medias bakomliggande syften, om konspirationsteorier till höger och vänster inom och utom partiet.. I sin mest absurda enfald så har debatten fokuserat på ansökningsblankettens utformning! En eländig debatt på tobleronenivå driven framåt av socialdemokraterna själva och som tydligen varit mumma för media.

Åklagarens beslut att lägga ner förundersökningen kom som ett brev på posten. Jag hade trott att han skulle gå på att uppsåt inte kunde styrkas, men i stället lämnas en förklaring där förundersökningen läggs ner därför att det förekommit olika praxis i riksdagen och att bestämmelserna skulle vara otydliga.

Läs detta en gång till. Det förekommer olika praxis. Vad betyder det? Jo att folk har gjort lite olika, det är vad det betyder.

Överfört till den profana verklighet du och jag befinner oss i så betyder det att om du går in i en butik så finns det vissa som betalar för sin varor och andra som inte gör det, snatta kallas det. På dörren in till butiken står det inte uttryckligen att alla varor skall betalas i kassan, men vi begriper liksom det ändå. Men enligt överåklagare Björn Eriksson så är det alltså inte möjligt att lagföra någon för snatteri, eftersom olika praxis förekommit och instruktionen har var otydlig. Söker man honom på nätet så inser man att detta ingalunda är första gången som överåklagaren har visat sig som en mästare på juridisk illusionism när det berör samhällets frälse.

Om socialdemokratin ska resa sig så måste vi förstå folket vrede. Vi måste lämna konspirationsteorierna där de hör hemma, på soptippen, och se bjälken i det egna ögat. Menar vi allvar med frihet, jämlikhet och solidaritet så måste vi leva det, även våra främsta företrädare. För om jag tvingas välja så kommer jag alltid att välja folket före ledarna.

Den senaste veckan har visat att jämlikhet är en hållning som bara är mycket tunn fernissa på vissa partimedlemmar.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, privilegier, socialdemokratin, media, drev, jämlikhet,

Hur ligger det till egentligen?

2011-10-15T14:20:00.005+02:00

Uff då, jag läser om Håkan Juholt som talar om att " jag har två söner i ett hem i Oskarshamn. Jag vill att de ska känna att de har ett hem. Jag är särbo med Åsa när jag är i Oskarshamn och jag är sambo med Åsa när jag är i Stockholm. Jag vill att mina söner ska veta att mitt hem och mitt hjärta är med dem."

Det hem i Oskarshamn han talar om bebos av hans frånskilda fru och den ene av deras två pojkar, den andre är utflugen. Ska man tolka det som att Håkan fortfarande bor med sin frånskilda fru, och att samboendet med den nya kulbon sker i övernattningslägenheten i Stockholm? Att det är de faktiska förhållanden att arvode för dubbelt boende utgår för stockholmskvarten och att han betalar halva hyran i Oskarshamn hos sin frånskilda fru? Vad avser han med "mitt hem och mitt hjärta är med dem." Jo hjärtat förstår jag men vilket hem? Det bör han nog reda ut innan media gör det.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, mediadrevet, ersättningar, bidrag, sanningen,

Om tungotal och renlighet

2011-10-13T09:02:00.000+02:00

Jag är ingen älskare av den portal som kallas s-bloggar. Jag pingade där förr i tiden, men har lämnat den. Den enda som jag följer regelbundet är Eva Hillén Ahlström från Bräcke, som skriver personligt, engagerat och med integritet. Nästan alltid. Andra tittar jag in hos nån gång ibland. Bengt Silfverstrand, pensionerad riksdagsman från Viken, är en sådan. Man behöver inte läsa alla hans postningar, det är lite som att sticka handen i en påse med jordnötter; man får jordnötter varje gång. Han har nu infört en sorts kommentarsbegränsning så att han tillåter en kommentar och sedan svarar han och lägger locket på. Det blir väl för svårt med alla dessa som ska uttrycka sin mening och fria ord har väl ett begränsat värde. Tycks han tänka. Till de mer säregna skribenterna hör Tord Oskarsson som skriver i sådan takt att han kan ha mer än hälften av alla inlägg på s-bloggars topplista. Nästan bara om den senaste opinionsmätningen och ibland kryddat med okritiskt återgivna citat från Håkan Juholt. Knappast ett stoff som lockar till politisk debatt. Ola Möller är en annan, yngre skribent som började sin karriär som bloggare som en yvig och engagerad agitator. Nu har han fått någon sorts politisk ställning i Helsingborg och med det förändras bloggen. Mest iögonfallande är kanske att han stängt kommentarfunktionen. Hans ord får klinga rena och befriade från meningsbrytningar och kritik som kunde smutsa ner och verka förvirrande för den menighet som förväntas läsa och instämma. En katekes.

Det är förvånande att en socialdemokrati som ropar efter ett alternativ till den borgerliga regeringen väljer att sluta sig inne i sin egen förträfflighet. Världen formas ständigt, den ena dagen är inte den andra lik, medborgarna tvingas varje dag till att tänka nytt och förhålla sig till en verklighet i förändring. Jag och många med mig har skrivit om den största förändringen av alla och som nu bokstavligen har vandrat in i våra hem. Den tredje världen är här och vill ha sin del av det globala välståndet och produkten av sitt arbete, det som till nu har varit förbehållet Nordamerika och Europa. Hur ställer sig ett framtidsinriktat socialdemokratisk parti till det?

I stället för att försöka förstå och förändra och själv förändras i takt med den verkligheten så lägger bloggarna på s-bloggar möda på att hävda att ”förändring” och nytänkande bara är en eufemism för ”nyliberalism”. De böjer sig nedåt och tittar bakåt, i tron att de där ska finna sina rötter. Men i den positionen är det något helt annat de stirrar rätt in i.

För en vecka sedan skrev jag om de arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna av konkurrensutsättningen av bl.a. skola och hemtjänst. Och till min förvåning fann jag att utvecklingen gick i riktning mot ett bättre uppfyllande av de målen än under det statliga monopolets tid. Det här borde väl vara en verklighet som skulle locka en framåtriktad socialdemokrati till diskussion, Men nej, i stället samlas man kring ännu starkare krav på nej till privatiseringen av offentlig sektor. Att karaktärisera en sektor som till 89% ägs och drivs av det offentliga som en privatiserad sektor är ju i sig uppseendeväckande, men allvarligast är ändå att man inte vill diskutera det. För visst är det problematiskt, vi ser hur skattemedel i några fall missbrukas och hur de i andra fall genererar osmakliga vinster för privata multinationella företag. Så frågan borde kanske ställas vad priset för ökad jämlikhet ska vara, i stället för att kräva stopp för en positiv utveckling. För mig är det politiska resultatet viktigare än att gå i takt med en ideologi som passerat sitt bäst-före-datum för länge sedan.

När jag som s-kandidat i nyvalet till regionfullmäktige i Västra Götaland i våras stod på gatan och kampanjade för ”Nej till gräddfiler i sjukvården”, så lärde jag mig något om integritet och politiskt mod. De förhatliga vårdförsäkringarna har inte flyttat en enda väntande i kön en sekund eller en millimeter längre bak, inte heller har de tagit en enda skattekrona från de som väntar. Tvärtom så ger det sjukhusen mera pengar, och kön blir ju snarare kortare av att rätt många löser sina vårdproblem på annat sätt. Så jag vägrade att dela ut de flygbladen.

Hur stor summa som stat och kommun tjänar på att sjukskrivningarna blir kortare och färre borde man räkna på. Men den stora invändningen tycks vara att människors vilja att betala skatt skulle minska. De rättrogna offrar hellre förbättringar och större effektivitet med skattekronorna för en grumlig ideologis skull. Jämlikhet verkar göra sig bättre i festtalen än i verkligheten.

Bland bloggarna på s-bloggar frodas denna ideologism, hellre vackert tungotal än rena händer. Och takt med att den utvecklingen bejakas sjunker uppslutningen kring den socialdemokratiska rörelsen. Det ultimata offret till dyrkandet av sin egen förträfflighet.

Intressant läsning finner du också hos Viita, Leo Holter, Peter Karlberg, Erik Laakso, Lena Sommestad.

SvD, SvD2, DN, DN2, DN3

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, politik, det Goda Samhället, jämlikhet, integritet, personligt ansvar, socialdemokraterna,

Ett litet Nordkorea i Sveriges mitt.

2011-10-13T07:30:00.000+02:00

Jag kan inte undanhålla er detta.

"Håkan Juholt är vår ledare i kampen för ett solidariskt samhälle, där alla ha lika människorvärde."

Det är rubriken på ett blogginlägg från Tord Oskarsson, s-bloggars flitigaste skribent.Testa med att byta ut Håkan Juholt mot Kim Jung il och det hela får en skrämmande dimension. Ibland brukar vi skylla på rubriksättarens överdrivna vilja att locka nyfikna, men vad sägs då om följande:

"Ju mer högertidningarna i Stockholm AB, Expressen, DN, SvD driver hetsjakt mot Håkan Juholt ju mer övertygas vi S ute i landet, som inte vill ha en elitistiskt kapitalism att vi ska ge Johult allt stöd för att han ska kunna vara den ledare som leder en utveckling mot ett solidariskt samhälle, där har lika människovärde."

Jag kan se framför mig hur Härnösands alla tusentals barn med sina fyrkantiga pappark hårt hållna i skälvande barnahänder och med små röda skarfar runt halsen där de marscherar upp på stadens fotbollsarena och under glada sånger till hans ära skapar en bild av den älskade ledaren. Allra gladast är den lilla tös från Älandsbro som fått äran att utgöra den älskade ledarens näshår.

Stackars Han Ju Holt.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om fanatism, elitism, lydnad, politik, politiker, bloggare, socialdemokraterna,

Patetisk

2011-10-09T23:04:00.001+02:00

patetisk som Nationalencyklopedin definierar ordet,

pate´tisk adj. ~t ORDLED: pat-et-isk
• starkt känslosam vanl. på ett högstämt sätt: hans ~a vädjan om hjälp; ett ~t tal som rörde åhörarna till tårar
BET.NYANSER: a) om företeelse som väcker starka känslor av gripenhet, medlidande e.d.: staden erbjöd en ~ anblick efter bombningen b) med mer negativ värdering löjeväckande: hans inställsamhet var rent ~; en ~ och misslyckad figur
KONSTR.: ~ (att+INF)
HIST.: sedan 1735; av grek. path\tikos 'lidande; känslofull'; till patos

För en samtida illustration till ordet patetisk hänvisas till http://www.s-bloggar.se/

Och här lite musik under eftertankens kranka blekhet.

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om patetisk, Håkan Juholt, vänner, sänken, politik, politiker,

Att se verkligheten med nya ögon i stället för att grämas över skiten som skymmer sikten.

2011-10-09T11:23:00.000+02:00

Uff då, det har inte varit någon rolig vecka för en sosse, för att säga det milt. Och ändå så tänker jag låta statsministerkandidatens bostadsbidrag ha sin gång. Vis av andra skandaler så brukar en viss tid mellan löpsedel och fördömande tjäna sans och förnuft. Men visst är det illa. Inte blir det bättre av när man läser om en privat skola i Täby, som verkar planera för att sticka med pengarna. Pengar som skulle ha gått till skolmiljö, läromedel och behöriga lärare. Nä fy tusan.

Man borde prata politik i stället. För mig, som vill att ungdomar, äldre och invandrare ska få jobb, att kvinnor ska få bättre betalt och mera heltidstjänster, att flera män ska söka sig till de typiska kvinnoyrkena, ökad jämlikhet kort sagt, då får jag söka mig till utredningssverige, ni vet, tjocka rapporter i nedladdningsbart pdf-format. Där finns det fakta och spännande vändningar på verkligheten, det som borde ligga till grund för politiken. Inte så sällan får man sina föreställningar motsagda, ett enkelt diagram öppnar ögonen för andra sanningar och andra möjliga synsätt. Att sitta fastspikad på en ideologisk bönepall är inte någon idealisk position.

Jag fann och läste en rapport från IFAU, som skall utläsas som Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utredning, en fristående myndighet som gör studier av hur politikernas beslut får arbetsmarknadspolitisk effekt. Den senaste jag läste heter ”Konkurrens och sysselsättning” och undersöker effekterna av konkurrensutsättningen av fem branscher; taximarknaden, förskolan, skolan, hemtjänsten och restaurangbranschen. Generellt så visar rapporten att färre konkurrenshinder skapar högre sysselsättning, framförallt hos unga, äldre och utlandsfödda. Hoppsan, var det inte några av de viktiga politiska målen, mycket återstår men likafullt.

Antalet sysselsatta män och unga inom förskolan är högre i regioner med fler privata etableringar, men att löneökningen i första hand kan ses i de offentligt drivna förskolorna. Andelen sjukskrivna, framförallt långtidssjukskrivna, är väsentligt högre i de offentligt drivna förskolorna. För de utbildade förskollärarna däremot så sjunker sjukskrivningarna, och utredningen antar att det beror på att bättre arbetsmiljö har blivit ett konkurrensmedel för att få dessa som anställda.

För skolan gäller samma positiva sysselsättningseffekter, antalet sysselsatta ökar där privata skolor etableras. Detta gäller särskilt för manliga, utlandsfödda och yngre lärare. Här finner man också löneökningarna främst för de offentligt anställda lärarna. Medan de kommunala skolorna har fler sjukskrivna.

Resultaten upprepar sig när man betraktar hemtjänsten. Dessutom kan man se rörelse mot fler heltidstjänster för kvinnor och äldre och de med en relevant utbildning. Hög privatiseringsgrad ger högre löner för de anställda i offentlig hemtjänst. När det gäller sjukskrivningar så upprepar sig mönstret- de offentliganställda är oftare långtidssjukskrivna och skillnaderna tenderar att öka med tiden.

Genomgående visar också rapporten att högre mera relevant utbildning är den viktigaste faktorn när det gäller lönebildning och bättre hälsa inom välfärdssektorn där det offentliga monopolet utmanas av konkurrensutsättning. De offentliga arbetsgivarna har uppenbarligen mycket att lära.

Och det handlar ju inte om ”privatisering av den offentliga sektorn”, det vore löjligt att karaktärisera en situation där det offentliga driver 89% av verksamheten som annat än ett offentligt monopol. Nej det handlar om fördelarna med konkurrensutsättning. Under förutsättning givetvis att marknadens aktörer, köpare och säljare, beställare och utförare är jämnstarka parter på en gemensam marknad, detta den svenska modellens signum.

Blev då en nedstämd sosse gladare av detta? Det verkar ju motsäga hela den socialdemokratiska retoriken, med krav på mera sysselsättning och mindre privat verksamhet i offentlig sektor, eller ”stoppa privatiseringen” som det käcka slagorden brukar formuleras för att samla de rättrogna.

Jo, faktiskt jag blev lite gladare, jag blev gladare för att det ser ut som att några av de politiska mål som jag har gemensamt med mitt parti tycks uppfyllas. Fler unga, fler äldre och utlandsfödda får jobb, fler kvinnor får heltid och alla verkar kunna välja en arbetsplats med bättre miljö och mindre risk för långtidssjukskrivning.

Och jag vet att det finns många socialdemokrater som delar min uppfattning. Verkligheten har en sinnrik förmåga att övertyga, men då måste man lämna de ideologiska glasögonen hemma och ge sig ut i det okända, vara beredd att bejaka sanningen. Och vips är politikens kärna flyttad långt bort från de sumpmarker som gödslas av chokladbitar, bostadsbidrag, radiolicenser och annat medialt snask.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, offentlig sektor, konkurrens, privatiseringar, sysselsättning, arbete, Håkan Juholt, socialdemokraterna,

Bland papegojor och rätttrogna

2011-09-27T06:13:00.002+02:00

Det var en vacker höstdag på västkusten. Tanums arbetarekommun har bjudit in till en dag för att diskutera en politik för Tanum. Hur ska vi vinna val och vilka politiska frågor ska vi driva, är frågorna som ställs i inbjudan till alla våra förtroendevalda och sympatisörer. Ett tjugotal dyker upp. Tanums AK har samma problem som andra med medlemsaktiviteten. Vi försöker en del nya vägar, men det är drygt och förändringen går mycket långsamt. Likafullt är vi optimister. Men då är det viktigt att vi också förändras på allvar, att vi blir ett med den verklighet som vi delar med medborgarna.

För min del började dagen med att jag vaknade tillsammans med min sambo, hon skulle arbeta långdag, så jag nyttjade den tidiga morgonen till att skriva några protokoll för att sedan dra till styrelsemöte i Arbetarekommunen. Två timmar senare började folk komma till dagens arrangemang. Själv hade jag en sjuk hund hemma och kunde bara stanna en och en halv timma.

Jag fick med mig Krister Kronlids inledande inspirationsanförande. Det var de vanliga sanningarna om den borgerliga passiviteten, om nedskärningarna och hoten från privatiseringen av offentlig sektor osv. Att antalet anställda ökar i offentlig sektor och att ”privatiseringen av offentlig sektor” omfattar 10% av den, resterande 90% är statligt och kommunalt drivet spelar ingen roll. Vi ska stoppa ”privatiseringen” och då får inte verkligheten lägga några hinder i vägen, verkar man tänka. Så i stället för att problematisera den verklighet vi lever i så väljer man att bortse från den.

När så den obligatoriska restaurangmomsen kom upp, Kronlid ansåg att det var en ren överklassreform som gick hummerätarna och ostronsörplarna till mötes, så reste sig en av våra medlemmar, tillika restaurangägare och menade att han inte var lika negativ till momssänkningen. Han sa att det åtminstone för hans egen del sannolikt ville föra till att han anställer fler, restaurangnäringen är ju en av de branscher som har minst rörelsemarginal och lättnader skulle ge större trygghet och mera framtidstro. En annan av medlemmarna, för dagen utklädd i något papegojerött, fastslog likafullt att han hade fel, pengarna skulle gå rätt i fickan på de lyxlirande krogägarna. Hon visste ju bättre.

Jag vet inte vilka restaurangvanor de har, men i min värld så handlar det om Acim och Mehmed, två bröder som tillsammans med familjen driver pizzerian i Hunnebo, det handlar om korvmacken i Grebbestad, om de tre ungdomarna som tagit över bespisningen på Gerlesborg och nu driver Restaurang Gerles, till närboendes glädje. Det är de kooperativa på Café Olivia i Skärholmen som ger fattiga människor en mötesplats och gudomliga bakverk. Pizzerior, vägkrogar, lunchserveringar, kaféer och kiosker som drivs inte sällan av invandrare och under en omänsklig arbetspress. Det är hårt arbetande människor som är mina likar, mina vänner och långt bort från den lyxlirarbild som ”de rättrogna” målar upp. Det är människor som vi borde lyssna på, precis som de privata företagen inom välfärdssektorn som borgar för att ungdomar och invandrare får jobb.

Efter att åhört debatten måste jag gå. Jag gick runt och tackade för mig. När den papegojröda förstår att jag är på väg hem så återvänder hon till mötessalen och annonserar högt för menigheten att ”ytterligare en svikare skulle gå.”

Nu är jag en ganska tålig person, men likafullt så slog mig tanken att just detta är en av orsakerna att partiet står stilla och organisationen stagnerar; den där pompösa självgodheten och avsaknaden av förståelse för andras situation som gör att människor otrivs i vår organisation.

I min värld möter man människor som måste gå från ett möte med ett beklagande. ”Så synd att du måste gå för vi skulle behövt just dig och dina tankar här.”. Men så fungerar inte besserwissrarna, de som alltid slår sig i bröstet med sin evigt rättrådiga ideologiska renhet. De är alltid tvärsäkra på sin egen förträfflighet och förstår vad som skiljer agnarna från vetet. I deras värld så skiljer man ut människorna som svikare och … ja vadå? De rättrogna? De utvalda? Ja inte vet jag. Där ges bara behörighet till de som har de rätta åsikterna, de andra är ju svikare.

Men om du ställer frågan om det kommer att förändra samhället, så tror jag inte det. För gudarna ska veta att vi borde ha en stark opposition mot den borgerliga förvaltaralliansen, mot förnedringen av människor i välfärdssystemen, mot ett ekonomiskt tänkande som ställer människovärdet på undantag, på diskrimineringen som håller människor utanför arbetets gemenskap på grund av deras kön, hälsa, etnicitet och ålder. Kampfrågor finns det gott om, ville vi bara se på verkligheten i stället för att likt ett mantra återupprepa de omröstningstaktiska ställningstagande som fabriceras för att riksdagsledamöterna ska kunna samla majoritet mot minoritetsregeringen, så skulle vi också kunna förenas med många människor i en verkligt samhällsförändrande opposition.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om det Goda Samhället, diskriminering, opposition, politik, socialdemokraterna, solidaritet, svek, Tanum

Fria tankars hem. Om Centerpartiet och framtiden.

2011-08-28T13:15:00.000+02:00

I torsdags var jag på begravning. Med svart kostym, den vita skjortan och svarta slipsen var jag där tillsammans med andra i en fullsatt kyrka. En av våra samhällsbyggare hade gått bort, plötsligt och alltför tidigt. Jag kände honom bara sedan något år tillbaka, jag hade förmånen att få träffa honom och byta några tankar, men framför allt glädjas åt den enorma kunskapsrikedomen, bildningen och bredden på hans insikt. Han talade om konst med samma auktoritet som han talade om jordbruk och politik. Samhället var det som höll oss samman som jag förstod honom.

Hans namn är Henry Carlsson, bonde, kulturmänniska, politiker och mycket mer. Tanumsbo med anor i många släktled tillbaka. Och centerpartist. I Tanums kommun har Centern alltid varit stort, ledande och styrande. Han var aktiv i kommunalfullmäktige i 30 år och även som kommunalråd under en period på 80-talet.

Efter sin aktiva politikertid startade han tillsammans med sin hustru Fria Tankars Hem, en tankesmedja skulle väl akademikerna säga idag. Kring köksbordet skulle människor av olika åsikter och profession få en plats att utveckla fria tankar. Själv var han bonde av födseln, men skaffade sig en bildning som många andra på 1950-talet genom Hermods och en aldrig sinande kunskapstörst med en nyfikenhet på det som sträckte sig bortom det omedelbart nära. Han spelade teater och kunde sin Tjechov, Gorkij och Strindberg. Kort sagt en representant för de som en gång byggde det här landet. Folkrörelsernas folk, de som inte ville vänta utan själva byggde landet, de som över allt annat ville tänka fritt som fria män och kvinnor. Det praktiska livets intelligentia.

Och det är ett frihetsideal som ligger ljusår från den Stureplanscenter som hänger sig åt abstraktioner och akademiskt modellbyggande, där kodorden definierar friheten utifrån marknad, BNP och kundrelationer. Eller, för den delen, de som i arbetarrörelsen talar för ett bejakande av populismen. Nej, vi talar om det frihetsideal som låg till grund för kooperationen, intresseföreningar och partier.

Två grenar mejslas ut under 1900-talet, dels arbetarrörelsens, dels bonderörelsen för landsortens befolkning. Inte sällan kom de i konflikt med varandra, ibland uttalad ibland outtalad. Men likafullt byggde dessa folkrörelser ett samhälleligt system av banker, försäkringsbolag, distributionsföreningar, producentföreningar, kulturföreningar, studieförbund, folkhögskolor etc, allt i vetskap om att folkliga intressen måste organisera sig för att inte hamna under klacken på en marknadens diktatur. Eller snarare, om marknaden ska tjäna samhället så måste dess krafter balanseras i styrka och organisation.

Arbetarrörelsen byggde sina fackföreningar, hyresgästföreningar, inköpsföreningar och a-kassor för att upprätthålla balansen. En fungerande arbetsmarknad kräver starka parter. Bonderörelsen å sin sida byggde distributionsföreningar och inköpsföreningar, så långt det var möjligt ville man ha kontroll över vad marknaden gjorde med deras produkter. När bönderna skapade sin egen finansiering i form av Jordbrukskassan-Föreningsbanken-Sparbanken så valde arbetarrörelsen den diametralt andra vägen, man förlitade sig på staten och Postsparbanken blev "vår" bank. Där bonderörelsen valde den decentraliserade vägen valde Arbetarrörelsen den centralistiska. Här går också den skarpa ideologiska skiljelinjen. I synen på friheten och det frihetliga. Arbetarrörelsens skepsis riktades inte bara mot landsbygdsrörelsen utan också mot de frihetliga företrädarna inom arbetarrörelsen själv.

Här i Bohuslän så förenades snarast de bägge rörelserna idémässigt; som ett av de få distrikten i Sverige, så byggdes arbetarrörelsen i stenhuggarland inte på en socialdemokratisk grund utan på en anarko-syndikalistisk ideologi fast rotad bland den internationella samling som utgjorde stenarbetarna. I fiskarsamhällena fick kvinnorna en utvidgad samhällelig roll, då deras män kunde var borta länge till sjöss, och inte alltid kom de hem i livet, i stenbrotten jobbade skandinaver sida vid sida med duktigt yrkesfolk från Sydeuropa, som också tog med sig sina frihetliga idéer om socialismen till Bohusläns blandade samhällen av fiskare, arbetare och bönder. Och de tankarna låg nära bonderörelsens som ju grundade sig på böndernas av hävd starka motstånd mot staten och överheten. Socialdemokratin kom att ägna oerhört mycket tid och kraft för att bekämpa ”denna ohyra i den röda fanans veck”. Sorgligt nog. I sina statssocialistiska och monopolistiska ambitioner offrade man frihetlighetens idéarv. För det var en praktiskt grundad ideologi som hämtade sina grundvalar från den amerikanska författningens ord om varje individs okränkbara rätt att förverkliga sina drömmars längtan.

Den sk Stureplanscentern, som dominerar Centerpartiet idag, saknar den erfarenhet och kunskap som låg till grund för den klassiska centertanken om individens rätt. I stället så har man ersatt den med den ”nyliberalism” som för de flesta av oss redan passerat sitt bäst-före-datum. Och vikande opinionssiffror verkar bekräfta detta.

Jag hoppas på är att Centerpartiet skall lyckas återknyta till sin praktiska liberalism, inte återvända eller gå tillbaka utan just återknyta för att bli ett parti med rötterna i landsbygden, och åter tala för dessa nästan 50% av medborgarnas intresse. Med ett sådant Centerparti skulle helt nya möjligheter öppna sig. Med ett skickligt hanterande från socialdemokratins sida skulle den förlamande blockbildningen kunna ersättas av ett regeringsunderlag med stark folklig förankring, och den ideologiska fundamentalismen ersättas av den praktiska erfarenheten. Den kommande centerstämman skulle kunna ta en del nödvändiga steg i den här riktningen. Det politiska livet behöver ett Fria Tankars Hem

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om centerpartiet, frihetlighet, folkrörelser, socialdemokraterna, alliansen, pensionärer. politik, demokrati, centerstämman

Rädda menige Juholt?

2011-08-20T12:05:00.003+02:00

Igår satt jag i bilen och hörde försvarsutskottets vice ordförande, moderaten Cecilia Widegren, uttala sig om försvarets milt sagt havererade helikopteraffärer. Ett långvarigt hanterande av inköp av nya helikoptrar till försvaret har ännu inte nått vägs ände. Försvarets helikopterförare upprätthåller den militära beredskapen genom att sitta och övningsköra i simulatorer. Av helikopter 14 och än mindre 15 och 16 syns inte röken. Det är inte utan att man undrar om Mogens Glistrups gamla ide om att ersätta det danska försvaret med en telefonsvarare, som på ryska meddelar ”vi ger oss.” har förverkligats. När den lede fi närmar sig landets gränser grenslar det svenska försvaret sina simulatorer till landets försvar.

Försvarsexperter menar att avtal och kontrakt borde annulleras och helikopterleverantören borde betala skadestånd till den svenska staten för sina uteblivna leveranser. Försvarsutskottet meddelar genom sin vice ordförande att affärerna skall fullföljas och om försvaret drar sig ur så riskerar den svenska staten att drabbas av stora skadestånd. (sic!)

Vore det inte naturligt om Försvarsutskottets ordförande var den som talade med pressen i den här saken? Han heter Peter Hultqvist och är socialdemokrat. Han är som vanligt tyst och tar inte det politiska initativet. Det överlåter han till moderaterna.

I förrgår så hörde jag på samma radio utrikesutskottets vice ordförande Urban Ahlin, socialdemokrat, summera den havererade insatsen med en bordningsstyrka i Libyen. Nato förklarade att man inte hade något behov av den. Och Ahlin säger då att ”NATO misslyckats" med att använda den svenska bordningstyrkan, och att detta inte alls skulle vara ett nederlag för den socialdemokratiska linjen.

Det hela visar sig ju bli alltmer parodiskt. Styrkan lanserades en gång som ett oeftergivligt krav från s för att gå med på en vidare insats i Libyen, detta efter att Juholt kring påsk något förhastat och utan förankring i partiet förklarat att den svenska insatsen var över och att andra länder nu fick bära sin del av kakan (!?). I ett försök att rädda den nye partiledaren från detta magplask gick då Urban Ahlin in och förklarade att det som partiledaren egentligen hade sagt vara att Sverige nu skulle bära en större del av kakan. Nyspråk någon? Pressad på vad så förklarade samme Ahlin att svensk trupp på marken var ett krav från s. Och sedan lanserades iden om en bordningsstyrka. Problemet var bara att ingen frågat efter den, något egentligt behov förelåg inte. Att nu när hela iden visat sig vara dödfödd från början, beskriva det som NATO´s misslyckande, är bara ytterligare en led i räddningsoperationen av Juholt. Hela idén med en bordningsstyrka var ett socialdemokratisk påhitt för att rädda sin partiledares ansikte. Och Ahlin bär lydigt sin husses börda för att rädda sitt eget

Ahlin är ju en av de få från Sahlins gamla garde som fått nåden att fortsätta under den nya ledningen. För honom gäller det nu att om och om igen bevisa sin lojalitet, annars faller han. Samma krav gäller ju inte för Peter Hultqvist, som ställdes ute i kylan under Sahlin och som gammal god vän till Juholt var en av de första att få sin upphöjelse. Så trygg att han inte behöver uttala sig. För givetvis borde det vara han som i kraft av att vara försvarsutskottets ordförande uttalar sig om helikopteraffären. Likaså borde han ju tillsammans med Ahlin vara den som svara på frågor om den svenska truppens sammansättning och hur krigsmaktens resurser disponeras i sina internationella åtaganden. Men Hultqvist är tyst. När jag en gång avvisade förslaget om just Hultqvist som ny partisekreterare med att den mannens tystnad diskvalificerar honom för partisekreterareposten, så fick jag ilskna svar från Hultqvist vänner. Hultqvist är och förblir en vänskapstillsättning tills han har bevisat motsatsen.

Det är till stort förfång för den socialdemokratiska oppositionspolitiken när dess representanter är tysta och överlåter ordet till regeringen. Våra viktigaste företrädare lyser med sin frånvaro, och när b-laget stiger fram så är det som kanonmat, med i akt och syfte att rädda menige Juholt. Och den verkliga politiken överlåts till borgarna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om helikopter, helikopteraffären, politik, Håkan Juholt, Peter Hiltkvist, Urban Ahlin, Libyen, bordningstyrka, socialdemokraterna,

Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte patriot.

2011-08-07T14:56:00.001+02:00

Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte stolt över det. Jag förstår inte hur?

Jag gillar demokrati och rättvisa. Jag tycker att en lag mot barnaga är fantastisk. Och att inget går upp mot Södra lapplands fjällvärld. Eller en heldag i Bohusläns skärgård.

Jag älskar min sambo, jag älskar mina barn och barnbarn, min syskon och mina föräldrar. Jag älskar min Gud. Kärleken är själva grunden i varje anständigt liv.

Jag tycker om att resa och är alltid själaglad när jag kommer hem. Hem till det välkända, det invanda, min egen ordning i kylskåpet och tidningen i brevlådan om morgonen. Jag är född i Sverige, jag bor i Sverige. Min farsa var västgöte och morsan skånska, själv räknar jag mig som lapp, bosatt i Bohuslän. Svenska är mitt modersmål, mitt förstaspråk som jag behärskar för att uttrycka mina innersta känslor och tankar. Och allt detta är det som är jag.

Jag gjorde lumpen och skulle göra om den om jag måste. Inte för att jag älskar mitt land eller håller nationen och dess fana högt. Utan för att jag är beredd att försvara vem det än må vara som någon annan försöker sätta sig på. Jag gillar demokrati, yttrandefriheten och rätten att tänka fritt. Jag gillar att kunna röra mig fritt varthän jag så önskar, jag vill inte att någon ska öppna min post eller lyssna på mina privata samtal. Rätten till det är jag beredd att slåss för.

Men inget av det här gör mig till patriot. Som om det skulle finnas en speciell ”svensk” demokrati, eller ett särskilt ”svenskt” människovärde. Eller att kärleken skulle vara specifikt "svensk". Frihet jämlikhet och solidaritet känner inga sådana nationsgränser. Kampen för detta har hela världen som skådeplats. Demokratin liksom människovärdet är universell.

Därför blir det så underligt när den norske terroristen, Sverigedemokrater och nazister avfärdas av de som anser sig vara bättre nationalister och patrioter, för att de har kidnappat fanan, nationaldagen och nationalsången, att de stulit KarlXII och folkdräkten från svenska folket. Man behöver inte släcka ljuset för att få svårt att skilja den ene från den andre.

Peter Karlberg försöker på sin blogg att hålla en låga brinnande när han pekar på orden vi använder oss av, hur språket skapar grogrund för de grumliga tankesystem som driver sådana som Lasermannen, Malmö-skytten och den norske terroristen till handling. Vi måste våga granska vårt eget tankesätt, hur vi ordlägger oss och debatterar för att se hur vi själva bidrar till ett klimat där ondskan låter sig personifieras.

För några år sedan skrev jag en kritisk blogg på den socialdemokratiska bloggportalen S-info om Fremskrittspartiets (Frp) framväxt i Norge, om hur de i hägn av kampen mot norskt medlemskap i EU kunde utveckla en politisk acceptans och en organisation som satte deras program på den politiska agendan. Utan någon form för kritik eller försök att skilja den politiska mittens och vänsterns syn på nej-et från extremhögerns så kunde Frp växa till en dominerande kraft i den norska politiska debatten. Jag pekade på hur detta var mönstret också i andra länder och inte minst i Sverige, där socialdemokrater och andra i kampen mot EMU i början av 2000-talet lät Sverigedemokraterna delta som en fullvärdig deltagare i motståndsfronten. Jag lämnade arbetet mot EMU när ledningen vägrade diskutera detta. Resultatet fick vi se med ett SD som från den kampanjen har haft en obruten kurva uppåt i opinionen från ett knäppgöksparti till att idag vara vågmästare i riksdagen.

Och vilken respons det blev! Rabiata ungdomar och pensionärer skrev upprörda kommentarer om fräckheten att sammanföra SD med Socialdemokrater mot EMU, som om det var jag, kritikern, som hade placerat SD och S mot EMU i samma kampanj! Man kunde inte se något problem att samarbeta med SD i sakfrågor som detta. Något behov av någon precisering av vad som skiljde ett socialdemokratisk nej från en Sverigedemokratiskt dito, så länge man kämpade för samma sak, förelåg inte. Man betraktade mitt skrivande som ett påhopp och något som sölade ner och kladdade till de välmenande! Det hela var rätt så trist, men ännu mera trist var att jag fick rätt. Tristast av allt är att man inte ser bjälken i sitt eget öga.

Nej det finns inga tjuvar och kidnappare! Det finns bara oreflekterat tankegods och fega undanflykter. Vi bär alla ett ansvar för samhällsdebatten. Frånsäger vi oss det så är vi också medskyldiga.

Om den politiska debatten kan man söka här.

Läs även andra bloggares åsikter om patriot, nationen, Sverige, Sverigedemokraterna, terrorism, nationalism, politik,

”Det är väl inget fel att älska sitt land!”

2011-08-05T11:41:00.012+02:00

Den norske terroristen hade sin hemvist i nationalismen. I hans tankevärld delas världen i nationer, vars folk kan karaktäriseras utifrån sin nationella identitet. Antingen kan man försvara den nationella särarten eller förråda den är slutsatsen. Och i kampen för den nationella särarten sågs Arbeiderpartiet som förrädare. De måste varnas och korrigeras. Det är den nationelles plikt. Oavsett de fasansväckande konsekvenser det fick.

Jag har haft förmånen att arbeta i Norge i snart 30 år. Det har varit fantastiska år och jag har fått många vänner för livet. Jag har också kunnat följa en epok av det moderna Norges framväxt. Den nationella politiska högerns framväxt. Den sammanfaller med livstiden för den norske terroristen. Han har aldrig upplevt något annat Norge än det, där patriotism och nationalism blandas till en accepterad politisk brygd som idag en tredjedel av befolkningen kan tänka sig rösta på, men många många fler omfattar i sin dagliga retorik. Den har blivit accepterad i långt vidare kretsar än den lilla internetmenighet som kan samlas kring sin unkna ideologi och sina drömmar om den rena nationen. Den omfattar betydligt flera än de som ger Fremskrittpartiet sitt uttalade stöd. Bakom påståendet ”Det är väl inget fel att älska sitt land!” lämnas spelutrymmet för självförhärligande och särartslegitimitet. För den som odlar den nationella särarten är steget inte långt till hatet, islamofobien och konspirationsteorierna. Och precis som i lasermannens och Malmömördarens fall så är inte steget långt för den som vill omvandla sitt hat till handling.

Nationalismen som vi känner den idag är ett tankegods som följde på den sekulariserade, borgerliga statens framväxt. Världen delades inte längre in i länder, geo-politiska enheter vars utbredning bestämdes genom erövring och nederlag. I takt med avskaffandet av den religiöst motiverade feodala staten där makten representerade Gud fick vi nu nationer vars stater förväntades i högre eller mindre grad representera folket. Folket blev en ny entitet som förenades av sina gemensamma särdrag. Och dessa särdrag är starkare än den geopolitiska verkligheten, och starkare än klasstillhörigheten. Sålunda kan man hävda att det finns tyskar boende i Tjeckoslovakien eller Polen som legitimerar en annektion av de områden som befolkas av dessa ”tyskar”. Ungrare i Rumänien äger samma rätt. Under kriget på Balkan kunde serber ta sina avrättade bosniska grannars hus i besittning med motiveringen att ”vi har bott här i 600 år, dom bara i 400.”

Nationalismen närs av tanken på den egna nationens särart, att dess medborgare är särskilda. Gärna lite bättre, lite smartare, lite mer humana, lite mer mänskliga än andra folk. Och det är denna särart som legitimerar de förfärligaste handlingar. 1800- och 1900-talen är en enda lång historia som bekräftar detta.

Och om och om igen har det visat sig att det inte är mångfald som skapar ondskan. Den iscensätts istället av den nationalism som hänvisas till i kampen mot mångfald. Den norske terroristen var besatt av denna världsbild. Precis som i Bosnien, Rwanda, Tyskland, Kina. Utøya fogas till raden av namn - Srebreniça, Gikonda, Auswitsch, Lhasa.

Man kan tycka att nationalismen borde ha avslöjats och avfärdats av det politiska samhället, men tvärtom, man underblåser den. I Sverige inrättas en nationaldag, vi hyllar 17 mai och 14 juli som föredömen, nationer som förstår att odla sin nationella särart. ”Det är väl inget fel att älska sitt land!” utbrister man, men det man egentligen säger är att man älskar sin nationalitet, det är svenskheten i dig som förs till torgs, inte landet. För här förstår man ingen skillnad på land och nation. Och man är fullkomligt okritisk till sin egen retorik.

I efterdyningarna av terroristens perversa manifestation av nationens intressen i Norge hör man lite om detta. Lika lite som efter lasermannens härjningar i Stockholm eller den skjutande terroristen i Malmö. I Norge fylls media av resonemang om ”en liten nation mot världen”, man beskriver den ”norska demokratin”, ”den empatiska norrmannen”, ”det särskilda norska mänskliga sinnelaget”, you name it. Man förstärker bilden av nationell särart och illustrerar det med ett hav av röda vita och blå fanor. Utan att för ett ögonblick reflektera över hur det återupprepar terroristens egen världsbild. Så fungerar nationalismen över hela världen. Inte minst i Sverige. Det är själva grogrunden för den pest som ridit Europa så länge, som skapat så mycket lidande.

Det gör inte alla som hävdar nationella åsikter, till presumtiva terrorister. Till det krävs en hängivenhet, galenskap och tillägnad ondska som är oerhört svår att förstå. Men dessa människor finns och det är i ett samhällsklimat där vi svänger oss med begrepp som ”Vi svenskar gör...” , ” Det är typiskt svenskt att ... ” där språktest och kunskap om matseder i avlägsna landsdelar är förutsättningen för medborgarskapet, som fröet sås. Det är där som offentligheten, ”folk flest” säger man i Norge, ”vanligt folk” säger svenskarna, skänker terroristen legitimitet för sina handlingar.

Det är lätt att samlas kring tolerans och mångkultur, att ta avstånd från islamofobi och rasism. Vi är ju i grunden alla goda människor, eller hur? Att avfärda hatet i det offentliga samtalet; när insändarsidor, facebook och bloggar fylls av mer eller mindre etablerade skribenters lättsinniga användning av ”skjut dom djävlarna”-metaforer, vem avskyr inte det?

Men klarar vi att begrunda oss själva, vår egen vardagsnationalism och odling av särarten? Den "oskyldiga" nationalism som omfattas av så många fler än den ensamme terroristen. För til syvende og sist så är det denna ”medverkan” som gör terroristen på Utøya möjlig.

Norska författare har börjat gå djupare i självrannsakan. Läs Anne Holt, Jon Nesbø, Jan Kjaerstad. Jenny Morelli skriver bra här. Nils Minkmar vidgar perspektivet och skriver här.

Men var finner man det politiska Sverige i den debatten? Torbjörn Tännsjö försöker i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Utøya, nationalism, terorism, socialdemokratin, demokrati, nationen

Dumskallarnas sammansvärjning och Svenskt Näringsliv.

2011-07-02T21:59:00.003+02:00

Nu har Svenskt Näringsliv återigen visat vilken samling korkade latmaskar de utsett att leda svenskt näringsliv. I ett skarpt förslag kallat "Konsten att strula till ett liv. Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete" framför de tanken att de som studerar humaniora vid högskolor och universitet utgör någon sorts samhällets paria som inte skall erkännas samma rättigheter som andra medborgare!

Fantastiskt! Om dumskallarna bakom förslaget ägnat bara en bråkdel av den intellektuella ansträngning som krävs för att läsa baksidestexten på en skönlitterär bok så kunde de skaffat fram informationen som totalt krossat dumheterna långt innan Svenskt Näringsliv satt sitt namn under skräpet.

Till att börja med kunde de ju titta lite på verkligheten utanför de kontorslandskap där de verkar ha vuxit fast. Det svenska utrikesdepartementet samlar stadigt in rapporter om vad som händer runt om i världen. Bland annat så följer man utvecklingen av just humanioras och inte minst kulturens ställning i världen. Vi vet ju att kulturen har fler intresserade än idrotten i Sverige. Här kommer lite hardcore facts.

Av Utrikesdepartementets rapporter kan man också läsa ut följande intressanta iakttagelser som bygger på offentlig och officiell statistik. I USA visar rapporten ”Americans for the art” att 3 miljoner amerikaner arbetar inom kulturnäringen, vilket kan jämföras med de 1,7 miljoner som arbetar inom bilindustrin. Kulturens andel av BNP i USA uppgår till 4,14 procent medan bilindustrin lyckas komma upp till bara 2,2 procent. Gissa vilken näringsgren som lämnar fläckar på Svenskt Näringslivs lakan.

I Tyskland omsätter kultursektorn 130 miljarder euro, €130 000 000 000 och bara i Berlin sysselsätter kultursektorn över 100 000 personer. Inom EU har man sedan långt tid medvetet satsat på att stärka kulturen och lyfta dess betydelse för att stimulera och vara motor för utveckling och innovation i näringsliv och samhälle. År 2006 publicerades en studie kallad ”kulturens ekonomi”. Av den framgår det att enbart kulturen i kategorin humaniora bidrar till 2,6 procent av BNP, även här betydligt mer än europeisk bilindustri liksom mer än kemikalieindustrin för övrigt.

Det här är fakta.

Till er som nu sitter på firmafesten i Almedalen säger jag bara att ni kan ju ställa lite frågor till kompisarna i Svenskt Näringsliv om det här. Men det riskerar väl att förstöra stämningen. Till er som frågar efter länkar säger jag uttröttad över latheten hos er att ni får leta upp dem själva. De finns hos utrikesdepartementet och hos EU. Det tar inte mer än fem minuter att finna, med en viss allmänbildning och humanistisk kompetens går det till och med fortare.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomi, humaniora, kultur, Svenskt Näringsliv, studenter, studiebidrag, Almedalen

Med alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet.

2011-06-21T12:59:00.001+02:00

När Maud Olofsson meddelade sin avgång så kom det knappast överraskande. Hon har varit en förlorare när det gäller sitt eget parti men en vinnare i skapandet av den borgerliga alliansen.

Hon har suttit längst av de nuvarande partiledarna och styrt sitt parti genom en dramatisk förändring från ett tillbakablickande folkrörelseparti utan folkrörelse under 1990-talet till ett modernt liberalt parti som försökt landa i städernas nygröna medelklass och sitt eget partis karaktär av folkrörelse. Ett tomrum som både KD och SD försöker fylla. Centerns partistämmor har alltid haft karaktären av knätofs och svenska flaggan. Men under senare år mera som en sorts nostalgiskt skillingtryck med utsikt från Stureplan.

Få partier har som Centerpartiet drabbats av Almedalssjukan. Den uppblåste patriarken som kommunens starke man har smittat av sig i organisationen och delat partiet i två delar, å en sidan de exekutiva almedaliserade storstadspolitikerna och kommunala "pamparna" och å andra sidan de som inte kan åka till Visby mitt i höstningen av det första ensilaget.

Maud Olofssons roll har varit otacksam och jag vill väl heller inte kalla henne särskilt skicklig i sitt partiledarskap. Som näringsminister har hon knappast gjort bort sig, men inte heller dragit in några högvinster. Kärnkraften var ett svek som de delar med andra betydligt större partier. Däremot så har hon fått bära skott för allt som Centern åstadkommit i regeringsställning. Sett utifrån verkar hon inte klarat av att tygla sina hästar. Hennes personliga attribut har inte heller alltid varit till hennes fördel; det lite skräniga tonläget och de inte alltid så väl reflekterade åsikterna. Men härvidlag skiljer hon sig inte ut från andra partiers företrädare, från höger till vänster utan undantag. Nivån på magplasket i den senaste Libyen-farsen har hon inte lyckats uppnå, trots allt.

Det som har varit mest iögonfallande för Maud Olofssons tid som partiledare har istället varit hetsen mot hennes person i media, sociala som press. Hon har verkat vara lovligt byte för alla former av hets, sexuell, könsbunden, om bönder och lantisar, medelålders och klimakteriet i akt och mening att förminska henne så mycket som möjligt. Kanse tror man att på så sätt skall vinnas politiska poänger.”Kärring” med alla de möjliga prefix har varit legio. Inte minst på bloggen och då särskilt bland s- och v-märkta bloggar. Bloggare med pretentioner att företräda en seriös debatt har förlorat alla hämningar när det kommit till Maud Olofsson. Inte sällan skrivs där av personer, som med stort engagemang har ondgjort sig över Mosa-Mona-kampanjer och den senaste kelgrisen bland s` megafoner, Mosa-Håkan-kampanjen. Utan självkritik så lånar man sig till den värsta sexism, kvinnohat och hackordningsbeteende och det smärtar mig särskilt mycket då skribenter som jag hyser den största aktning för lånar sig till att utan reflektion i samma blogginlägg(!) bidra till förminskningen av Maud Olofsson och samtidigt ömka Håkan Juholt.

Jag tror inte att medborgarnas åsikter om politiker förändrat sig så mycket genom åren, det är medlen och möjligheterna att ge dem stor spridning. Samtidigt har kraven på saklighet och personvärn sänkts i media. Skyldig tills motsatsen är bevisad verkar var dagens motto. Den utvecklingen har gett legitimitet och ibland en plattform till moseriet. På dom djävlarna. I politikens värld hörs inga kloka ugglor eller välmenande möss. Här finns bara offer och förövare. Tillsammans så bidrar de till det politikerförakt som underminerar tilltron till politiken. Vi kan läsa om ungdomar som för ett spottstyver är beredd att sälja sin röst och längtar efter en stark ledare. Är det att förvånas över?

intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Maud Olofsson, centerpartiet, politik, hets, bloggare, kvinna, demokrati

Diktaturens kreatur!

2011-06-20T10:18:00.000+02:00

Jag kan inte annat än att planka Amnesty International´s upprop rakt av. Gå in på deras hemsida och skriv under du också. Innan du åker.

Stäng fånglägren i Nordkorea!

Yodok är ett av sex kända läger för politiska fångar i Nordkorea. Män, kvinnor och barn i lägret tvingas till hårt straffarbete, de får otillräckligt med mat och de utsätts för misshandel. Den medicinska vården är helt otillräcklig och de hygeniska förhållandena under all kritik. Många insjuknar under tiden i fängelset, och ett stort antal dör i häkte eller kort efter att de frigivits.

Omkring 50 000 personer hålls i Yodok, och de flesta är fängslade utan rättegång eller efter mycket bristfälliga rättegångar där "bekännelser" erhållits genom tortyr. Det finns två så kallade zoner i Yodok. Fångar i Revolutionära Zonen, där personer som gjort sig skyldiga till mindre allvarliga "brott" hålls, friges efter avtjänade straff som varar från några månader till tio år. Fångar i Totalkontroll Zonen friges aldrig .

De som skickas till fånglägren kan vara tjänstemän som uppfattas ha utfört sitt arbete dåligt, personer som kritiserar regimen eller den styrande familjen, och alla som misstänks ägna sig åt regimfientliga aktiviteter, bland dem att lyssna på TV eller radio-sändningar från Sydkorea.

Anhöriga till dem som misstänks för brott skickas också till Yodok. Det kan gälla föräldrar, mor-och farföräldrar, systrar, bröder, syskonbarn, syskonbarn och kusiner. Spädbarn som föds i Yodok blir automatiskt fångar, och om de är födda i Totalkontroll Zonen, kommer de att vara där för livet.

Den nordkoreanska regeringen förnekar existensen av läger för politiska fångar i landet trots vittnesmål av före detta fångar och satellitbildersom bekräftar deras existens.

Yodoklägret och de andra lägren måste stängas för att stoppa dessa förfärliga, systematiska och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.

Skriv under uppropet som kommer att skickas till Kim Jong-Il, Nordkoreas ledare, och Nordkoreas FN-ambassadör i Geneve, So Se-Pyong, och uppmanar dem att:

- erkänna existensen av Yodok och andra läger för politiska fångar i Nordkorea

- omedelbart stänga fånglägeren

- omedelbart och ovillkorligt frige alla samvetsfångar, inklusive släktingar hålls på grundval av "guilt-by-association". Alla andra fångar bör friges såvida de åtalas för internationellt erkända brott, är häktade av en oberoende domstol och får en korrekt rättegång

Läs även andra bloggares åsikter om Nordkorea, fångläger, diktatur, förtryck, politik, protest, kommunism

Intressant.

Almedalssjukan skadar för livet! Bojkotta Almedalen!

2011-06-19T14:05:00.000+02:00

För knappt ett år sedan skrev jag en text om Almedalen och almedalssjukan. Nu närmar sig årets upplaga, lika hajpad som någonsin en Beaujoulais noveau i november. Och lika blodlös för den delen.

Instängda bakom medeltida murar ockuperar den politiska eliten och dess svans livsrummet för gotlänningarna. Här utförs likt Fångarna på fortet politiska krumbukter och blindtestning av fågelspindlars nätverksbyggande. Servade av politikens krämare byggs politikerns självbild av en avgörande samhällsaktör upp. Oavsett partifärg samlas man till kvällen, efter utfört uppdrag på bakgårdar, parker och andra till serveringställen omgjorda allmänna platser för att slicka varandras sår och rumpor. Här byggs broar över partipolitikens och den insnävade ideologins tröstlösa träskmarker. Belöningen för alla småaktigt ersatta timmar av politisk lojalitet omsätts i vaknätter och somrig berusning. Osövd och utmattad kan sedan deltagarna återvända till sina sommarstinna återstående semesterveckor, ett sluttande plan på väg till höstens gruppmöten, idoga harvande i nämnder och styrelser och partisamstämda omröstningar i fullmäktige.

Almedalen är manfestationen av politikens kivikisering. Här skapas självbilden av den exekutive makthavaren, drömmen om att vara den inflytelserika, den som väljer vägen framåt och leder sitt folk mot framtiden. Så som den presenteras av hantlangarna i lobbyn. Men lika nersmetad av sockervadd, plastmuggspilsner och fullskitna bajamajor som vilken prylmarknad som helst.

För ett år sedan skrev jag: "Jag vill helst inte förlora min respekt och tro på vårt demokratiska samhälle med skarpa debatter mellan politiska motståndare för att vinna väljarnas förtroende. Men det är något med politikens självbild som skadas av hajpen kring Almedalen.

Det som en gång var en enkel talare som brukade en semesterdag på ön för att från ett lastbilsflak tala om viktiga politiska frågor, har växt till något som mer liknar en politisk marknad med mycket billigt tjafs i utbudet. Med magnetisk kraft suger den politiska eliten till sig sina trupper och stänger in sig innanför murarna och tillerkänner varandra en storhet och betydelse som de faktiskt inte borde ha. Här tar politikerna makten över människors liv och övertrumfar varandra i löften om hur frukten av medborgarnas arbete ska fördelas ut i form av individuella och kommunala bidrag.

Här bygger den politiska eliten sitt Belgian Blue-ego hermetiskt avskilt från det folk de vill representera."

Efter ytterligare ett år i kommunalpolitiken så är jag än mer övertygad om att Almedalen borde bojkottas. Bojkotta Almedalen!

Läs även andra bloggares åsikter om Almedalen, demokrati, elit, elitism, Kiviks marknad, lobbyism, partier, politik, politiker

Jodå, jag lever,

2011-06-18T13:10:00.006+02:00

Överlupen av arbete, roligt arbete och en hårddiskkrasch (tredje på ett år!!!!) så ligger jag som övergiven fisk och snufsar efter andan. Deprimerad in i märgen över mitt eget partis lögner och apspel som fått mig att tvivla på på partipolitikens väsentlighet och berättigande så har jag legat lågt på bloggen, inte haft något att skriva om, följt andra bloggare med ointresse och odlat min egen agenda.

Helt död är jag inte, andnupen som sagt. Och egentligen väldigt sugen på att återuppta min kontakt med mina tusentals läsare. Så kanske är det här ett första test. Vill jag? Behövs jag? I livet javisst men här? Nja, osäkert.

intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om bloggare, politik, nödvändighet, partier, mengsfullhet, fiske

Antingen ljuger partiets strateger medvetet eller så är de förfärligt dåligt informerade.

2011-05-24T22:00:00.002+02:00

Jag har inte varit någon flitig skribent under den sista tiden. Långt mellan bloggarna och inte heller så många kommentarer. Alla har väl sina skäl och jag har mina. Det har varit svårt att skriva helt enkelt. Under valrörelsen här i Västra Götaland kom jag att brottas med ett budskap som jag hade svårt att stå bakom. Det handlar om om sjukförsäkringarna, de offentliga och de privata. Antingen ljuger partiets strateger medvetet eller så är de förfärligt dåligt informerade. Tystnaden är i vart fall total vid intern kritik. Jag hade en diskussion med en Fredrik Nordström, politisk sekreterare i regionen. Den avslutades efter att jag skrivit nedanstående:

Å ena sidan har vi den allmänna sjukförsäkringen. Det är den vi betalar via skattsedeln och den försäkrar oss tillgång på vård och har för det ändamålet tillsammans med annan offentlig finansiering byggt en vårdapparat för att klara det försäkringslöftet. Här samverkar privata och offentliga vårdgivare.

Å andra sidan finns möjligheten till en privat sjukförsäkring som så att säga säljer tilläggstjänster, snabbare behandlingstider och kortare sjukskrivning, till den allmänna försäkringen. Den finansieras via försäkringskontingenter som du kan teckna antingen privat eller via någon form för kollektiv anslutning, fackförening, arbetsgivare etc.

Den förbrukar inga skattemedel.Tvärtom så avlastar de privata försäkringarna trycket på den allmänna sjukvårdens insatser, utan att det belastar skattekistan med en enda krona. Genom att hyra ut operationssalar som inte används och kliniklokaler som annars stått tomma tillförs det offentliga pengar. Köerna hade varit längre och flera hade gått sjukskrivna i längre perioder utan detta.

Men mitt parti påstår att i sjukvårdens väntrum blir man flyttad ner för att någon med privat försäkring får vård. Man talar om att gå före, ha en gräddfil och att plånbokens tjocklek styr. Men det här är ju en lögn. Det finns inga belägg för att någon går före.

Så länge ingen kö på våra offentliga vårdinrättningar blir längre av att alternativ erbjuds, så är det dumt att prata om gräddfiler. När en telemontör på Bravida får en svår knäskada och nyttjar sig av sin tilläggsförsäkring för att på två veckor i stället för i bästa fall 4 månader vara tillbaka i arbete igen så kommer du att få svårt att övertyga henne om att hon är en som uttnyttjar ”gräddfilen bara för att hon är rik”. Tvärtom tror jag att hon föreställer sig att det är bra för henne, för företaget och för samhället att hon går sjukskriven två veckor i stället för 4 månader och särskilt med tanke på att det inte har kostat medborgarna en enda krona. Mer än halva LO-kollektivet har sådana försäkringar. I tjänstemannafacken är det ännu flera. Är det dessa som briljerar med sin tjocka plånbok?

På samma ”påhittiga” sätt behandlar denne politisk sekreterare frågan om utförsäljningen av sjukhus. Men han verkar var lika lite påläst där när han tar exemplen St Görans sjukhus och Södersjukhuset. (Finns det inga andra?) Exakt vad kritiken av St Göran går ut på är oklart. Södersjukhuset däremot skall ha ”...öppnat privata kliniker”. Hur nu en landstingsverksamhet skulle kunna göra det!

Södersjukhuset är ett heltäckande akutsjukhus men hög kompetens, vad jag vet så finns där ingen verksamhet som är såld ut. Däremot så finns det i av sjukhuset oanvända men ändamålsenliga lokaler som hyrs av 5 andra vårdgivare. Dessa är Karolinska sjukhuset, Folktandvården, Apoteksbolaget, Södra Stockholms sjukvårdsområde, alla offentligt drivna verksamheter och kan knappast kallas ”privata kliniker”. Den enda som platsar i den politiske sekreterarens svepande formulering är Arrhythmia Center Stockholm, en kardiologisk mottagning med unik spetskompetens inom arytmi-området. Till denna klinik remitteras i huvudsak patienter från andra landstingsområden och det betyder inte på något sätt att någon får smita före i kön eller att skattepengar förskingras.

Det är chockerande att se hur man i politiken tillåter lögner och påhitt så länge det gynnar saken. Och motståndaren låter det ske, antagligen rädda för att själva hamna i någon sorts lögndebatt.

Tack och lov fanns det i vårt program andra frågor som var alldeles utmärkta och spännande att agitera för. Men det var försäkringar och utförsäljningar som stod överst. Och det var det som var skillnaden mot förra årets valrörelse. Då hade vi en fantastisk plattform. Idag så ekade en tom och lögnaktig vänsterretorik som lockade skamligt få till valurnorna.

Är det underligt att vi inte fick mer än 10% av de som jobbar att rösta på oss?

Läs även andra bloggares åsikter om pensionärer. politik, nyval, Västra Götaland, utförsäljning, privat sjukförsäkringen, den offentliga sjukvården, skatter, valdeltagande

Intressant

Juholt pratar men i skarpt läge så betyder det inget.

2011-05-10T11:16:00.001+02:00

Den 15 maj går Västra Götalandsregionen till nyval. På socialdemokraternas presentation i vår arbetarkommun av valstrategin så saknades kulturfråorna helt. "Man kan ju inte ta upp allting", förklarade Karin Engdahl varför man utelämnat just kulturen som enda politiska fråga i regionvalet. Därför skrev jag nedanstående ganska hovsamma insändare till Bohusläningen, vår lokaltidning, men det var tydligen för magstarkt, så de verkar inte vilja publicera den. Läs själva och bedöm. Som den ende kandidaten i detta val som talar om kulturfrågorna har det kanske ett visst intresse trots allt.

”Utan kultur så har jag ingenting att försvara” sa den norske försvarsministerna när han invigde det nya operahuset i Oslo. Det bygget hade många belackare men Osloborna och människor från hela världen har visat på motsatsen. De strömmar dit i miljontal. Operan och konsten tillhör dem.

Kulturen är kittet som håller mångfaldens samhällen samman. Med berättelser och bilder förmår vi kommunicera och göra var och ens livserfarenheter begripliga. Konsten är å andra sidan förstoringsglaset, det som får oss att se världen på nytt, och låter oss ifrågasätta vår samtid och forma en framtid.

Får man idag med alla behov inom sjukvården satsa pengar på kultur? Det är en falsk motsättning. Sjukvård kan inte ställas mot kultur, lika lite som kommunikationer kan ställas mot infrastruktur. Vi måste givetvis ha både och. Och vi har råd med det. När Winston Churchill, efter andra världskriget, ifrågasattes för sin storsatsning på kulturen, så svarade han: ”Det är knappast på grund av att kulturen har för stora tilskott, som världen ser ut som den gör idag.”

Stora delar av ansvaret för kulturen i Sverige har lagts ut på regionerna. Närmare medborgarna och med större möjligheter att påverka. För kulturpolitiken är en demokratifråga. Alla skall ha tillgång till vårt gemensamma kulturarv. Därför bör vi öka konstens närvaro redan i skolan. Flera besök och flera upplevelser rustar barn och ungdomar för att möta vuxenlivet med större självständighet och fantasi. Skapande skola måste utvecklas och utvidgas.

Konsten ska erövra nya arenor. Göteborgs Symfoniorkester startade en musikverksamhet i Hammarkullen, där 170 barn och deras föräldrar tillsammans med orkesterns personal fyller veckans alla dagar med aktivitet, ett strålande exempel på detta. Gustavo Dudamel, den 30-årige chefsdirigenten är själv ett barn av samma aktivitet i Venezuela. Barn från fattiga villkor får här chansen att odla sin begåvning i nära kontakt med professionella musiker på hög nivå. Konsten verkar för en kultur och ett samhälle där människors lika värde får råda. Vi vill stödja orkesterns möjligheter att genomföra sin satsning. Låt många ”Hammarkullen” växa upp i regionen.

Konst för alla är en verksamhet som presenterar bra bildkonst på små och undanskymda platser. På så sätt bryter man också känslan av att konst bara skulle tillhöra en liten elit.

Över hela hela Västra Götalandregionen utvecklas nu sk. Kultursystem. Lokala dansare, skådespelare, bildkonstnärer, musiker går samman för att agera gemensamt för att finna en ny publik och möjligheter att fortleva som konstnärer. Detta är ett regionalt initiativ som vi vill stödja och låta utvecklas.

Ett samhälle där kulturen får ta plats är ett friskare samhälle. Ett samhälle som ger alla tillgång till konst och kultur är ett samhälle värt att försvara. Gå och rösta den 15 maj.

Anders Nilsson, Tanum
plats 26 på socialdemokraternas lista i regionvalet."

Nuff said.

Läs även andra bloggares åsikter om Bottna Kulturfestival, nyval, El Sistema, Götebborgs Symfoniorkester, Kultursystem, Bottna Gerlseborg, pensionärer. politik, socialdemokraterna, tystnad, konst, konst åt alla
Intressant.

Skolan förfaller och debatten med den. Om Zaremba och skolan.

2011-04-13T17:10:00.008+02:00

Jag läser inte DN längre. Jag tröttnade på deras alltmer urvattnade och rent ut sagt usla kulturjournalistik. Likafullt så kom jag i morse att läsa Maciej Zarembas artikel från i söndags om Minervaskolan i Umeå. Det är del tre i en artikelserie om skolan från hans hand. Det var en välskriven och spännande inblick i en fungerande skola, om ett fungerande samspel mellan lärare och elever. Det är en optimistisk artikel om skolans möjligheter, om elever och lärare i samverkan på en skola som sätter bildningen i högsätet. Trots goda resultat verkar Minervaskolan och dess ledning vara i skottlinjen för pedagoger och politiker.

Mer hann jag inte förrän jag skulle iväg till jobbet. Men nu läser jag också de två andra artiklarna, den ena om en ”bombad” skola i Kävlinge med lärare och elever på flykt. Den andra bland annat om en framgångsrik vändning av en katastrofutveckling i Haninge kommuns skolor.

Gemensamt för de tre artiklarna är en skoningslös kritik av Skolverket, lärarutbildningarna och den samlade idiotin hos ett stort antal rektorer och lärare följsamma mot de förstnämndas och lokala politikers samsyn kring en skola vars enda uppdrag verkar vara att utgöra samlingspunkt med trivselambitioner. Det är en sylvass kritik av den borgerliga regeringens totala misslyckande i skolpolitiken. Men det är också en hälsosam påminnelse om att, skall vi förstå den svenska skolans förfall så måste vi följa den till tiden då detta förfall började. 20 år tillbaka i tiden.

Efter att ha läst det här så gjorde jag en runda bland bloggarna. Där finns några men inte alltför många om debatterar skolan som ödesfråga. Jag ska stanna vid två. Den ena är skriven av min partivän Jan Andersson från Helsingborg. Han och jag har haft en runda om den komunaliserade skolan förut och jag känner hans ståndpunkt: kommunaliseringen av skolan är bra. Punkt. Varje åsikt, varje andetag som verkar vilja diskutera effekterna av kommunaliseringen är av ondo. Jag vet att Jan Andersson är en klok man och respekterad politiker, också av mig, men i skolfrågan har han låst sig. Därför är det inte heller förvånande att han rubricerar sin text ”DN:s och Zarembas kampanj för Björklunds skola.” Det är trist läsning. I sin förblindade lojalitet med ett skolpolitiskt beslut från 80-talet så ser han inte ens att Zarembas kritik riktar sig just mot Björklunds skola. Men inte bara Björklunds utan också mot den skola som producerar lärarstudenter som inte vet vad multiplikation betyder, och som växt upp i en skola som förkastar bildning och kunnande. Som ersätter kunskapsmålen med trivselfaktorn och pedagogisk likriktning. För Björklunds svar är ju inget annat än tidigare betyg, välvilligt samsynad av den socialdemokratiska oppositionen.

Det här är dumt men det verkliga obehaget gav mig en länk i kommentarsfältet. Där hänvisades till en text skriven av en Elza Dunkels. Elza Dunkels är är filosofie doktor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och en uppskattad föreläsare på diverse konferenser och seminarier. Uppenbarligen en auktoritet på sitt område. Hon beskriver sin morgon över DN som en dag som börjar dåligt, kallar artikeln en parodisk klimax för avsluta med att förklara sig bli lätt illamående av det hela. Med försåtliga glidningar och direkta lögner häftar hon åsikter på honom som inte återfinns i texten. Artikeln måste vara ett resultat av vänskapskorruption enligt Dunkels.

Hennes bloggtext är en obehaglig studie i kategorin förvridning av verkligheten. Det ger en bitter bismak av ett Östeuropa som inte längre existerar.

Och hon bekräftar bilden själv när hon skriver: ”Det är en friskola och som sådan inte ett dugg intressantare än andra. Och de andra friskolornas rektorer får inte heller komma och föreläsa eftersom det förmodligen skulle bli tomt och innehållslöst och studenternas tid är mer värd än så.” Det är politruken som av ideologiska grunder avvisar en avvikande syn som talar. Den med makten som hänvisar kritikern till tystnad.

Här fann jag ytterligare ett exempel på hur systembevararna mobiliserar, med vilket människoförakt de slår mot den som vågar yttra en motsatt ståndpunkt. Är det konstigt att skolan ser ut som den gör? Och till intäkt för sitt människoförakt tar Mats Åsa Lindeborg, hon som enligt egen utsago gick sönder när muren föll!

Lärarlistan är en blogg som också försöker debattera Zarembas artiklar.

Läs även andra bloggares åsikter om Maciej Zaremba, DN, skolan, politik, Minervaskolan, elever, lärare, samhället,

Intressant.

Utan hemligheter är man ingen.

2011-04-06T15:02:00.001+02:00

Jag stjäl rubriken från en intressant artikel av Ann Heberlein i söndagens DN. Utifrån en diskussion kring Kierkegaard, Nietsche och den norske samtida författaren Karl Ove Knausgård skriver hon om den självutlämnande romanen. Om själva självutlämnandet som litterär trend. Jag vidgar det omedelbart till en samhällelig trend. I de sociala media lämnar människor sig själva till betraktarens öga. Heberlein frågar sig om självutlämnandet inte till slut blir att man skriver bort sig själv, att man till slut blir osynlig. ”Det finns något insinuant i den där etiketten. Som om självutlämnandet vore en strategi, som om man är beredd att offra sig själv för pengar och berömmelse.”

På teatern arbetar vi nu med vår stora jubileumsföreställning. Teatern fyller 20 och vi firar det. Föreställningen baseras på berättelser som människor från ”vårt” område skickar oss. Vi söker upp, intervjuar, dricker kaffe och samtalet rör sig om en specifik händelse i deras liv, då livet tog en ny riktning. Då det det oförutsägbara hände och livet aldrig mera blev sig likt. Vi söker ”självutlämnande” berättelser och brottas hela tiden med kraven på att inte lämna ut någon. Det är väl en omöjlig ekvation och några inser också detta. Det är mitt liv jag lämnar ut, säger de och jag måste antingen tillåta det fullt ut eller dra tillbaka min text. Vi på teatern, å andra sidan, söker ju texter som har det allmängiltiga som kan beröra alla, vår publik. Vi söker ju inte sensationerna utan det sant upplevda och det känslomässigt starka som berättar historien om vår samtid.

Heberlein tolkar Kierkegaard och skriver: ”I den förmenta öppenheten döljs hemligheter effektivt. Den som berättar allt berättar i själva verket ytterst lite om sig själv, ty den som avslöjar sitt liv blir lika genomskinlig som berättelsen. Man kan skriva bort sig själv, från det unika till det universella. Man blir till slut osynlig.” och jag undrar om hon inte sätter fingret precis på det som vi idag upplever i arbetet på teatern, om berättelsernas relevans.

Som av en märklig slump fick jag igår Lars Noréns En dramatikers dagbok från Bokus rea-på-rean erbjudande. Efter att ha läst Heberleins artikel kunde jag inte avhålla mig från att börja läsa den. Att läsa någons dagböcker är att tränga in i någons liv, det allra hemligaste, det som låses in i en färggrann dagbok med ett lås som låter sig öppnas med en knappnål. Norén skriver om allt, mest sina resor och sina möten med kollegor, bara ibland om sin dåliga mage och sina relationer till partners och barn. Han skriver hämningslöst, man får känslan av att han utlämnar allt. Eller är det bara en stil, det hämningslösa, som döljer hemligheterna. Skriver han egentligen om något mer än det som ändå skvallras om på krogar och i teatrarnas skådespelarloger?

Heberlein ställer så Nietsche, Kierkegaard och Knausgård i Karin Johannissons sökarljus. Hon är professorn i idé- och lärdomshistoria och har skrivit en hemlig bok om ”Hemligheter”. Där skriver hon ”"Hemligheter. Få sociala fenomen är lika laddade. Hemligheten är förhatlig när vi är exkluderade från den och njutningsfull, åtminstone mestadels, när vi är inkluderade. Den representerar makt." Men hemligheter är också omistliga delar av våra jag, ”...i vår uppfattning om vilka vi är. Det visste nog både Kierkegaard och Nietzsche. Utan sina hemligheter är man ingen. Fullt förklarad finns man knappt. ”Gåtfull bör man vara inte bara i andras ögon utan även i sina egna. Jag studerar mig själv och när jag tröttnar på det, tänder jag en cigarr och tänker att Gud vet vad Vår Herre egentligen har menat med mig eller vad han tänker få ut av mig”, skriver Kierkegaard i ”Antingen-eller”.

Här kan integritetens gränser förstås, när genomlysningen riskerar att utplåna jaget. Vi har ett absolut krav på att makten och dess samhälleliga former skall vara möjliga att förstå, att de äger transparens, för att vi skall kunna utöva vår egen makt. Men när makten riktar samma krav på medborgaren, genom övervakningslagar och informationsinhämtning, berövas individerna sina hemligheter, sina jag. Det är det totalitära samhällets rädsla för hemligheter, det är rädslan för självständiga medborgare. Och likafullt kan det inte reduceras till en enkel politisk fråga.

Läs även andra bloggares åsikter om hemligheter, utlämnande, Norén, Karin Johnnisson, Ann Eberlein, frihet, Kierkegaard, Karl Ove Knausgård, politik, Nietsche,

Intressant

Faktum är att vi lever av att klippa varandras hår och ansa varandras mustasch

2011-04-05T11:27:00.003+02:00

Det handlar om att förstå sin samtid. Veta vad som händer och inse hur verkligheten ser ut. Det är socialdemokratins stora utmaning och vårt eget ödesdrama. Under ett helt sekel var det den socialdemokratiska rörelsen som bestämde sin samtid och dess verklighetsbild. Av en självuppoffrande arbetarklass´ slit skapades de överskott som välfärdsamhället fördelade. Vårt grundläggande synsätt utgjorde centrum i samhällsdebatten. Den borgerliga oppositionen tyckes mest vara ett demokratiskt pynt, som till nöds fick låna makten när lejonet måste dra sig tillbaka för att slicka sina sår.

Men förväxla inte nutiden med gårdagens socialdemokratiska dominans. Den är för evigt borta. Socialdemokratin kommer aldrig mer kunna diktera samhällsdebattens fokuspunkter. Dagens samhälle tillåter inte längre en mobilisering i politikens uppsamlingsheat. Människor byter lojaliteter med samma självklarhet som de komponerar sin egen spellista på Spotify.

När en gång ledande socialdemokratiska ideologer som Enn Kokk förklarar att den enda förnyelse som krävs är en återgång till 1970-talets ståndpunkter så ger det samtidigt det politiska nyspråket och den politiska slutenheten mot omvärlden ett ansikte. När den nyvalde partiledaren Håkan Juholt sätter mustasch på samma ansikte och käckt deklarerar att vi inte kan leva på att rasta varandras hundar eller klippa håret på varandra, så plockar han fram en av 1970-talets industriromantiska favvo-floskler. Juholt menade det som en retorisk fullträff på RUT och ROT, men åstadkom bara ett stort tomt hål. Sida vid sida med sin nyvalde ekonomiske talesman.

Det var en luftpastej som i stället för finna sitt mål, obarmhärtigt visade hur en ålderdomlig retorik inte förstår sin egen samtid. För faktum är att i vårt samhälle lever vi av att klippa varandras hår, städa varandras livsrum, skjutsa varandras barn, torka varandras stjärtar och lösa varandras dataproblem, hantera varandras pengar och uppfostra varandras barn. I en globaliserad värld skapas värden både i tillverkningsindustri och tjänstesektor som cirkulerar i en lika globaliserad ström av pengar som omsätts i allt från musik till take-awaysushi, nybyggda hus och omsorg i skattefinansierad offentlig sektor medan allt färre bryter malmen, fäller skogen, bygger bilarna, kokar pappersmassan. Vi lever kort sagt i ett tjänstesamhälle.

Och lika lite som en återgång till 1970-talets retorik beskriver verkligheten, lika lite kommer en partiledare som vänder ryggen åt framtiden att vinna medborgarnas förtroende. De få dagarna för nostalgiskt 70-talsrus är över.

Intressant.

Läs Peter Karlberg och Johanna Graf om den nödvändiga samtidsdebatten. Och Anna-Marie Lindgrens något förvirrade försök att ärerädda ett linjetal.

Läs även andra bloggares åsikter om samtid, det Goda Samhället, samhälle, socialdemokratin, Håkan Juholt, RUT-avdrag, ROT-avdrag,

Varför skriver så många sossar skit om offentlig sektor?

2011-03-27T08:56:00.000+02:00

Martin Moberg skriver i sin blogg ett engagerat inlägg om en "utsåld" offentlig sektor. Han talar om vård och skola och förfasar sig över att vård och undervisning köps för skattemedel av företag. Han skriver "skolans värld har rivits sönder och samman av hugade riskkapitalister som gör sig stora och snabba vinster på skattemedel när friskolor köps och säljs huller om buller".

Det är en förfärlig bild han målar upp, där ansvaret för slöseriet med skattemedel faller lika tungt på våra lokala och regionala politiker som på "riskkapitalisterna." Antingen i en konspiratorisk sammansvärjning eller för att politikerna och förvaltningarna inte klarar av att förhindra att riskkapitalisterna själva utan kontroll förser sig av offentliga medel.

En bild hämtad ur seriernas värld som är populär bland en del socialdemokrater, vänsterpartister och andra populister långt ute till höger.

För i verkligheten så är det inte så, de flesta skolföretag är små och äger en till två skolor, vinsterna ligger på ca 5% och återinvesteras i huvudsak i skolan. Vinsterna vid försäljning betalas dessutom av den nya köparen, inte skattemedel. SKL - Sveriges kommuner och landsting- har nyligen övertygande bekräftat den bilden i sin tidning Dagens Samhälle. Detsamma gäller också inom vården. De över 30000 företag som ger vård inom ramen för våra försäkringar är till överväldigande delen små företag för tandvård, rehablitering och primärvård. Inom omsorgen så ser du samma mönster. För de flesta av landets medborgare så står problemen helt annorlunda än för Martin Moberg och hans likasinnade. Vi vill ha bra skola för våra barn, vi vill ha bra vård och en omsorg som behandlar unga och gamla med värdighet. Hur det organiseras är inte huvudproblemet, det är innehållet som måste värnas.

Nidbilden av offentlig sektor som en lastkaj där kommunpolitiker stå och skyfflar skattemedel på flaket till vinstberusade riskkapitalister slår faktiskt värre mot tanken på en skattefinansierad offentlig sektor i kommunal och regional regi än själva företeelsen friskolor och vårdföretag.

Om nu någon socialdemokrat väckts till tron på att Håkan Juholts utmärkta linjetal ger någon sort fribiljett till en attack mot en kommunalt och regionalt organiserad offentlig sektor så tror jag att denne bör tänka om. Tanken på en förstatligad vård och skola lär knappast ha vare sig de flesta socialdemokraters eller medborgarnas stöd.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, vårdföretag, friskolor, offentlig sektor, socialdemokraterna, skatter, vinster, riskkapitalbolag,

Ynkedomens ynkedom var det

2011-03-22T22:00:00.001+01:00

I går kväll fick jag vara med om ett fullmäktigemöte som verkligen satte demokratins kris på sin spets. Jag är lekmannarevisor i Tanums kommun. Tillsammans med fem andra nordbohuslänska kommuner har vi under 8 år samarbetat inom revisionen kring frågan om sakkunnigt biträde. Det vill säga vi revisorer måste ha en professionell revisor vid vår sida. Samarbetat har varit oerhört framgångsrikt och gett oss små kommuner samma resurser som bara annars tillfaller de stora kommunerna med egna revisionskontor. Hög kvalitet till låg kostnad har varit kännetecknet. Men lagen tillåter inte samarbetet längre. Och är det något som revisorer bör vara noggranna med så är det lagen!

Vi revisorer ställde då ett förslag till fullmäktige om bildandet av ett kommunalförbund för sakkunnigfunktionen. Av en eller annan anledning ställde sig kommunstyrelsens ordförande, Clas Åke Sörkvist (c) avogt inställd från första stund. Ingen har någonsin förstått varför. Men det tål att påpekas att kommunstyrelsen och dess arbetsutskott är viktiga revisionsobjekt. De skall enligt lagar och förordningar granskas av en fri och oberoende revision. Frågan blev med andra ord ganska känslig. Kommunstyrelsens ordförande tillika kommunalrådet och hans centergrupp lyckades tillsammans med små vofsingar bland moderaterna stoppa revisionsgruppens förslag. Två frondörer hos s, oppositionsrådet och hennes protegé, sänkte den eniga revisorsgruppen och spräckte den egna partigruppens enighet. De väntar nu ivrigt på sin husses kärlek.

På Facebook var jag tvungen att direkt efter hemkomsten lägga en pizza, det här.

”I kväll genomled jag en cirkus där demokratin ställdes i manegen och gjordes till åtlöje. När de avlönade posterna utmanades då kröp tjänstehjonen fram till sin herre och slickade hans fötter. Att man sket på demokratin och gav upp de folkvaldas integritet spelade mindre roll inför köttgrytornas förtrollande doft. Ynkedomens ynkedom var det.”

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, kommunen, Tanum, fullmäktige, revisionen, oberoende Intressant

Valberedningen borgar för fortsatta interna strider.

2011-03-19T19:44:00.000+01:00

Det måste tillhöra ett av det socialdemokratiska partiets mest remarkabla självmål när nu tydligen valberedningen istället för att kräva alla ledamöternas avgång väljer ut två, Östros och Ylva Johansson, att avgå och ersättas i Verkställande utskottet, partiets högsta ledning. Samtidigt ryktas det om att den politiska extrakongressen i höst inte blir av. Nu ska tydligen valberedningen också välja politik i medlemmarnas ställe. Det här borgar för fortsatta interna strider.

Stackars parti!

Martin Moberg, Peter Högberg, Johan Westerholm
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, Ylva Johansson, Tomas Östros,

Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?

2011-03-13T13:36:00.000+01:00

I skuggan av katastrofen i Japan lägrar sig lugnet över den politiska scenen här hemma. Stridslejonen drar sig tillbaka och slickar sina sår. Men den lättnad den stora majoriteten i partiet kände när hans namn kungjordes baserades knappast på höger eller vänster.

Socialdemokrater pustade ut därför att valberedningsfarsen var över, men kanske framför allt därför att Juholt personifierar den traditionelle socialdemokratiske ledaren; han är man, han växte upp i ett socialdemokratiskt politikerhem, han talar väl med en agitatorisk snärt, han har en tydlig dialekt. Henrik Berggren beskriver för övrigt i sin Palmebiografi hur Palme, i början av sin partiledarperiod, till medarbetarnas förskräckelse, lade sig till med södersnack för att avväpna sitt medfödda överklassöstermalmska språk.

Den första dagen avgav Juholt en sorts programförklaring och använde några bilder. Dessa svaldes med hull och hår, men kommer knappast att gå till historien för sina retoriska höjdpunkter. Jag avstår från att idag dra billiga växlar på bilden av en romantisk picknick med sin flickvän i solnedgången vid ett kärnkraftverk. Den har fått en alltför förskräckande aktualitet. Men jag skall stanna till vid den andra bilden.

Han talade om att vissa människor står i regnet medan andra står på solsidan. Det är nu dags att de som står torrskodda nu lämnar sitt paraply till de i regnet. Bortsett från att bilden är lite ansträngd med sin referens till en hyllad TV-serie, så väcker ju den omedelbart frågan: Ska vi verkligen låta dem stå kvar ute i regnet?? Och bilden liksom frågan aktualiserar ett av socialdemokratins stora dilemman. Socialdemokrater har i alla tider talat om nödvändigheten att värna ”de svaga” i samhället. Med det så anslöt man till en traditionell kristen solidaritetstanke som i sin praktiska tillämpning hetat välgörenhet. Socialdemokratin lyfte frågan om det individuella ansvaret till en samhällelig och politisk nivå. Det var inte längre den individuella välgörarens ansvar att skydda ”de svaga”, det var samhällets. Och det ligger i en motsättning i Juholts sätt att se på fattigdomen. ”De svaga” rymmer en distansering, en aning förakt. Det legitimerar bilden av att vi räcker ett paraply men låter dem stå kvar i regnet.

Nu var Juholts tal mera riktat till medlemmarna i det politiska parti vars kontinuitet han ville bekräfta. Han ville återknyta banden med den gamla socialdemokratin, med Sträng och Per Albin. Precis som alla andra nykorade partiledare har gjort före honom. Det var synd att hans bilder i den moderna socialdemokratins berättelse fick en sådan unken doft av en föråldrad syn på framtidens samhälle.

Min mor berättade ibland om den förnedring hon kände då hon, hittebarnet som kom från de fattigaste av de fattiga i Malmös underklass, tvingades gå fram inför alla de andra mer välbeställda för att vid skolavslutningen få ta emot det ”stipendium för mindre bemedlade” som gjorde hennes skolgång möjlig. Att arbeta kvällar och helger på Mazettifabriken för att familjen skulle klara sig var inte förnedring, inte heller att sälja de få grönsaker de odlat på torget. Men att gå på "de svagas" catwalk inför sina klasskamrater och deras föräldrar skapade ärr som aldrig gick ur.

En modern solidaritet handlar i mycket större grad om släppa in de som står utanför. Ett jämlikt samhälle godtar inte att vissa står utanför, oavsett om de har paraply eller inte. ”De svaga” är svaga just därför att de står utanför. Inte för att de saknar paraply.

I dagens ojämlika samhälle ställs människor utanför av många skäl, psykiska och fysiska funktionshinder, kön, etnicitet, ålder, sexualitet. Jämlikhet och solidaritet måste gå hand i hand med kraven på frihet i en modern och förnyad socialdemokratisk politik. Om man likt Juholt delar upp det i tre delmål så kommer vi att fastna i en föråldrad politisk verklighetsbild. Dagens människor känner inte igen sig i den och vi kommer att tala förbi dem.

Peter Karlberg påminner oss.
Intressant. Thomas Hartman visar andra sidor. Lena Sommestad samlar sig. Kulturbloggen om musik.
Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, paraplyer, de svaga, jämlikhet, solidaritet, socialdemokraterna, politik,

Juholt och Jämtins stora revansch på ett parti som ställde dem i skuggan.

2011-03-11T11:52:00.004+01:00

Äntligen är farsen över. Det har varit en plågsam tid fram till avgörandet kl. 13.00 igår. Socialdemokraterna har fått klargjort två namn till den nya partiledningen. Två! Håkan Juholt krävde för några månader sedan att alla 42 i partistyrelsen skall nyväljas. 40 ledamöter och suppleanter skall alltså utses. Står den nye partiledaren Håkan Juholt fast vid det kravet? Huruvida partiet har förberett detta med diskussioner och medlemsval vet jag inte. Vet någon annan? Men det kanske inte är aktuellt längre. Var det partiledarposten som var viktigast när det kommer till kritan? Kommer det första sveket redan innan den formella kröningen på kongressen?

Det här är ingen petig surgubbes invändning. Det handlar om vilken riktning partiet kommer att få. I media talar man om en vänstersväng. Talar man då om den vanliga svenska riksvägens karaktär av svängar ibland höger, ibland vänster och mestadels långa raksträckor fram till målet, eller talar vi om rondellkörning, där västersvängen leder till en evig rundgång, runt, runt på stället stå? Vad som händer på alla nivåer i partiet är det som bestämmer vilken typ av sväng partiet kommer att ta.

Det spekuleras friskt i att de blockerande ”vänsterdistrikten” nu har fått sin vilja igenom. Vore jag nyvald partiordförande med erfarenhet från den sista kongressperioden så skulle jag inte lita på deras kärlek. Så länge samma personer sitter kvar i dessa distrikts ledning, så kommer ingen partiledare att sitta säkert. Ingen politik kommer att kunna genomföras utan deras hundraprocentiga gillande. Får de inte som de vill kommer de att obstruera besluten. Så har de gjort förr och så kommer de att fortsätta agera. Och till stöd för sitt agerande har de faktiskt en uråldrig centralistisk partistruktur. Det är bara i en sådan ordning som en liten, men stark minoritet kan så att säga kidnappa en organisation.

Det är inte för inte som just denna organisation, där partiledareutnämningen bara är en medialt högintressant detalj, kallas stalinistisk och ropen på en demokratisk process ljuder så höga. En av Carin Jämtins viktigaste uppgifter måste vara att förändra, förnya och demokratisera. Frågan är om hon kommer att göra det. Sedan hon trädde tillbaka från partiets absoluta ledning 2006 så har hon i stället byggt upp en position lokalt i Stockholm. Jämtin är sedan 16 oktober 2006 oppositionsborgarråd i Stockholms stad och vice ordförande i kommunstyrelsen. Hon är dessutom gruppledare för den socialdemokratiska gruppen i kommunfullmäktige. Dvs hon har skaffat sig ett strategiskt grepp om partiets parlamentariska organisation som de nuvarande stadgan tillåter. Vilka positioner hon uppbär i arbetarekommunen vet jag inte, men det är ju inte ovanligt att personer även innehar viktiga poster där. Sammantaget ser man hur en centralistisk organisation också centraliserar makten till enstaka personer.

Inget ont om Carin Jämtin som person, hon är sympatisk, men det system som hon är satt att verka i är det inte. Aldrig har det blivit tydligare redovisat än i perioden 2006-2011.

Det går en röd tråd från Göran Perssons avgångstal på valnatten 2006 via Håkan Juholts partisekreterartillträde, Carin Jämtins "försvinnande" från partiledarstriden, valet av Mona Sahlin till partiledare, Håkan Juholts avsättning som partisekreterare, ”vänster”-regionernas desavouering av Mona Sahlins ledarskap, Håkan Juholts krav på partiledningens avgång efter valet och valberedningens sätt att verka till gårdagens tillkännagivande. Och den röda tråden är den centralistiska organisationens funktionssätt. En organisation som speglar den upplysta ledningens vilja. Och då gäller det att ha skaffat sig de rätta positionerna, för det är där makten står att finna. Att bära medlemsmajoritetens mening har aldrig varit avsikten.

Är det ingen som för ett kort ögonblick inser att detta är Juholt/Jämtins stora revansch på ett parti som ställde dem i skuggan under Sahlins partiledarskap? Och frågan ställer sig osökt; vilka allianser bygger denna återkomst på? Hur hållbara är de när de ska möta verkligheten? 100 dagar talas det om.

Intressant Peter Andrssson, Enn Kokk, Erik Laakso Kikki Liljeblad Vänstra Stranden
Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, Jämtin, demokrati, centralism, stalinism, socialdemokraterna,

Det snöar idag och vinterkräksjukan slår hårdare än någonsin.

2011-03-10T12:56:00.001+01:00

Det snöar idag och vinterkräksjukan slår hårdare än någonsin. Håkan Juholt och Carin Jämtin som radarpar för Socialdemokratiska arbetarepartiet. Så lät nyheterna kl 12 på SVT idag. I politiken, till skillnad från naturen, tillåts kompromisser. Jag kan väl inte säga att jag hoppade i taket efter detta besked, men det hade jag inte gjort med Damberg eller Östros heller.

Jag kan inte annat än tycka att vi har uteslutit 50% av möjligheterna genom att förutsätta att det skulle bli en manlig partiledare. Förra gången var Carin Jämtin min partiledarekandidat, det blev Sahlin. I år så var Ylva Johansson min kandidat, hon som bröt hemlighetsmakeriet först av alla och meddelade att hon ville leda partiet. Hon som med sitt arbete i sociala frågor vågat vända på stenarna. I stället får vi nu en militärpolitiker och en Carin Jämtin som sedan sist gått från en världstillvänd politiker med världen som sitt område till en undanskymd plats som looser i Stockholms Stadshus. Vi får önska dem lycka till.

För min egen del så fortsätter jag mitt blygsamma värv som lekmannarevisor. Idag så ska vi försöka övertyga vårt fullmäktige om att en vidareförd och stark revision i kommunen är bättre än det stympade och avväpnade förslag som Kommunstyrelsen lagt fram. Det här är egentligen en kamp om den kommunala demokratin. Ska tjänstemän och de heltidsanställda politikerna bereda och fatta besluten eller skall de folkvalda i fullmäktige styra kommunen? Den exekutiva makten håller på att urholka den parlamentariska demokratin, i varje fråga flyttas det faktiska inflytande bort från fullmäktige till det obestämda moras som blandar tjänstemän och fritidspolitiker.

Så nog har de nya ledarna en stor uppgift framför sig om demokratin ska återupplivas både i samhället och i partiet. Och en upprensning i partiet sätt att fungera efter den skandalösa eftervalsdebatten och en nomineringsprocess som hör tidiga 1900-talet till.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, Juholt, Jämtin, partiledare, demokrati, politik, jämlikhet